frikadellen

En jul när jag var liten fick jag en guldring av min numera bortgångna farmor. Farmor hade själv haft guldringen och nu gav hon den till mig.

Det var en riktigt fetingring, men som storleksmässigt var anpassat till ett par fingrar med lite mer omfång än mina. Ringen har fram tills jag blev gravid alltid varit för stor och jag har till vardags haft den i en kedja runt halsen.

Men när mina lemmar inklusive fingrar svullnade upp till en jättes storlek så tänkte jag: inget ont som inte för något gott med sig och var tacksam över hur denna ring nu plötsligt passade.

Dumt nog fortsatte jag att använda ringen även efter förlossningen då mina fingrar sakta men säkert började återvända till sin gamla storlek.

En dag när jag gick ombord på spårvagnen med barnvagnen vid Valand såg jag något gult falla förbi i ögonvrån. Jag lade inte särskilt mycket uppmärksamhet vid det då det var mycket folk och svårt att balansera barnvagnen.

Inte förens jag åkt ett par hållplatser, upptäckte jag att ringen inte satt kvar på fingret. Jag förstod vad för gult jag sett i ögonvrån. Upprivet ringde jag till min mamma och berättade vad som hade hänt. Min mor erbjöd sig att åka till Valand för att titta efter ringen, vilket jag tänkte i princip borde vara lönlöst. En tappad fetingguldring, tappad mitt på Avenyn under rusningstid. Lycka till med att hitta den före någon annan liksom. Men titta kunde man ju.

Det tog över en halvtimme från att jag hade pratat med min mamma, tills hon ringde till mig igen - det hade ju tagit ett tag att ta sig till spårvagnshållplatsen där jag hade varit.

"Ringen sitter på mitt finger nu" berättade mamma.

Den hade fallit ned, mellan spårvagnen och perrongen, ned i spåret. Inte nog med att en fetingguldring hade fått ligga orörd mitt i Göteborg, den hade gjort det i spårvagnsspåret där flertalet spårvagnar hade passerat och faktiskt kört över utan att förstöra den.

Sån tur finns egentligen inte.


Men här är den.