frikadellen

För en outtröttlig, på gränsen till tvångsmässig språkpolis som jag själv, så finns det två saker som särskilt sticker i ögonen likt glasfiber i handflatan.

Särskrivningar samt när jag själv gör mig skyldig till språkfel.

Att påpeka andras språkfel eller stavfel är lågt, arrogant och osympatiskt. Eftersom alla vid ett eller annat tillfälle faktiskt gör språkfel, inklusive jag själv, så är det bara ett så fruktansvärt onödigt sätt att välja att klanka ned på andra.

Jag rättar andras språkfel tvångsbeteendemässigt och skäms hela tiden.

Det är ett dåligt karaktärsdrag, och jag lovar att jag ska försöka sluta läsa upp särskrivningar genom att betona första delen av det särskriva ordet som ett adjektiv.

Bilden nedan går ut till alla tvångsmässiga språkpoliser där ute.