Jag har gått upp nästan fem kilon hittills under denna graviditeten. Igår var jag och handlade nya BH:ar. Jag kan förtälja eder, meine läsare, att dessa bysthållare var tvungna att inte bara vara en kupstorlek utan två kupor större än min normala storlek.
95% av de uppnådda kilona har alltså inte satt sig på magen, om man säger så.
Det hela gör mig en smula nervös. Jag har knappt kommit halvvägs igenom havandeskapet och fruktar i nuläget att jag fortfarande är i en uppåtgående kurva (kurva höhö) mot min slutliga peak.
Hur jag kommer se ut i min faktiska mjölkproducerande period vågar jag knappt tänka på.
Jag har varit i Skåne i helgen då såväl min karls ursprung som mitt ofödda barns halva genetiska sammansättning härrör från detta platta bördiga landskap. Solen har lyst och allt har varit kalasbra hela helgen.
Fast bloggat har det inte blivit av. Tillfälle har funnits, men jag har haft svårt att komma på vad jag ska skriva om. Det naturliga vore liksom att skriva något tokroligt om skåningar (eller annat relaterat). Att skriva om något helt annat vore nästan som en lögn, åtminstone ett undanhållande av sanningen.
Men att berätta sanningen, alltså om min bortavaro, gav mig olustiga känslor i magen. Jag funderade på vilka allehanda skurkar och annat löst folk som potentiellt skulle kunna vara läsare av min blogg. Ja det folk som säkerligen läser bloggen enkom i syfte att göras tjyvar av tillfället och i visshet av den Frikadellikanska frånvaron ge sig ut på rövarståt mot Majorna och mitt arma place.
Jag vet inte vilket av alla värdefulla ting de skulle stjäla först. Kanske skulle de ta en artrosnedbruten 18-årig katt med diabetes. Kanske skulle de ta en 19tums flimrande TV som har farit i golvet inte mindre än två gånger? Kanske skulle de stjäla en fläckig tresits-soffa? Eller varför inte en tre år gammal dator som tar blott 20 minuter att starta?
Ja. Jag kände att dessa små klenoder, i sitt fantastiska stöldvärde borde skyddas till alla pris och tog därför mitt ansvar genom att inte yppa ett ord om mitt tillfälliga resande.
Därav min bloggtystnad.
Den som försöker bryta sig in i mitt hem får med MIG att göra! Yo yo.
Appropå mina övningar bakom ratten har jag och karln min nått en överenskommelse.
Jag har lovat att aldrig mer skrika tyyyyyyyst när karln instruerar och ger feedback, och karln har lovat att lära sig att använda höger och vänster i sina kommandon istället för att diskret peka med ett undangömt smygfinger och säga "sväng dit".
Således tror vi i nuläget att vi kan lyckas vrida ner irritationsfaktorn med 67%.
Jag har med manchete i hand börjat försöka hugga mig fram i den dunkla djungel barnattiraljer utgör. Jag har stött på en hel del märkligheter, ett stort parti onödigheter och en smärre mängd banaliteter.
Att ondskefulla profitörer slår mynt av föräldrars ständiga ängslan är känt sedan längre, men det här tar priset.
Mina vänner och ovänner, tillåt mig presentera....
*trumvirvel*
... "Lära-gå-hjälmen"!
Tada!
För den som tycker "jädrar vilken grej, en ska jag ha!" föreslår jag att ni klickar in er på denna sida:
Sakta men säkert strilar vårvärmen ner över Göteborg och idag dristade jag mig till att promenera med jackan öppen.
Att promenera omkring med jackan öppen fick mig att dra mig till minnes hur man i sin barndom var tönten av töntar om man gick omkring på skolgården med jackan knäppt. Det enda som var töntigare än att traska skolgården runt med en knäppt jacka, det var att göra det med mössa eller vantar. Huga, va töntigt det var!
Nej, i skolåldern var man som allra mest dödsföraktande cool när jackan var vidöppen, håret fladdrade från ens otäckta huvud och händerna sken i sin blåaktiga barhet.
I högstadiet och gymnasiet gällde det att ha koll på att dessutom inte vanpryda sina übercoola fossingar med ett par VINTERKÄNGOR. Gud nej. Gympadojor was the melodi oavsett vad ens bekymrade moder sa, med stelfrusna tår som följd.
Denna vinter hittade jag den perfekta lösningen på hur man kan balansera sitt numera vunna vuxenförstånd mot önskan att vara fortsatt lika cool som i tonåren. Jag fann ett par vattentäta, fodrade skodon som beter sig som hundra procent välvärmande vinterskor på insidan och hundra procent som dödsföraktande gympadojor på utsidan.
När folk har sett mig har de tänkt: "Åh kolla där är Frikadellen, shit vilken cooling hon har jättetunna skor TROTS att det är 16 minusgrader ute. Värstaaaa coooolaaaaa!"
Nu har det skett. Efter att ha tragglat sig igenom ett stycke riskettan, en handledarkurs samt i princip hela teoriboken vågade Frikadellen sig i afton på att sätta sig bakom ratten och krypköra några varn runt på en parkering.
Jag säger bara. Herre. Jistanens. Vad. Jobbigt.
Jag är helt slut! Mitt absoluta superfokus på att inte köra ned diverse lyktstolpar och betonggrisar tog definitivt knäcken på mig.
Hur jag ska en dag våga ta mig ut i trafiken är för närvarande inte den största frågan utan snarare hur jag skall klara av att återhämta mig från denna pärs en gång!
-"Jag funderar på om inte det där barnafödandet jag står inför kommer vara en enklare historia" säger Frikadellen och öppnar en burk ananasringar.
-"Visst" sa karln och trummade sig manligt för bröstet, "nu ska lägenheten mysifieras!"
Han galopperade runt lägenheten och lade saker på plats och tände värmeljus högt och lågt. Som avslutning placerade han min mobil bredvid ett av ljusen med ena tillhörande hörluren lite snitsigt rakt genom lågan. En gigantisk flamma stod upp och lyste upp hemmet på ett särskilt effektfullt vis.
En rad omisskänligt mysiga åtgärder till trots, så lyckades just denna sista, kronan på verket, ändå ta udden av det hela.
Kalla mig tråkig, men jag är en smula konservativt inställd till vad jag finner lämligt att elda med. Mina hörlurar sällar sig dessvärre inte till kategorin godkända eldningsdon.
Nu när jag ändå är 27 år fyllda, har såväl katt som karl, jobbar heltid har bulle i ugnen samt somnar framför let's dance på fredagar så tänkte jag att jag kanske skulle slå till med att skaffa mig ett litet körkort!
Jag har varit på handledarkurs med min handledare (min karl) och har även spenderat 600 fantastiska pengar och en hel kväll på att tillsammans med ett gäng finniga 18-åringar gå den obligatoriska Riskettan där jag har fått prata om att jag inte ska knarka (eller ens ta anabola stereoider) i samband med bilkörning. Enorm behållning.
Nu har också mitt lämp infunnit sig. Det kändes magiskt på något sätt. Att en så viktig myndighet som TRANSPORTSTYRELSEN bedömer mig som en lämplig person att föra fram ett fordon med massa hästkrafter längs med vägarna.
Det får mig att...
...liksom känna mig speciell på något vis...
- Ser ni? ETT BEVIS! Det är ett BEVIS på att jag är lämplig! STORT!
Så fort folk har fått klart för sig att jag är på smällen och har avhandlat klart att jag minsann inte kommer få sova en bluuuuund och att jag inte veeeeet vad som väääääääntar mig, så tittar de lurigt på mig och frågar om jag möjligtvis har fått några sjuka gravidcrejvings.
Jag ser på deras lystna blickar att de vill att jag ska berätta att jag skrapar murbruk från väggarna, att jag trycker burkgrädde rakt in i munnen, att jag äter apelsiner med skalet på, att jag tvingar min kille springa och köpa ett dussin piggelin mitt i natten eller att jag ska börja hämningslöst kalasa på kattens sardiner direkt ur burken.
Allt som oftast får jag tyvärr göra folk besvikna genom att tala om att jag faktiskt inte fått det minsta förändrade matvanor. Inget äcklar mig och inget tilldrar min uppmärksamhet i särskild skala.
Typ.
Tills jag kom på mig själv med att för tredje gången köpa dubbla packet ananasringar i trepack för att sedan så fort jag kommit innanför dörren hetsa i mig två burkar på raken.
Det är inte kalla fiskbullar, det är inte pressad burkskinka. Så trots min nyvunna insikt om min faktiskt existerande crejving blir publiken ändå djupt besviken.
Suck.
-Jag är en misslyckad gravidcrejvare, säger Frikadellen och slafsar på.
Ett hyllningsinlägg tillägnat lilla mig har författats av min goda och klipska vän Karin.
Inte nog med att männskan kallar min blogg för världens roligaste blogg (OK Göteborgs eller möjligen Sveriges men världens?) hon berättar dessutom med entusiasm att hon i sorg över min bloggfrånvaro stundtals läste mina gamla inlägg för att kompensera förlusten!
Men herreminget! Jag är så rörd att jag knappt vet om jag ska sitta eller stå!
Kära vän! Klart vi ska fika när lönen kommer!
Världens klipskaste blogg.
Eftersom du klagar på min kvällsbloggning (jag jobbar heltid männska!) så får du detta inlägg tidsinställt till en arla morgontimme.
Idag på Ica Maxi kom min karl framdansandes med en fasan i händerna.
Jag utgick ifrån att karln min skämtade, men vidhöll för säkerhets skull att vi inte skulle ha någon fasan.
Min karl förklarade att han inte skämtade och talade om att vi visst skulle ha en fasan. Av dunkla anledningar höll han fast vid detta påstående tills fasanen hamnade i shoppingvagnen. Och vi blev med fasan.
Jag tror bestämt vi Göteborgare fick avnjuta en stor dos vår idag! Solsken i stora mängder välde ner över staden och dagen till ära bestämde lilla jag mig för att premiäröppna årets cykelsäsong.
Det bedårande solskenet gjorde mig till en vän varelse av en sällsam sort vilken jag inte ofta finner mig själv vara del av.
Idag var jag god.
Jag cyklade fram i maklig takt och visslade på allt utom Marseljäsen, jag log vackert mot medtrafikanter och vinkade med en godmodig min fram de vilsekomna gångtrafikanter som ledigt vårpromenerade i mitten av cykelbanan.
Jag är en vän varelse och jag ler vackert mot alla. Utom biljävlarna som svänger utan att blinka. De fick fortsatt onda ögat och arga gester.
Som havande kvinna har jag utrustats med en ny näsa.
Den ser misstänkt lik ut min gamla näsa, liten fräknig och knappformad. Men den är utrustad med supersensorer som plötsligt känner lukten av ALLT. Ja, min näsa är så superkänslig att jag skulle kunna tjäna en hacka som knarkhund på Landvetter flygplats.
Jajamensan.
Jag har förstått att denna nyvunna känslighet är till för att gagna mitt ofödda barn för att det inte utsätts för några som helst faror. Dålig lukt signalerar fara i största allmänhet och när det nu huserar ett oskyldigt barnaliv i min kropp, ja då tar mina sinnen alla tecken på minsta fara på STÖRSTA allvar.
FAROR som min näsa detekterar är:
- Alla former av kylskåp (näsan detekterar allt kvarlämnat som hjärnan i övrigt så febrilt försöker förtränga)
- Hundar (blöta hundar, och näsan vrålar VARNING! Best på ingång!)
- Snabbkaffe (o herrejistanens, vad är det folk trycker i sig? Det är ju uppenbarligen DJÄVULENS DRYCk)
- En andel människor som kan indelas i underkategorier:
1) Människor med eftersatt personlig hygien. (Det borde vara lag på att alla människor plägar vårda sin kropp med tvål och vatten åtminstone en gång per dygn. LAG säger jag!)
2) Människor som röker. (Detta är i nuläget den värsta sortens människor. Fy sjutton vad det stinker om människor som röker och min gift-detektor till näsa går RED ALERT när dessa nikotinister frustar in på spårvagnen om morgonen)
3) Människor med taskig känsla för mängd parfym som rör sig inom hälsovänliga gränser eller ännu värre:
3.1) Människor med någon eller båda av ovanstående doftsignaler som de (smart tror de) döljer (inte det minsta faktiskt) med en flaska parfym. (I got news 4 u. FUNKAR EJ)
Åh herremingud. Imorse satt jag inklämd bakom en människa begåvad med ondskans treenighet av trippelodörer medan jag tränade som en galning på olika andningsmetoder som uteslöt min blodhundsnäsa (munnen, huden, öronen vad som helst). Jag klev av spårvagnen så traumatiserad att jag tror att inte bara blev min dag förstörd utan troligtvis även stora delar av min vecka.
Kanske hela året.
Den må vara liten och söt min den är satt på DETECT och OFF-knappen är förnärvarande obefintlig.
Bloggen har funnits i mitt medvetande ändå under min bortavaro. Ibland har jag saknat den mer ibland mindre. Särskilt mycket har jag saknat den när sådana här ypperligare blogguppslag kommit min väg:
Var det någon mer än jag som reagerade på den lilla paraden av varumärken som initierade melodifestivalen igår? Jag menar, jag får en ilsken faktura ifrån radiotjänst som heter TV-licens var tredje månad, där jag betalar massa hundralappar i tron om att jag därmed betalar för REKLAMFRI TV, fri från KOMMERSIELLA INTRESSEN.
Tji fick jag.
Jag betalar tydligen licenspengar, OCH, föräras numera även en god bit samhällsinformation i form av färgglada varumärken som betalat dyra pengar för att få synas just där. I SVERIGES TELEVISION.
(Ops sorry Caps Lock)
Festivalen är ju också indirekt sponsrad av diverse skivbolag, vilket inte heller är helt oproblematiskt. Dock finner jag den ogenerade paraden av varumärken som särskilt anmärkningsvärd.
Jag tror inte att jag i public service har sett så uttalad reklam tidigare. Eftersom man nu reklamfinansierar program i Sveriges television tycker jag att man antingen (och kanske helst) allvarligt skall försvara tanken med public service och fördelen med att ha underhållning fri från kommersiella intressen, eller bara blankt strunta i att betala TV-licensen...
Någon mer än jag som allvarligt upprörs av detta? Eller måste även jag trubba av hjärnan med E-kryddade frukostflingor för att kunna inordna mig i detta?
Jag skall återigen bli bloggare efter en lång tids tystnad. Idag funderade jag på att kliva in och kika lite i min gamla blogg för att se ifall den fanns kvar, ifall jag kom ihåg mitt lösenord och ifall jag kanske kunde hitta gnistan igen.
Och vet ni. Jag möttes av en lång rad på gränsen till förtvivlade kommentarer som frågade VAR jag tagit vägen och VARFÖR jag svikit dem.
Anne påpekade vänligt men bestämt att helgerna minsann är över nu.
Då ska jag förklara. Det finns en legitim förklaring. Ja den är så legitim att legitimare förklaring går nog inte att finna!
Från och med första december började jag på en ny tjänst på mitt jobb. Ujwuj så trist tänker ni, ska hon börja skylla på jobbet nu?
Håll i hatten säger jag då. Det kommer mera.
Josåatteh. Jag började på en ny tjänst och skulle lära mig en triljon saker på ingen tid alls.
Ngn gång i mitten av december väntade jag på det där som tjejor väntar på en gång i månaden... Inte så jätteuppmärksamt kanske, jag hade ju så hemskans massa andra saker att tänka på. Så en dag när jag hann sitta och fundera lite för mig själv kom jag på att det ju liksom hade gått hemskans massa dagar. Det där man väntar på en gång i månaden borde ju ha varit såväl på plats som passerat vid detta laget!
Himla knasigt!
Jaja, det kommer väll igång tänkte jag. Men för säkerhets skull så ska man väll köpa sig en sån dära sticka som man kissar på, och som det kan dyka upp ett eller flera streck på, vilkas mängd indikerar om det dära som ska komma i månaden planerar vänta massa månader eller om det bara har snurrat till sig och är på ingång vilken sekund som helst.
Men jag hade som sagt massa att tänka på, så den där stickan blev liggandes ett par dagar till.
Så en morgon låg jag och funderade på om det inte var läge att låta den där stickan få arbeta lite. Julafton närmade sig med bestämda stortsteg, och det vore en sämre idé att häva i sig ett gäng snaps och en hög gravad lax om nu tillståndet var sådant att detta skulle vara en sämre idé.
Så jag slog en liten drill på den dära stickan.
Ett glatt streck dök upp. Åhåhåjaja tänkte jag. Det var väll som jag tänkte. Det ska väll komma igång när som helst nurå? Men så när jag var i farten att låta stickan hamna i papperskorgen hände det något märkligt.
Långsamt började ett andra streck uppenbara sig.
På darriga ben traskade jag in i sovrummet och meddelade sambon att jag hade pinkat på en sticka och att den indikerade på att hushållet skulle utökas.
-"Vad bra!" tjoade sambon som att det var den självklaraste saken i världen.
Ja mina vänner. Jag har varit lite mentalt frånvarande de senaste månaderna. För att mina vänner...
Det håller i skrivande stund på att...
...bakas en alldeles ny Frikadell i Frikadellugnen.
...och så fick jag chansen att göra en sjukt fyndig FB-uppdatering häromdagen...
