< Till bloggens startsida

Frikadellen förklarar sig

Jag skriver ju jämt och ständigt att jag minsann ska bli en bättre bloggare. Sen smattrar jag på med fyra fem inlägg på kort tid. Sen lägger jag av. Igen.

Det är SVÅRT att vara bloggare när man så sällan har hjärnan för sig själv. (Läs hjärnan bollas lätt och käckt mot allehanda väggar och ting av liten liten bebis).

Jag har sedan länge varit en ganska så dålig bloggare - trots att jag inte vill! Först började det med att jag fick ett nytt jobb. Jobbet innefattade en del resande kors o tvärs genom landet, en hel del tankeverksamhet och en och annan övertidstimme. När jag kom hem om kvällarna så kände jag bara BLÄ när jag såg en dator. Inspirationen var inte på topp som ni förstår.

Sen blev jag på smällen. Jag jobbade fortfarande görmycket och hade nu dessutom ett litet sprattlande väsen i magen vars liv och leverne gav upphov till en hel del oroande och ännu mera googlandes den lilla fritiden jag hade till övers. =Inte så mycket blogging då heller.

Sen slutade jag vara på smällen och blev mamma istället. Då fick jag en bebis som förutom att vara fullkomlig på alla sätt och vis dessutom var en hejare på att amma sin moder till bristningsgränsen. Jag ammade och ammade och ammade. Min kille fick ibland till och med mata mig. Behövde jag gå på toa gjorde jag det till ackompanjemang av en vrålande bebis. Som ville ammas.

Sedan har bebisen varit en oerhört trevlig bebis på alla sätt och vis. Dock en bebis som ogärna sover långa stunder på dagarna samt en bebis som gärna släpas runt på så mycket som möjligt. Min bebis är underbar så att det räcker och blir över, men missa en chans att få användning för sin mamma, det gör hon inte.

Jag vill verkligen bli en bättre bloggare. Jag vill bli en sån där bloggare som jag var förut, en sån som uppdaterar två gånger om dagen. Men det går verkligen inte. Jag vet inte hur jag ska bete mig eller förhålla mig alls till den här bloggen längre. Jag behöver fixa lay-outen, jag behöver bestämma inriktning och framförallt - jag behöver uppdatera oftare.

Mig veterligen figurerar en rad bloggerskor där ute som båda är mammor och sköter bloggen på ett alldeles förträffligt vis. Men hur gör de? Kommer jag bara på deras magiska hemligheter så är jag game och tillbaka till den jag en gång var. Eller så ger ni mig asbra tips som jag kan förverkliga.

Så är jag game igen.

För övrigt så tycker jag att en bra bloggare fattar sig kort. Det har jag inte gjort här. Men jag är ju uppenbarligen inte heller en bra bloggare.



Här har jag inte låtit ongen stoppa mig dock.

To do:s


Efter en mkt hektiskt period så har vissa saker fått hamna i skymundan. Nu skall jag ta tag i det där som legat o kliat sedan länge.

Nedan följer en lista på saker som jag tänker reda ut, kommer inte med nödvändighet att punktas av i kronologisk ordning dock.
 
1) Sälja soffan Här har viktiga steg tagits, ikväll avgörs det, kommer soffan bli krängd på första försöket?

2) Köpa ny soffa. Helt klart beroende av punkt ett, både av ekonomiska skäl som av utrymmesskäl.

3) Blogg-layout. Vissa steg har tagits i rätt riktning. Men jag bör göra det hela lite coolare, lite intressantare. Dessutom måste jag bli vän med Blogglovin' o allt vad det heter så folk lättare kan få uppdateringar...
 
4) Fotoalbum! 90-talister som aldrig sett annat än sladdlösa telefoner, kameror i apparater som inte bara är kameror, och digitala fotoramer, tänker ju så klart på fotoalbum på nätet. Men jag menar något så träigt som att klistra in analoga foton i analoga album! Men så är jag närmre 30 än 20 numera...

5) Trädet. Det finns ett träd på en vägg hemma hos oss, som jag målat på fri hand i ett ryck av sinnesrubbning. Detta träd har länge skrikit efter att omarbetas, och det är hög tid att jag tar tag i detta.

6) Trädets baksida. Trädet sitter på en vägg som min sambo har monterat upp. Den andra sidan har ingen prydnad alls, och det är dags, tycker jag att något händer där. Därför har jag beslutat att köpa samt hänga upp ett klädsamt tyg, för det tycker jag är tufft.

7) Gardiner. Att vi har bott i snart ett och ett halvt år utan gardiner tycker min mor är skandal. Jag håller inte med i så starka ordalag, men jag kan instämma i att det nog är dags att hänga upp några dekorativa tygstycken för fönstren.

8) Möblera om. Jag är trött på hyllor i vardagsrummet med spräckliga bokryggar. Hyllorna ska väck, in i sovrummet så man slipper se dem hela tiden.

9) Förvaring, förvaring, förvaring. Vårt hem lider av dåliga förvaringsmöjligheter. Detta måste det bli ändring på.

10) Vintern ut, sommaren in. Det är nog helt ok att bära ned termobyxor och ylletröjor i källaren nu. Det finns ett gäng av den kalibern som skulle kunna rensas ut för de närmaste 5-6 månaderna.

Jag kommer att beta av dessa punkter och rapportera om resultaten.

Frikadellen alltid ute i sista minuten

Ett gäng dryga vakter har på senare tid påpekat att mitt leg snart går ut.

2010-03-23

Jag har oceaner av tid har jag tyckt!

Men denna morgon insåg jag...

...att eftersom jag inte hittar mitt pass, så kommer jag från och med imorgon inte kunna bevisa att jag är jag.
Jag blir en skugga i samhället.
Hur ska jag kunna se mig själv i spegeln, när jag inte längre kan bevisa mig i den materiella världen?


*harkel*

Bumns i väg till polisstationen!


Frikadellen försöker

Många gånger har jag försökt. Om och om igen. Jag har sagt till mina läsare, förlåt för att det tagit sån tid, det skall aldrig hända igan. Men så har det ändå tagit tid. Som mest ett helt år. Då försökte jag dessutom skapa en ny blogg på blogspot som jag helt enkelt länkade till.

Den bloggen struntar jag i.

Istället återuppväcker jag det sovande monster som Frikadellen är, jump-startar med en el-stöt, och börjar om på gammal kula.

Tycker att det är rart om mina första anspråk på att vara medveten bloggare finns kvar ned-under.

Frikadellen försöker få ordning på torpet och har tänkt ut massa strategier för hur hon aldrig mer skall svika cyberexponeringen.

Det började med min bekännelse i inlägget under.


Hur ett begär väcks till liv



Jag är generad över min frånvaro. Jag ville vara tillbaka. Jag ville verkligen det. Men så generades jag. Trots att jag egentligen visste vem jag var förnekade jag begäret som växte inom mig. Tryckte ned det. Erkände det inte ens för mig själv.

Men idag. Bekänner jag. Jag tar klivet ut.

Jag brukade skratta åt dem. Jag läste dem maniskt. Men utåt skrattade jag åt dem. Pff… Att fota sig själv i ett provrum? Gud vad löööjligt!


*Kolla mitt nya inköp*,* I LIKE*.


Fjantar.


Men någonstans i mitt inre så var det en liten röst som ropade. Jag vill jag med! Jag vill också ta kort på min outfit, min heminredning, min katt, min kille, mina promenader, utflykter, min mat, allt! Allt i mitt oerhört viktiga liv, som borde vara av största intresse för alla ute i etern.


Men jag var ju för cool.


Ändå läste jag dem. Jag följe dem. Jag suckade över särskrivningar och meningsbyggnadsfel. Jag suktade efter lacktajts och rutiga oversize skjortor.


Jag tankades på uppmärksamhet från röster där ute som skrek: Se mig! Se mig!

Samtidigt som jag själv svarade: Ok jag ser. (Men när ska ni se mig då?)


Det sista vågade jag knappt andas. Att jag skulle själv ställa mig med benen i kors och låta kamerablixten i spegeln förstöra halva bilden, var mer än vad jag vågade hoppas på.


Sakta började tanken gro. Före jag visste det själv. Jag vill också, ropade det i mig! Jag vill, jag vill, jag vill, jag med!


En dag svarade jag rösten.
Du har kallat i 26 år. Förlåt att det tog sådan tid för mig att svara, men här är jag. Jag skall aldrig mer slå dövörat till och förtränga vem jag egentligen är. Jag är här, jag hör. Och äntligen kändes livet logiskt. Jag tog steget ut. Jag erkände.


Jag heter Ellen, och jag är en bloggare.


Här är jag.


RSS 2.0