frikadellen

I samma stund som jag blev en cykelburen Göteborgare vaknade en liten arg tant i mitt inre.
När jag plöjer fram på cykelvägarna irriterar jag mig något kopiöst över alla dessa fotgängare som helt utan susning om trafikregler traskar rakt ut, utan att se sig för, och gärna mitt i cykelbanan fast gångbanan är precis brevid.

Den lilla arga tanten i mig bemötte detta inledningsvis med att pingla, tvärbromsa och med tydlig min visa sin irritation. Den lilla arga tanten fortsatte ett par dagar senare med att pingla ilsket på klockan och fräsa åt folk att kliva ur cykelbanan.

Idag var metamorphosen till den arga tantens skepnad fullständig. Den arga lilla tanten pinglade, bromsade och skällde ut ett gäng unga flickor som i bredd blockerade cykelbanan. Med full halls förklarade den lilla ilskna tant jag förvandlats till, att bara urbotat debila personer promenerar mitt i cykelbanan.

Nu är den ilskna lilla tanten sugen på att fullända det hela med en insändare.



Det här är min grannes pimpade cykel. Grannen tycker nog också det är jobbigt med fotgängare i cykelbanan.

Emilythestrange ställde två frågor:

"varför lovade du det?"
Löftet om att aldrig hålla frågestund skrevs fullkomligt i affekt. Jag hade under en period blivit utsatt för flertalet nedskitningar i kommentarsfältet som riktigt hade tröttat ut mig. Det mest tröttsamma som finns är folk som bara försöker ragga besökare, helt utan finess och i enorma kvantiteter. Förutom ”hej, haft en bra dag? Titta gärna in på min blogg.” eller ”Fin blogg, allt bra med dig?” så finns det kommenterarna som försöker marknadsföra "spännande" events i sina bloggar. Ibland skriver de en liten teaser om vad deras senaste inlägg handlar om för att bygga upp hungersafterna och behovet att frenetiskt klicka sig in. Andra tipsar om tävlingar där man kan vinna en länkning. Några bönar och ber om att man ska rösta på deras egendesignade sko eller bikini. En ytterligare grupp tipsar om frågestund i deras blogg. Det sistnämnda upplevde jag som mest meningslöst av allt. Hela konceptet av alla dessa innehållslösa kommentarer stod mig upp i halsen, vilket inspirerade mig till flera punkter på listan av högtidliga löften.

Nu blev det en frågestund ändå. I listan lovade jag att endast om jag blev lika stor som Egoina skulle jag ha en frågestund. Jag är inte Egoina-stor. Alltså är löftet brutet. Jag ska göra mitt bästa att återfå ert förtroende.

"och en fråga till då: hur kommer det sig att du började blogga?"
Jag började blogga under senhösten 2008. Det hela skedde helt utan fingertoppskänsla och var mest en ganska klumig och fumlig historia. Jag visste ingenting om bloggar, eller vad jag skulle skriva om heller för den delen. Det enda jag visste var att jag tyckte om att skriva och alltid har gjort. På något sätt ville jag kanalisera detta och startade således en blogg. Ganska omgående upptäckte jag att bloggandet var j-ä-t-t-e-j-o-b-b-i-g-t. Herregud! Man skulle ju skriva varje dag! Jag aspirerade dessutom, extremt naivt förvisso, på att skriva inlägg med någon typ av djup! Jag skulle minsann prata feminism och miljöförstöring varvat med tips om kläder och mat. Åh-hå-hå så spännande det skulle vara att läsa vad Frikadellen skrev. Jag tröttnade ganska snabbt på mig själv och hela projektet föll i dvala.


I våras hamnade jag via en bekants blogg på Spiderchicks blogg. Jag blev fast inom loppet av en nanosekund. Jag försummade under en veckas tid såväl pojkvän som andra åtaganden i livet, för att sträckläsa mig igenom hela Spiderchick-bloggen, samt även de fragment av Crazypill-bloggen som jag lyckades googla mig fram till. Hungern på att läsa mer hetsade mig att leta mig fram till liknande bloggar och ganska snabbt konsumerade jag en massiv uppsättning bloggar. Jag kan jag med, började en liten röst i mig ropa. Jag vill jag med, ylade den lilla rösten. Och så väckte jag Frikadellen-bloggen till liv igen. De allra tidigaste inläggen finns här och jag kommer aldrig ta bort dem. Det känns viktigt för mig att allt jag skrivit, även det som jag är mindre nöjd med, finns kvar. Jag har under en tid experimenterat mig fram till en form och stil som passar mig, och det känns öppet och ärligt att arkivet finns kvar för vem som helst att följa med på resan. Första inlägget på omstarten av Frikadellen här.


Myaraq ställde en hel drös frågor:


Vad tänkte du om Grönland innan du träffade mig?
Först och främst tänkte jag på det balla att Grönland heter just Grönland. Har läst att det var en spännande dansk Vikingafarbror som ville att andra Vikingafarbröder och tanter med små Vikingabarn, Vikingakor, Vikingahundar (osv) skulle ta sitt pick och pack och paddla iväg mot den käcka kolonin där uppe i norr som just blivit grundad. För att riktigt belysa platsens förträfflighet marknadsförde Vikingafarbrorn det nya landet genom att kalla det för just Grönland.
-Åh grönt är skönt, tänkte de andra danska Vikingarna och så gav de sig iväg. Till en plats som inte alls var grön. (soooooo funny!)

Det var det första jag tänkte på vad gäller Grönland innan jag träffade dig. Nu kan jag så mycket om Grönland att de snart kommer att kalla in mig i TV-sofforna när de behöver en expertkommentar på något ämne som rör Grönland. (jag kan exempelvis förtälja historien ovan)

Ska vi fika snart igen?
Jag fetgillar att du passar på att använda detta medie för att föreslå en ny dejt, trots att du har min mejl, min facebook, min msn, mitt telnr.

KLART vi ska fika igen.

Vad är det mest troliga att du utbrister när du har slagit i tån och det gör förgjordat ont?
Troligtvis en radda mindre kreativa ord som anspelar på könsdelar och onda makter.

Brukar du bädda sängen?
Faktiskt.

Guld/silver?
Tala är silver, tiga är guld. Jag är en riktigt sladdertacka, så med andra ord är det så KLART silver som gäller.

Kan du sticka en tubhalsduk?
Det kan jag säkert. Ska bara ta reda på vad en tubhalsduk är.

Kan du gå i högklackat utan att se ut som du har bajsat ner dig?
Faktiskt. Jag var pytteliten fram tills jag typ fyllde sexton. Därför kompenserade jag det hela med lite extra hjälp i BH:n, några kilon smink samt ett par skyhöga platåisar. Minns nu kära läsare, att jag var tonåring när buffaloskorna var som allra hippast. Jag tränade därför tidigt in förmågan att balansera i onaturliga skor och skulle nog vilja klassa mig själv som en klackströvare av förstaklassig kvalitet.



Buffaloskor var heta 1998 när Frikadellen var 14 år. Bildkälla.

Vad är du mest rädd för?
Jag är mest rädd för att något ska hända någon jag älskar. Det är min största skräck i livet. Jag blir ALLTID orolig om någon inte svarar i telefon när jag ringer.

Senaste skivan du köpte?
Senaste skivan jag köpte var för tre år sedan. Det var TTC (en fransk hiphopgrupp). Och jag beställde den över nätet. 90-tal meets 2000-tal.

Mia ställde oxå en hög frågor:

Ska vi fika?
Klart vi ska fika!

Och så undrar jag hur du tänker kring politik. Vad röstar du på? Hur ser du på rösträtt?
Nu blev det allvar jädrar-i-mig. Jag har en förhållandevis klar uppfattning om hur jag ska rösta. Det var inte självklart från början och jag har bytt parti vid varje val. Och detta val jag har gjort har varit i kompromiss med andra hjärtfrågor där jag helt enkelt har fått bestämma mig för vilka frågor jag ser som mest bestydelsefulla.

Det finns både självklara och icke-självklara svar på hur man ser på rösträtt. Den skall finnas där. Detta är självklart. Den fungerar som en garant för att medborgare i ett land ska kunna ge sitt godkännande för en politik eller välja bort en politik som man är missnöjd med (förutsatt att valet sker utan hot om repressalier för den som röstar "fel", att rösterna räknas av en oberoende valmyndighet och att valresultatet respekteras). Däremot tycker jag att det är synd om man som medborgare i ett land begränsar sitt deltagande till att bara vara utnyttjande av rösträtten. Fyra långa år passerar mellan varje val och under denna tid hinner massa hända. Man behöver inte gå med i något politiskt parti, man kan engagera sig på annat vis. Demonstrera, skriv insändare, bli aktiv i en lokal fråga. Varför inte något så enkelt som föräldrarföreningen? Tänk på miljön, inte bara när du röstar utan även när du konsumerar, i ditt val av bil, eller i valet mellan bil och buss.

Nu var det lite allvar för en stund, så här i valtider. Förtrösta icke meine läsare. Snart ska jag bli larvig igen.

En anonym frågeställare (starka indicier pekar i Fröken Taks riktning) ställde följande fråga:

Har du sedan du varit liten fantiserat hur ditt bröllop ska se ut? Tror du att du kommer att bli en bridezilla som ringer upp gästerna kvällen innan och talar om för dem vilka håruppsättningar de ska ha för att du vill att allt ska bli perfekt?

Svaret är nej. När jag var liten hävdade jag bestämt att jag inte ville gifta mig. Det är först på äldre dagar som vänster ringfinger har börjat klia. Jag har en tanke om att ha ett bohembröllop någon gång. Min klänning ska vara fyndad i någon Second Hand-butik. Festen ska vara utomhus. Det ska vara knytis och alla ska ha med sig picknickkorgar. På kvällen sätter vi upp ett partytält med musikanläggning och där ska alla dansa sommarnatten igenom.

Eller så förvandlas jag till en Bridezilla under planeringens gång och ändrar om Second Hand-klänningen till specialdesignad 30 000-kronorsklänning, tältet blir en Herrgård och knytisen blir en högtravande femrättersmiddag. Den som lever får se.
 
Fröken Tak frågade definitivt:
Om du går tillbaka 10 år i tiden, hur föreställde du dig att ditt liv skulle se ut i dag? Vad är skillnaderna till hur det faktiskt blev?

För tio år sedan var jag sexton år. För exakt tio år sedan började jag på Svenska Balettskolan i Stockholm. Jag lämnade mina stackars oroliga föräldrar i Göteborg och bestämde mig för att jag skulle bli prima ballerina. Jag var tämligen övertygad att jag skulle bli, om inte dansare, så någonting arty. Jag hade funderingar kring att kanske försöka mig på teater om dansen inte bar sig. Att jag skulle stå på en scen var jag defenitivt övertygad om. Att det inte blev så är jag idag nöjd med. Jag lade ned projektet efter hand, då jag nådde självinsikt och förstod att jag inte var av rätt material för att satsa så helhjärtat på en endaste dröm. Jag ville ju så mycket annat också. Jag ville resa, jag ville plugga, jag ville lära mig språk och massa annat som jag hade varit tvungen att välja bort om jag hade fortsatt med dansen. Idag har jag gjort precis allt det där som jag som sextonåring trodde att jag skulle behöva välja bort för att bli dansare.

Linda ursäktar sig när hon frågar:
Okej, det här är en jätteviktig fråga (mest för att jag är jättenyfiken på såna lite halvdumma saker), men vilken är din favoritlåt just nu?

Just nu är min favoritlåt River Deep, Mountain High med Tina Turner. Jag är inne i en oldies-period. Bli inte oroade för mig, jag är på bättringsvägen. Förra veckan lyssnade jag på Jacques Brël, Roy Orbinson och Paul Anka hela dagarna. Jag blir med andra ord bara hippare och hippare.


Ja det var allt meine vänner. Har ni orkat med att läsa hela vägen ned hit är jag både imponerad och rörd!

Tack för att ni läser!

För ett tag sedan gjorde jag en lista över ting som jag högtidligt lovade att som bloggare aldrig befatta mig med. Bland annat lovade jag att jag aldrig skulle ha frågestund.

Jag kommer nu att bryta detta löfte.

Istället klickar jag bort repet och släpper fram den fördämning av frågor som torde hopat sig i era huvuden. Vem är den där Frikadellen egentligen? Nu är det fritt fram att fråga.



Ni frågar. Jag svarar.

Det verkar som röstkorten har dumpit ned i brevinkastet hos var och varannan Svensson. Hos alla andra ungefär, utom hemma hos mig.

Dessutom verkar det som IKEA-katalogen letat sig till alla svenska hem utom just mitt.

Detta luktar såklart komplott lång väg. Jag misstänker att min identitet av misstag (eller avsiktligt?) har raderats och att jag kommer behöva leva mitt liv som en skugga i samhället. Kombinationen som utgör mitt personnummer kommer på sin höjd kunna identifieras som en icke vinstgivande lottorad.

Jag kommer vanka längs landsvägarna från by till by som fredlös. Tiggandes efter åtminstone en barmhärtig kopp soppa.

Eller hur det nu blir.

Sjukt irriterad är jag över att IKEA-katalogen inte kommit i alla fall.




Frikadellen på Liseberg. Ännu ovetandes om den mörka framtid som väntar henne.

Minns ni tidningen "en ding ding värld?" Den där toktidningen där man kunde läsa historier om babyn med tre hjärtan, huset som blödde (blodgruppen var O), den tatuerade bebisen, kvinnan vars speglar sprack när hon tittade på sig själv i dem (i reportaget beskrevs det att hon fick sminka sig medhjälp av spegelbilden i brödrosten) eller den magiska telefonen som man kunde ringa till döda släktingar med.

Den är tillbaka. Fast den heter Aftonbladet.

Fröken Tak har impulshandlat en tämligen dyr väsk-historia idag.
Jag vet minsann vad hon är för en love 'em and leave 'em-typ när det kommer till kläder och frustade ointresserat till över vad som verkade endast vara en i en lång rad av erövringar.
Det visade sig vara en riktigt exklusiv väsk-flamma Tak satt tänderna i denna gång. Tydligen visade prislappen  på 4800 riksdaler.

Jag repeterar. Fyra Åtta Noll Noll. Kr. Inte Zimbabwesiska dollar. Kronor.

Tak bedyrade att det egentligen var en fantastisk investering. Denna väska är av oerhört god kvalitet intygade hon.
-Jag kommer kunna ha den i 20 år framåt!
-Mmmmm... nog att du kommer ha den 20 framåt, muttrade jag cyniskt.

Men. Kanske är det allvar den här gången? Kanske har det klickat till i Taks hjärta på riktigt?
För en stund sen skickade Tak en bild på väskan per mobil-telefoni. "Denna kärlek är för evigt" löd texten.

Strax därpå följde SMS nummer 2. "Jag skrev en dikt till min väska. Vill du höra?"

(jag hann aldrig svara på detta meddelande innan sms 3 kom.)

"Den här gången är förevigt. Den här gången känns allt rätt.
Nu ska vi två växa tillsammans. Vi två ska bli ett.
Genom alla dessa år ska vi vandra, du mot min axel ska vila.
Vi ler mot varandra och allt känns så rätt.
När du blir nött och sliten, då känner jag mig liten.
Men slitage från alla dessa år är ändå rätt på alla sätt."

Jag börjar våga tro att Tak äntligen har hittat hem. Alla dessa år av meningslösa tillfälliga väskepisoder kanske är slut för gott. Kanske är detta början på en era av ett tryggt, stadigt liv med en väska där den fasta klippan i stormen blir viktigare än de tillfälliga extaser och sensationer som billiga tygväskor från H&M ger.

Tak. Jag är stolt över dig.

FRIKADELLEN RÄTTAR.

Tak ringer ilsket upp.

-Du är som Aftonbladet, fräser hon, du kollar inte fakta innan du publicerar! Den kostade inte 4800. Den kostade 4999!

Bara att göra om och göra rätt.

Jag och lilla Grönlänningen kom på massa saker idag.

Några axplock.

* Vi hade båda sminkat oss för varandras skull.

* Det sprang omkring en massa Sats-människor på stan idag. Detta gjorde oss båda olustiga.

* Vi var båda nördar som tonåringar. Myaraq förordade medalj till alla som lyckats ta sig ut ur tonåren levande. Jag höll med.

* Livet kan vara för jävla asjobbigt ibland. Men små vackra ting hittas i det allra mörkaste, och oftast hittas detta hos fina människor omkring oss.

* Vi tycker att Göteborgs lokaltrafiks nya biljettsystem är retardo.

När folk kommer hem till oss och får syn på vår gitarr frågar de allt som oftast:

-”Vem är det som spelar gitarr?”

-”Jag” säger jag lite nonchalant varpå jag råkar dra fram ett plektrum från bakom örat och river av ”House of the Rising Sun”.

-”Euhm” säger gästerna när jag är klar.

-”Ja jag vet att jag inte är så bra, jag har nyss börjat, och så har jag lärt mig själv” svarar jag.

-”Nej men är det sant!?” Säger gästerna nu genuint imponerade. ”Har du bara spelat några månader och har dessutom lärt dig själv och spelar så där bra?!

-”Jepp” säger jag.

Jag har i och för sig spelat i tre år samt tagit en termins gitarrkurs. Men det vore ju en party pooper att krossa mina gästers illusioner om min gitarrbegåvning. På gränsen till oartigt. Och oartig ska man inte vara.

...så krånglade mobilpubliceringen så endast en bild hängde med.

Nu bjuder jag exklusivt frikadellen-läsarna på fortsättningen av exakt hur elastiskt den där optikerns tålamod var dne där torsdagseftermiddagen...

Vad, va?! Jag ÄR seriös jag lovar!

Allt utom räkor skriver i sin blogg om hur störigt det är med personer som besrkiver sig själv i "man".

-Nu ska man jobba. Nu ska man äta en glass. Osv.

Jag vet. Jättestörigt.

Men vad jag stör mig ännu mer, det är folk som pratar om ett diffust "dom".

Om spårvagnen har pajat. Dom har sagt att en ersättningsbuss kommer komma om 40 minuter.

Om det regnar. Dom har sagt att det ska regna mer imorgon.

Om man är pratar politik. Nu ska dom höja bensinskatten ännu mer!

Vilka är dessa diffusa dom och varför använder man sig av uttrycket?

Jag misstänker att dom-uttrycket hänger ihop med att man egentligen själv inte riktigt vet vem man pratar om.

Är "dom" västtrafik, medtrafikanter, busschafförer eller Dom Högre Makterna Som Bestämmer? Är det Dom Högre Makterna som bestämmer eller talar om vädret eller talar man möjligtvis om något stackars gäng meterologer? Är det Dom Högre Makterna som bestämmer eller är det våra politiker vi talar om?

OK. Hela inlägget ovan skriker Sur Tant Som Ondgör Sig Över Andras Språkbruk För Att Hon Inte Har Något Bättre För Sig.

Men sån e man om man e som jag.

Vänner.

Jag skall nedan bjuda på några tips för hur värdefulla minuter kan vinnas om morgonen, vilka i slutändan kan leda till att just du kommer i tid.

Mina tips handlar närmare bestämt om moment som med fördel bör undvikas.

1. Att med full fart slita upp kylskåpet så att en flaska tabasco flyger ut är ej att rekommendera.

Tidsvinst: Ca 5 minuters torkande, upplockande av glasbitar samt svärande.

1.1   Om du i rak motsats med föregående rekommendation ändå har lyckats provocera tabascoflaskan att flyga i golvet för att smeta sitt innehåll över dig och köksgolvet, se då till att du dagen innan ej har brottas med en krusbärsbuske. Ett gäng goa rivsår färdiga att intas av tabascosaft på dina händer som torkar upp tabascon kommer inte att verka positivt på din morgon.

Tidsvinst: Ca 2-3 minuters kvidande samt avsköljning under kran.

1.2   Om punkt 1 samt punkt 1.1 ändå har inträffat, rekommenderar jag definitivt inte att upplevelsen toppas med att klia sig i ögonen.

Tidsvinst: (vad som känns som) en oändlig tabascosvidande tid.

1.3   Om punkt 1 inträffat undersök noga i vilken utsträckning dina byxor har attackerats av tabascostänk. Om attackerade, tvätta ej av med tvål och vatten. Byt byxor

Tidsvinst: Ingen. Men ändock en vinst i form av avsaknad av svag odör av grillmarinad. Eventuellt även det lilla av stoltheten som i nuläget eventuellt kan hänga på sniskan om punkt 1.1 och/eller 1.2 uppfylls.

2.  Om du planerar att cykla till, låt säga, Göteborgs centralstation (mål oviktigt egentligen) se till att din cykelsadel är ordentligt fastskruvad.

Tidsvinst: 2 minuter för var gång cykelfärden måste avstannas för att rätta till sadeln.

3. Om du denna morgon skall befinna dig i Kungsbacka. Gör inte så att det faktum - att du trots morgonens sinkande prövningar ändå är i tid till stationen -  vara fullkomligt förgäves på grund av den sorglighet att du istället för att placera dig på Kungsbackapendeln, hoppar på tåget Borås.




Bild tagen vid ett helt annat tillfälle. Ändå illustrerar den verklighetstroget Frikadellens känslotillstånd vad gäller påfrestningarna denna måndagsmorgon.