Destruktivt luggbeteende på återkomst.
Varje gång jag jag får en sån där känsla av att något nytt måste hända, ja då råkar allt som oftas mitt oskyldiga hår illa ut. I synnerhet är min lugg illa utsatt och råkar gärna ut för hemmasnickerad luggklippning.
Jag nämnde någon gång att jag lider av luggbulimi.
Det värsta är att varje gång jag klippt luggen köper jag mig ett stort och starkt hårspänne att sätta upp luggen och väntar ivrigt på att den ska växa ut igen.
Jag är farligt nära att åter falla ned i denna onda spiral av destruktivt luggbeteende. Jag känner det. Det kliar i luggklipparnerven. En liten elak röst i mitt inre plågar mig. Den hetsar mig. Den vill att jag klipper ned den just när den äntligen frodats till bakom öronen längd. Den ser något vackert. Det måste dödas.
Hur ska jag göra för att stoppa detta sug på att åter attackera min lugg?
Frikadellen i en dålig lugg-period. Intervenera, någon?
GÖR DET INTE! DU KOMMER KÄNNA DIG FUL OCH LEDSEN SOM JAG!!
Celebrity rehab nästa.
På graduation day: "Ni har lärt mig se livet från en annan sida, och jag förstår nu att om jag fortsätter låta luggen styra mitt liv, kommer jag bli flintskallig. Det här är min sista chans"
Och sen sober home för att slippa se saxar ett tag.
Jag led av nåt liknande förut. Jag klippte hela håret själv. Varannan vecka ungefär. Det var alltid jättekort och ansat. Jag klippte det om jag var glad, arg eller full. För det mesta blev det bra utom när jag var full.
Min lösning? Sparade ut håret lite, så pass mycket att det är asjobbigt att spara ut skiten igen.
Finns hjälp att få! Våga be om den!
I hoolywood finns bra rehab!
hmm håller med Anna där över. Håller på att spara min lugg nu, tar evigheter, och har också lust att klippa den. Men tänk istället att man kan prova andra slags luggar när den är tillräckligt lång! :D
