< Till bloggens startsida

Jag har en beef med min handledare

Jag tror inte min handledare gillar mig.
Hittills har jag strävat efter hans gillande, likt en liten flicka strävar efter sin stele fars berömmande och bekräftande.

Jag har med god min emottagit hans syrliga kritik mot mina upplägg, och som den snälla flicka jag är frångått vad jag egentligen ville skriva om för att skriva det hand ville att jag skriva om.

Jag stressade mig igenom materialet för att så snabbt som möjligt kunna skriva den disposition han bett mig om. Men när jag väl skickat den var det tyst i nästan två veckor, tills jag nåddes av ett klagomål från hans sida att jag hade skickat dokumentet i docx. Överseende och hjälpsam som den goda flicka jag är, lät jag bli att tala om att han borde ladda ned ett konverteringsprogram eller helt enkelt själv spara om filen, sparade jag istället själv om den i kompabilitetsläge och skickade om den.

Sen fortsatte jag, utan att ställa några som helst krav, eller göra några som helst anspråk på att stressa den store forskaren, att tappert kolla min mail efter feedback, flera gånger om dagen. Men icke.

En dag fann jag ett svar! Ett svar! min handledare har klivit ned från sin handledartron och pekat på mig med sitt gudomliga handledarpekfinger och sagt med sin självande stämma; Ring mig torsdag eftermiddag!

Visserligen skulle det dokument som han hade vara utdaterat då jag på denna tid hunnit jobba fram en bra bit mer text, och att detta samtal skulle egentligen bli ganska så onödigt. Samtidigt kände jag att jag inne vågade utmana ödet ännu mer, och kanske till och med råka skicka ett till dokument i docx. och få vänta ännu ett par veckor på att han återigen skall uppmärksamma mig. Så jag höll till godo.

Trenne gånger nu har jag med ett darrande pekfinger slagit telefonnummret till hans rum där han huserar och tänker sina fantastiska forskartankar.

Trenne gånger har jag besviket hört signal efter signal gå fram. Signal efter signal har ekat från en telefon i ett tomt forskarrum.

Nu pallar jag inte darra av underdånighet längre. Nu är jag förbannad. Nu har jag officiellt en beef med min handledare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0