Förlossningen, del 4.
Jag gick fram och tillbaka längs med korridoren i väntan på ett undersökningsrum. Samtidigt hörde jag på avstånd diverse vrål som verkade härröra från damer i färd med att iscensätta det som jag nog även själv skulle få uppleva denna kväll. Det var inga vackra vrål, och de varslade inte om någon angenäm upplevelse. Jag kände en liten självande sinnesrörelse i maggropen, en stark nervositet och en undran om det verkligen var försent att dra sig ur ännu.
Efter vad som kändes som sju svåra år, en evighet samt en mansålder fick vi äntligen komma in till ett undersökningsrum. Jag var nu öppen tre blygsamma centimeter – jag hade alltså sju kvar tills det var allvar.
-”Ja man brukar säga att det tar en centimeter per timme!” sa barnmorskan som försökte anta en uppmuntrande ton.
Jag kände mig föga uppmuntrad.
Men det var på gång på riktigt och vi fick faktiskt stanna. Karln insåg plötsligt allvaret och förkunnade med darrande stämma att han nog borde gå och hämta BB-väskan i bilen. BB-väskan var fylld med Singoalla-kex, kexen vi hade förstått att ingen förlossning med självrespekt skulle vara utan. Kexen som jag för övrigt bara åt en endaste gång under förlossningens gång, vilket rörde sig om några sekunder innan jag kräktes ned mig själv, min karln och CTG-maskinen, men nu går jag händelserna i förväg.
Jag fick byta om till en sån där sjukhusskjorta som man får för att de ska kunna identifiera en som intagen om man försöker rymma (vilket jag skulle komma att ha sofistikerade planer på flertalet gånger under förlossningsförloppet, det enda som egentligen hindrade mig var att lustgasen inte var portabel och kunde följa med mig på färden).
Väl inne i förlossningsrummet ville barnmorskan diskutera smärtstillande. "Jag förstår utifrån ditt förlossningsbrev att du i första hand vill prova naturlig smärtstillning", sa barnmorskan varpå hon rabblade upp en rad metoder som kvaddlar, varma bad, akupunktur... ”Ähum” avbröt jag som hade insett att mina goda intentioner när jag författade det där förlossningsbrevet hade varit lite väl optimistiska. Det hela var ju så att säga skrivet i en stund då jag fortfarande inte visste vad en värk handlade om och jag hade dessutom lagt oproportionerligt stor energi för att verka duktig inför min barnmorska på MVC. ”Ähum, har ni inget annat?” I mitt huvud tänkte jag trevande på lustgasen som jag hört nästan kunde kategoriseras som en upplevelse i sig vid sidan om förlossningen. ”Ja vi har ju lustgas” sa barnmorskan. ”Det skulle jag vilja prova” försökte jag säga med en så naturlig röst som möjligt för att dölja att detta varit vad jag varit tue efter hela tiden.
Lustgasen var en mycket spännande upplevelse. I början värnade jag om att verka så nykter som möjligt inför förlossningspersonalen. När de var ute i rummet passade jag på att ta riktigt djupa andetag, så många som möjligt utan paus för vanlig luft, men så snart de kom in i rummet igen drog jag bort masken och försökte spela så nykter jag kunde. Denna eftersträvan att verka så proper som möjligt kom under nattens lopp att allt mer hamna i skymundan. Vid tresnåret hade jag gasen på högsta styrka, masken låg på gåstolens räcke med mig vilandes med ansiktet ovanpå. ”Ska du inte försöka vara utan lustgasen lite så du är med i händelserna?” sa den något bekymrade barnmorskan vid ett tillfälle. ”Nej” frustade jag fram och deklarerade att jag var rätt så ointresserad av den här förlossningen. Det enda jag brydde mig om var att jag i efterhand skulle få ha en bebis. Resten kvittade mig lika. Jag framförde detta i snabba korthuggna meningar för att förlora så lite tid som möjligt från vistelsen i lustgasens underbara värld.
Vid femsnåret på morgonen kände jag en stark längtan att få avbryta hela arrangemanget, gå hem och fortsätta vara gravid för alltid. Då detta var omöjligt att uppfylla framförde jag istället en önskan om det näst bästa alternativet. ”Epidural” klämde jag fram bakom masken. Jag skulle fankimej ha epidural. Tanken på att jag en vacker dag skulle föda barn och kanske behöva ryggmärgsbedövning var det enda som en gång i tiden hade hindrat min 18-åriga upplaga att tatuera kinesiska tecken i svanken under en semester i Sunny Beach i Bulgarien. Jag hade med andra ord prospektet om ryggmärgsbedövning mycket och tacka för väldigt mycket, nu var den stora studen inne att leverera.
När bedövningen tagit förvandlades värkarna till en suddig massa någonstans i bakgrunden som jag inte kände att jag längre behövde ta hänsyn till.
Narkosläkaren hette Stafylokockos eller något liknande, jag konstaterade i vilket fall att han med säkerhet var grek. Upprymd av tacksamhet över den smärtlindring som ryggmärgsbedövningen gav försökte jag kraxa fram ”tack” på grekiska, vilket nog imponerade på Stafylokockos. Inluddad i smärtlindringens rosa moln drog jag mängder av djupa andetag på lustgasen och låg där lugnt och harmoniskt och fnittrade för mig själv.
Fnittrade desto mindre gjorde jag när krystvärkarna satte igång med dunder och med brak. Där hjälper inte alla epiduraler i världen. ”JAG VILL INTE MER” ropade jag, medan min karl nervöst förklarade att jag måste fortsätta. ”BRÖÖÖAAAAAARRRRRGGGGHHHH” svarade jag. Ett flertal gånger på raken.
Klockan var strax efter sex på morgonen. Barnmorskan började plasta upp en landningsbana och trodde att bebisen nog bara var minuter borta. Minutrarna visade sig dock vara ytterligare tre och en halv timme. Någonstans under dessa tre och halva timmar kom jag på att jag kunde låtsas att jag var någon annan. Jag kunde fantisera att jag var någon annan person, och på så sätt blev smärtan mer uthärdlig. Det skulle vara någon annan som födde och krystade. Denna andra person blev... Mette-Maarit. Jag föreställde mig att jag var Mette-Maarit. Gift med kronprins Haakon av Norge. I full färd med att frambringa en norsk tronföljare. Fråga mig inte varför. Men det hjälpte. Varje gång jag ville krysta så stängde jag ögonen, drog ett djupt andetag av lustgasen och tänkte: ”Jag är METTE-MAARIT!”
Och med Mette-Maarit i tankarna föddes vår dotter. 9.34 den 8 september.
Blå, blöt och varm fick hon ligga på min mage. Och när hon föddes, så föddes även jag. På nytt. Mitt gamla liv tog sig sin ände och mitt nya startade. Nu fanns det en person som på ett ögonblick blivit viktigare än något annat jag tyckt varit viktigt. Nu var hon här. Hon var vår. Och vi var nu en familj.
Hihihi, jag var också ute efter lustgasen och försökte låtsas om att jag aldrig hört talas om lustgas förrän barnmorskan föreslog den. Tack och lov var det det första hon föreslog. Sedan, när jag egentligen var ute efter lite petidin, brassade hon på med epiduralen. Jag fattar inte hur kvinnor klarade sig utan epidural förr!
Vad fint <3
Åh, duktiga du!
Det sjukaste med detta är ju att jag också hade Mette-Marit som gästspelare under min förlossning. I lustgasens underbara dimma var det klart och tydligt för mig att det förtjusande norska barnmorskekandidaten vid min sida var just, ja- Mette-Marit. Jag fnissade generat när hon hälsade och undrade tyst för mig själv (thank god!!) om man borde niga och vad hon kunde tänkas tycka om min insats... Morgonen efter gjorde jag mer än fnissade åt detta, maken också.
Stort grattis!!
Intressant det här! På så många plan dessutom, jag hade ingen aning om att sjukhusrockar fyllde en identifikationsfunktion =)
Hahaha, Mette-Marit! Det var dagens roligaste! :)
Vilken fin slutkläm du hade, (höhö, det var inte ens meningen) du satte verkligen ord på vad man känner när man får sin lilla bebis!
Oj vilken jobbig förlossning Du fick. Så lång tid med krystvärkar! Jag blir imponerad över att Du kunde liksom ta till Dig lilla Elvira direkt efter en sån pärs. Du måste ha varit alldeles slut, både av förlossningsjobbet och lustgasen.
Hoppas vi får följa fortsättningen här på bloggen.
Underbar berättelse! Helt underbar! Och så mycket igenkänningsfaktor. Det där med skriva förlossningsbrev, vilket snille har kommit på att fråga en innan man har en aning om vad det handlar om?!?
Det här med Singoalla-kexen... jag tror inte det var så mycket på grund av att du var preggers och i värkar. Det är helt enkelt för att Singoalla-kakorna är vidriga.
Amen på det! Och ey, grattis till familjen igen!
grymt! tjingeling elvira!
men ÅÅÅH GRATTIS ! herregud, jag är så jäkla efter alltså !! Vilken fin liten tjej du fått och vad kul att få läsa din förlossningsberättelse :) det är en himla upplevelse alltså ! kram på er och grattis igen
