Morgondagen dök upp. Jag hade föreställt mig att vi skulle vagga runt på stan. Kanske äta på någon uteservering eller något annat trevligt. Det skulle vara en perfekt septemberdag, solen skulle skina, luften skulle vara kristallklar och jag skulle förbereda mig på livet som fortsatt för evigt gravid. Min förlossning hade ju uppenbarligen hoppat över och jag skulle helt klart vara sådan här för alltid.
Denna dag hade dock himlens alla portar bestämt sig för att vara vidöppna, så den där romantiska på stan-promenaden blev inte genomförbar.
Jag misströstade ingalunda. Jag var fylld av ny energi. Jag hade övergivits av förlossningen. Jag slickade mina sår från sveket och var beredd att gå vidare.
Mitt recept på den näst intill perfekta dagen var istället att vi skulle bege oss till det nybyggda köpcentrat Allum i Partille, som jag inte hade besökt tidigare.
Uttörstad på stimulans efter dagar inomhus, utled av att vänta på något om aldrig kom, gladdes jag lite oproportionerligt mycket åt denna – för mig – extraordinära utflykt. Jag hade ju spenderat dagarna innan, då jag fortfarande hoppades på att graviditeten var på riktigt, mestadels med att titta på Mad Men i väntat på förlossningen. Vår utflykt – till Allum i Partille – kryddade jag genom att tupera upp håret i en svinrygg, lägga eye-liner samt måla illröda läppar. Sådan skulle jag sedemera komma att åka in till förlossningen, men mer om den delen längre fram.
Dagen förflöt värkfri med lite shopping, fika och förströelse.
I bilen hem drog det ihop sig så där som det gjort innan. Ännu fler förvärkar tänkte jag. Det drog ihop sig en gång till. Och en gång till. Jag tittade nervöst på klockan. Och konstaterade att det verkade handla om en till två minuter mellan varje gång. Utled på hela grejen bestämde jag mig för att strunta i det hela och sa heller inget till karln.
Väl hemma satte jag på Mad Men och var fast besluten att jag skulle straffa värkarna genom att ignorera dem. ”De har inte behandlar mig på ett schysst sätt, nu tänker inte jag vara schysst mot dem heller” resonerade jag.
Nu är det så att strategin att ignorera skiten inte är så hållbar när en förlossning är på gång på riktigt så att säga. Så till slut fick jag faktiskt ventilera till karln att det nog verkade ”dra ihop sig” (höhö) på riktigt så att säga.
Karln var dock ganska utled på hela historien även han. Han satt och spelade dataspel och mumlade förstrött åt mig att klocka värkarna. Jag försökte förklara att de kom så ofta att jag inte fick tag i något papper eller penna. Varje gång jag reste mig kom det ju nya värkar. ”Jaja” sa karln och spelade vidare. Efter att ha propsat på att detta verkligen var allvar några gånger släppte karln taget om datorn med ”nu-ropar-hon-varg-igen”-uttrycket över hela ansiktet.
Att propsa på att det var allvar fick jag även göra hos förlossningskoordinationen (ni vet de där som har som jobb att säga åt en att ta två panodil, en dusch och gå och lägga sig). De tyckte nämligen att jag skulle ta två panodil, en dusch samt gå och lägga mig. Men efter mycket om och men, två påringningar lyckades jag få prata med en mer välvilligt inställd barnmorska som nog tyckte att jag kunde få åka in ändå.
BB-väskan behövde vi inte bära med oss. Efter mina flertalet falskalarm hade den numera fått en permanent plats i bilen.
Så susade vi iväg mot Mölndals sjukhus...
...men mer om vad som hände där senare!
