Hur ett begär väcks till liv
Jag är generad över min frånvaro. Jag ville vara tillbaka. Jag ville verkligen det. Men så generades jag. Trots att jag egentligen visste vem jag var förnekade jag begäret som växte inom mig. Tryckte ned det. Erkände det inte ens för mig själv.
Men idag. Bekänner jag. Jag tar klivet ut.
Jag brukade skratta åt dem. Jag läste dem maniskt. Men utåt skrattade jag åt dem. Pff… Att fota sig själv i ett provrum? Gud vad löööjligt!
*Kolla mitt nya inköp*,* I LIKE*.
Fjantar.
Men någonstans i mitt inre så var det en liten röst som ropade. Jag vill jag med! Jag vill också ta kort på min outfit, min heminredning, min katt, min kille, mina promenader, utflykter, min mat, allt! Allt i mitt oerhört viktiga liv, som borde vara av största intresse för alla ute i etern.
Men jag var ju för cool.
Ändå läste jag dem. Jag följe dem. Jag suckade över särskrivningar och meningsbyggnadsfel. Jag suktade efter lacktajts och rutiga oversize skjortor.
Jag tankades på uppmärksamhet från röster där ute som skrek: Se mig! Se mig!
Samtidigt som jag själv svarade: Ok jag ser. (Men när ska ni se mig då?)
Det sista vågade jag knappt andas. Att jag skulle själv ställa mig med benen i kors och låta kamerablixten i spegeln förstöra halva bilden, var mer än vad jag vågade hoppas på.
Sakta började tanken gro. Före jag visste det själv. Jag vill också, ropade det i mig! Jag vill, jag vill, jag vill, jag med!
En dag svarade jag rösten.
Du har kallat i 26 år. Förlåt att det tog sådan tid för mig att svara, men här är jag. Jag skall aldrig mer slå dövörat till och förtränga vem jag egentligen är. Jag är här, jag hör. Och äntligen kändes livet logiskt. Jag tog steget ut. Jag erkände.
Jag heter Ellen, och jag är en bloggare.
Här är jag.
