Just nu sitter jag med onge, systerdotter, syster och mor i en bil som tuffar runt på Västgötaslätten.
Det är inte jag som kör. Det hade ju varit lite dumt att blogga och köra samtidigt. Särskilt när man inte tagit sitt körkort ännu.
Hur som. Nästa stopp är en fika i Lidköping. Sen ska vi vidare mot Hällekis och Kinnekulle. Jag har försökt pitcha resan som en vandring i Arns fotspår, modern vill titta på kalkstensbrott och växtlighet, syrran vill hänga kvar i Lidköping och shoppa.
De små ongarna är nöjda så länge de får äta kex och lyssna på när undertecknad sjunger "nyss träffade jag en krokodil" om och om och om och om igen...
Idag var karln och lilla Ongen på egen utflykt hos några kompisar till oss. Vid ettsnåret var det meningen att jag skulle komma och möta upp dem för att åka hem och laga vanlig trök-lunch.
Väl där blev jag trevligt nog indragen av värdparet som trollade fram en värstinggod lunch till oss allesammans. Lämpligt nog ackomanjerades det hela med ett oväntat glas rött.
Det finns bara en sak som är bättre än en planerad vinlunch, och det är en överasknings-vinlunch!
En himlars bra dag.
Ongen fick leka med stora barn vilket är det coolaste hon vet. Så hon är sjukt nöjd hon med.
Jag och ongen alltså. Jag fick njuta av det stora privilegiet att gå där UTAN karl denna gång. Ja det var nog ett privilegie som karln njöt rätt stort av själv med. Det började med att han körde ut mitt körkortslösa jag som minderåriga dotter till IKEA. Lämnade oss att fritt springa av oss för att sedan plocka upp sin färdigrastade familj 2 timmar senare.
Helt underbart att i full frihet bo in sig i de arrangerade rummen eller plocka åt sig frottétofflor utan att någon påminner det tråkiga faktum "att det inte var det vi kom hit för".
Dottern blev så klart den absoluta vinnaren när IKEA-skörden sedan sammanfattades.
Bästa köpet var en lära-gå-vagn.
Och för att förtydliga. Jag har alltså valt det fantasifulla namnet Frikadellen på instagram. Upplev min vardag genom förprogrammerade fotofilter!
Har gått ett helt varv på IKEAs övervåning tvärt emot vad golvpilarna rekommenderar. Folk har fått kasta sig mot soffor och kökstillbehör för att undkomma rebellen Frikadellen. (Haja ni? Så fyndigt va?)
Med rätt start på morgonen menar jag ju givetvis att fotografera sin frukost med hipstamatic.
Nästa steg är ett fotomontage av macarons och körsbärsblom.
Ps. När jag skulle skriva macarons insisterade telefonen på att jag egentligen ville skriva laxativs. Det hade blivit något av ett oväntat fotomontage.
Jag har pillat lite i designen och tycker att jag gjort ett ganska så skapligt jobb för att vara en css-analfabet, glad amatör samt hemmagooglare på html-koder.
Jag tycker dock det är lite störigt att högermarginalen, alltså det som följer: "Om" (och en schnögg bild på mig) inte ligger i linje med headern. Jag har försökt flytta i evigheter. Men det finns en gräns för hur länge man parallellt kan ignorera en gnällig dotter som undrar varför hennes mor övergivit henne.
Jag fick alltså ge upp och återgå till moderskapet.
Försökte nyss igen. Resultatet var inte lyckat och jag orkar inte fortsätta.
Igår hade vi en BVC-tid inbokad. Den var inbokad istället för den som avbokades av BVC-människorna som skulle ha varit idag.
Men förra veckan avbokades den som skulle ha varit igår. Och istället inbokades en ny tid, åter, idag.
Som avbokades per telefon imorse. "Vi hör av oss om en ny tid"
Nu vill inte jag vara sån men nu tycker jag att BVC beter sig lite som en hal och strulig pojkvän. Och jag har inget val än att som enträget väntandes flickvän höka vid telefonen.
Ja.
Min gölli-gölliga onge. Som har lärt sig vinka (här med ett Fisher Price-tillbehör) vilket jag hoppas att få skryta med inför BVC:arna inom snar framtid.
Jag har väntat länge på att publicera bilden. Jag tog den för några veckor sedan. Tänkte att denna måste ju vara med i bloggen. Så ska det så klart stå något vitsigt om den.
Denna helg har gått i forntidens tecken. Vi körde (eller ja killen, mitt körkort är fortfarande… ehum… under konstruktion) tre timmar österut, passerade en avlång sjö stor som ett hav, för att landa i mörkaste Småland.
Långt inne i spenaten har våra vänner köpt ungefär det gulligaste lilla torpet som man någonsin kan tänka sig. På vår väg längs med de småländska grusvägarna passerade vi det ena stenröset efter det andra. Jag konstaterade ljudligt att det där med stenen som Karl Oskars pappa gick och petade undan, det var inte det minsta fabricerat. Småland är stenigare än vad ens Wilhem Moberg kunnat beskriva. Jag bestämde mig för att hylla de småländska böndernas stret genom århundradena och återberättade i cirka precis detalj utvandrarserien för min karl samt åtta månader gamla onge. Jag tror det var uppskattat.
Väl framme vid torpet fick jag leva Kristina och Karl Oskars liv ungefär på riktigt. Huset hade nämligen varken rinnande vatten eller elektricitet. Värmde upp gjorde vi genom att elda i öppna spisen. Kvällen spenderade vi genom att spela brädspel i ljuset av tända ljus. Somnade gjorde vi till en liten sprakande glöd i brasan.
Under dagen idag promenerade vi en långprommis förbi skylt efter skylt som markerade var det legat små backstugor och torp där kvinnor och män stretat sig fram på små magra steniga tegar. Det var en ganska överväldigande känsla att gå där folk levat och har kämpat, och där tidens tand nu sköljt bort de flesta spår utom en och annan husgrund.
Väl hemma i Götlaborg var jag givetvis ödmjuk inför mina insikter om allt vi tar för givet. Men jag skämdes inte heller för att fräsa på golvvärmen i badrummet på max samt köra en tjugominutare i duschen.
Huset var utrustat med solceller. Det tror jag tillkom efter Karl Oskars tid.
Ett knep kan jag faktiskt ta till, som jag fått i tips av min rara storasyster.
Det går ut på att man låter ena halvan av datorskärmen bestå av vad man nu vill trixa med medan den andra befolkas av teletubbies på Youtube.
Detta trix funkar faktiskt extremt bra.
Favoriten för närvarande är en version på arabiska som har den utomordentliga fördelen att vara femton minuter långt vilket ger den arma modern oceaner av tid att spendera på internettet.
Och så har jag lärt mig att räkna till fyra på arabiska.
Jag skriver ju jämt och ständigt att jag minsann ska bli en bättre bloggare. Sen smattrar jag på med fyra fem inlägg på kort tid. Sen lägger jag av. Igen.
Det är SVÅRT att vara bloggare när man så sällan har hjärnan för sig själv. (Läs hjärnan bollas lätt och käckt mot allehanda väggar och ting av liten liten bebis).
Jag har sedan länge varit en ganska så dålig bloggare - trots att jag inte vill! Först började det med att jag fick ett nytt jobb. Jobbet innefattade en del resande kors o tvärs genom landet, en hel del tankeverksamhet och en och annan övertidstimme. När jag kom hem om kvällarna så kände jag bara BLÄ när jag såg en dator. Inspirationen var inte på topp som ni förstår.
Sen blev jag på smällen. Jag jobbade fortfarande görmycket och hade nu dessutom ett litet sprattlande väsen i magen vars liv och leverne gav upphov till en hel del oroande och ännu mera googlandes den lilla fritiden jag hade till övers. =Inte så mycket blogging då heller.
Sen slutade jag vara på smällen och blev mamma istället. Då fick jag en bebis som förutom att vara fullkomlig på alla sätt och vis dessutom var en hejare på att amma sin moder till bristningsgränsen. Jag ammade och ammade och ammade. Min kille fick ibland till och med mata mig. Behövde jag gå på toa gjorde jag det till ackompanjemang av en vrålande bebis. Som ville ammas.
Sedan har bebisen varit en oerhört trevlig bebis på alla sätt och vis. Dock en bebis som ogärna sover långa stunder på dagarna samt en bebis som gärna släpas runt på så mycket som möjligt. Min bebis är underbar så att det räcker och blir över, men missa en chans att få användning för sin mamma, det gör hon inte.
Jag vill verkligen bli en bättre bloggare. Jag vill bli en sån där bloggare som jag var förut, en sån som uppdaterar två gånger om dagen. Men det går verkligen inte. Jag vet inte hur jag ska bete mig eller förhålla mig alls till den här bloggen längre. Jag behöver fixa lay-outen, jag behöver bestämma inriktning och framförallt - jag behöver uppdatera oftare.
Mig veterligen figurerar en rad bloggerskor där ute som båda är mammor och sköter bloggen på ett alldeles förträffligt vis. Men hur gör de? Kommer jag bara på deras magiska hemligheter så är jag game och tillbaka till den jag en gång var. Eller så ger ni mig asbra tips som jag kan förverkliga.
Så är jag game igen.
För övrigt så tycker jag att en bra bloggare fattar sig kort. Det har jag inte gjort här. Men jag är ju uppenbarligen inte heller en bra bloggare.