< Till bloggens startsida

Historieätarna

Jag vill verkligen slå ett slag för SVT-serien "Historieätarna".
 
Konceptet går ut på att Erik Haag och Lotta Lundgren walraffar sig genom olika historiska epoker genom att under en vecka leva det livet man gjorde då, i synnerhet när det gäller maten. 70-talsavsnittet innebar dessutom en förfärlig massa rökning. Gärna i kombination med en aladob och sängläsning för barnen med tidens barnsagor som förklarade vad för ondskefull typ en strejkbrytare var.
 
Förutom att det är en grymt skön programidé så har jag som sista kvarstående kvinna (i Sverige) upptäckt vilken aura (manlig) (bra manlig) som Erik Haag besitter. Efter att ha spontanbekännt min nya crush för diverse medsystrar har jag förstått att jag är inte den första och utan tvekan inte den enda att uppskatta denna karl.
 
Lotta Lundgren är helt galet bra också. Och snygg så det förslår hon också. Här är det bara en gnutta heterosexualitet från min sida som hindrar mig att hylla henne till skyarna i nivå med Erik H.'
'
 
Nu är jag förstås helt makalöst förälskad i Herr Frikadell här hemma. Kan komma att aktualisera en frikortsdiskussion. Men fortfarande vanvettigt kär i fadern till ongen.OBS OBS

Vad bra.

Mmmm... ja allt försvann. Jag säkerhetskopierade men det verkar som att det försvann med. Vad bra.

Källaren

Campinggrejorna visade sig ligga i en kartong som utgjorde den bärande pelaren i källarens kartong-och-bröt-fort.

Efter vad som kändes som en smärre livstid av kartongrelaterad ommöblering hittade jag fram till campinglådan och konstaterade att här verkade det mesta finnas. Tältet var i icke mögligt skick. Vår budget är med andra ord än så länge ohotad.

Under ommöbleringen i källaren råkade jag på en mängd andra märkliga tingester. Här hittar vi till exempel en fiktiv nyhetsartikel jag skrev i sjuan:
 
 
En helt normal trettonåring på alla sätt och vis.

Samt en runsten jag skapade i träslöjden i femman.
 
 
Jag hade vid tidpunkten ett ohälsosamt intresse för runskrift.
 
Jag brukade skriva dagbok i runskrift för att ingen skulle kunna tjuvläsa, så pepp på runor var jag. Här tror jag att jag kreerat en vikingahyllning till min katt Sigrid, den där katten som förekom rätt ofta i inlägg på denna blogg om ni minns. 

En liten undran

När man en dag upptäcker att ens hunkideal har transformerats från typ Justin Bieber-typen till att mer handla om Han-den-lätt-skelögde-med-maoritatueringarna-i-ansiktet-i-filmen-pianot...

...är det då man blivit vad de kallar "en mogen kvinna"?
 
Den-lätt-skelögde-med-maoritatueringarna-i-ansiktet-i-filmen-piano
 
Justin Bieber (dah)

Låne-lur

Efter att min telefon hipp som happ kolade av igår, så föreslog Zambon att jag skulle ta över hans gamla telefon.

Denna telefon är en HTC från tiden när iPhone fortfarande var en suddig hägring vid horisonten, och långt ifrån var mans ägodel. Zambons telefon var utan konkurrens den fräckaste i stan.

I dagens läge framstår denna lur som inget annat än en klumpig klumpeduns. Det går inte att använda fingret på pekskärmen utan man måste konsekvent använda en peksticka på små små knappar, vilket ständigt leder till klumpiga feltryckningar. I mitt fall har det inneburit att jag upprepade gånger igår har ringt till min Zambos kolleger, vilkas nummer fortfarande ligger lagrade i telefonen.
-Hej, oj förlåt, nu blev det fel igen, eeeh... hehe... (nervöst skratt)!

Dessutom vill jag passa på att framföra en ursäkt till alla random vänner som begåvats med ringningar från min jeansficka.

Jag saknar min nätta telefon med vanlig knappsats. Må du vila i frid.



No phone

Det kan ha varit en dålig idé att låna ut min telefon till Bäbis-Bella igår.

Bäbis-Bella ställde igår extrem tydliga krav på att hon ville låna min mobil. Fine, tänkte jag, hon kanske vill skicka ett sms. Dumt gjort. Bellas behandling av min mobil, vilket inbegrep tuggande och kastande, har inneburit att telefonen idag sa tack och hej, och sedan gick mot de sälla jaktmarkerna.

Jahapp.

Så nu står en ny lur... på tur...

Så att säga.


Nygymmad

Nygymmad och klar.
Folk som statusrapporterar och/eller bloggar om sina gymeskapader tillhör en tråkig skara människor.

Eftersom jag också är en sådan så ska jag berätta något för eder.
Jag är nygymmad.

Efter något så brutalt som två timmar på maskinerna är jag mör som en mört i kroppen.
Jag har roddat. Jag har trappmaskinat. Jag har bänkpressat. Jag har tricepsat.

Nästa steg är att skaffa platinablonderat svall och en mouche-piercing.
Eller bara en svanktatuering.





Farsan

Min daddy fyller pensionär på måndag.
Jag och syrran ska snart träffas upp och prata present till gamlingen.

Jag la fram ett förslag om att köpa en T-shirt och skriva med textilpenna på:

Jag fyllde 65 och allt jag fick av mina döttrar var denna T-shirt.



Till min stora förvåning var syrran inte fullt lika entusiastisk.
Så det kan eventuellt bli ngt annat.

Gymmet

Tycker ni att detta liknar gymmet?



Jo lite...

Nä OK. Jag kanske gick och åt tapas och drack öl på mañana istället. Vadårå.

Om man kisar ser flaskan nästan ut som en energidrycks-flaska, och att promenera i högklackat till Kungshöjd var jättejobbigt.

Så det gjorde nog inget att jag missade mitt Flow-pass.

Tonårstjejer

Jag stod och väntade på spårvagnen.

På bänken brevid mig satt två tjejer i nedre tonåren, och spelade musik i högtalarna på sina telefoner.

(Vem och varför, for the love of god, skapade högtalare på mobiler så att tonåringar kan förpesta tillvaron för alla andra i världen?? Why why??)

Efter en stund kom det en tredje tjej knatandes som verkade känna de andra två. De utbytte några fraser om den skränande R och B musiken, och sedan knatade den tredje tjejen vidare.

- Snygga byxor! Ropade en av bänk-tjejerna efter henne.

- Tack! Ropar tjejen glatt tillbaka

Så fort den tredje tjejen kommer utom hörhåll för de första två, slår de sina tuperade huvuden ihop och börjar viska mot varandra...

-"...asså såg du vilka fula byxor hon hade..."
-"...Skitfula"
-"Såg du hur hon ba', trodde att jag ba', typ tyckte de va typ liksom snygga, man ba' hallå."

Tonårstjejer kan eventuellt vara mer ondskefulla än Bin Laden.

Han är i alla fall någorlunda ärlig med vilka han inte gillar och snackar skit om.



Tycker det är skönt att inte vara tonåring längre.

Vuxen

Jag insåg precis att jag är vuxen.

Jag ska förklara varför.

(Jag, till mig själv) - Woho! Till helgen kan jag bränna alla pengar jag har kvar på kontot på nöjen, för på måndagen kommer det ju nya! No problems!

Jag kände mig råkrejzi.
För visst är det ovuxet att gå bananer och spendera alla sina pengar istället för att spara dem i pensionsfonder?

Om det inte vore för ett litet krux...

När den 24:e blir den nya 25:e, då har något gått snett...
Det betyder ju att jag har kvar pengar på kontot!


Det är nog det mest vuxna som inträffat i hela mitt liv.

Så på lördag ska jag partaja like it was the 25th.

Dock blir det att tänka på refrängen kl.23.30. Det är ju en dag imorgon också.

En lugg-bulimikers bekännelser

Häromdagen hörde jag uttrycket lugg-anorektiker myntas för första gången.

 

En lugg-anorektiker är en person med en skev lugguppfattning. Luggen upplevs ständigt för lång och måste därför klippas om och om igen, tills bara en liten kort frans återstår.

 

Omgivningen reagerar visserligen, men denna reaktion bryr man sig inte om, och även om man bryr sig om den så kan man inte låta bli att fortsätta klippa.

En person med ett friskt förhållande till sin lugg hittar en jämn balans mellan klippandet och växandet. Man upplever sin lugg som sund och normal. Man tar hand om den, men alltid på ett balanserat vis.

Jag har inte ett sunt förhållande till min lugg. Men istället för lugg-anorexi skulle jag vilja påstå mig istället vara en lugg-bulimiker.

I långa perioder låter jag min lugg vara, den får växa sig lång och frodig. Men så känner jag mig pressad, och då kommer saxen fram. Klipp klipp klipp, så faller mina testar ned i handfatet. 

Ett omedelbart lugn infinner sig, som sedan byter av i panik. Mitt hår! Min lugg!

Jag låter omedelbart rasket växa ut. Jag döljer min skam med hårspray och spännen.

Men rätt var det är så kommer saxen fram igen.

Kommer jag någonsin få ett sunt förhållande till min lugg?

 

Första steget är nog att erkänna min lugg-bulimi.

Hej jag heter Ellen, och jag är lugg-bulimiker.



En påskkärrings bekännelser


Glad Påsk!

Dagen är en ihopslagning av flygfärder mot blåkulla och itutandet av enfaldiga lögner i stackars oskylda individer inom räckhåll.

I mitt barndomshem var första april-skämtet normalt att pappa väckte en på morgonen och sa att det var en örn på balkongen. Det visade sig sedan att man var en dum sill som gått på den lätte.

När jag bodde i Frankrike skulle man på första april tejpa fast pappersfiskar på varandra, ungefär som "sparka mig"-lappar, fast snällare.

Min broder lyckades ett år lura både mig, modern och systern. Det var då Nicole Kidman filmade Dogville i Trollywood, och var på Lipp på Avenyn vid ett tillfälle, vilket var i västsvensk press lika upphetsande som när Paris Hilton dejtade ett väst-svenskt bakåtslick i ungefär en kvart. Megastort.

Brodern stod och spanade ut genom vardagsrumsfönstret, vände sig sedan till mig, syrran och modern och sa:

-Stämmer det att Nicole Kidman är i Sverige och filmar nu?

-Jaaa... sa modern och hennes två döttrar i nervös och förväntansfull kör, skvallertidningsläsare och kändisgalna som vi är.

-Isåfall står hon utanför vårt fönster, svarar den lurige brodern.

Vi fullständigt, helt utan tillstymelse till kritisk eftertanke, flög mot fönstret varpå brodern vickade på höfterna och dansade sin larvigaste ret-dans och sjöng:

-April, april...

Frikad ellen

sär skriver tyd lig en

Till min stora fasa hittar jag en särskrivning i min egen blogg.

Go fetch, och ge mig det spö jag förtjänar.

Förlåt,

för tjänar.

Min lokala schenker-dealer börjar nog tro att jag sysselsätter mig med tveksamma affärer...



Jag är i fasen där jag skördar de onda traderafrön jag sått.

Jag har nyss hämtat upp inte mindre än fyra olika paket hos mitt schenker-ombud.

Farbrorn bakom kassan börjar nog undra vad jag får i mina mystiska låder som jag regelbundet hämtar ut.

Eftersom jag var klantigt oförberedd i bärväg, så trollade schenkerfarbrorn ihop denna lösning:




De bedårande tulipanerna hittade jag i Haga på väg hem. De står nu och mallar sig i vårt vardagsrum...

Jag skällde ut en främmande farbror idag.

Idag var jag på banken.

Eftersom man sköter det mesta på internet numera så är ju vi födda på 80-talet och framåt mer vilsna än våra föräldrar och teknik. Vi vet inte var vi ska börja, var vi ska stå, hur vi ska bete oss.

Jag hade ett mkt enkelt ärende, som vid kassan, visade sig kunna utföras mkt enkelt genom att jag fick fylla i en sån där lapp som man tog massvis av när man var liten, tog med hem och lekte bank med.

När ärendet avslutat, och jag är på väg ut, kommer det fram en farbror och säger:

- Jag tänkte fråga dig, du tycker inte man ska ta en lapp som alla andra och fylla i, i förväg, utan du tycker du ska få lappen vid kassan och fylla i?

Jag fullkomligt exploderade av ilska och lät mitt låga blodsocker verka likt hårsprej på det tända stearinljus av berättigad ilska som detta förordade, och skällde ut karln efter noter. Att en främmande människa kommer fram, lägger sig i hur jag uträttar mina bankärenden, och dessutom har mage att tillrättavisa mig genom ironi!

Ironi är den värsta formen av tillsägelser. Den där mannen hade dessutom ingen aning om vad jag gjorde vid kassan, så själva principen att han skulle komma fram och kommentera mitt bankbeteende är fullkomligt absurt, och i sig en motivation till att Frikadellen går bananer.

Men att på detta göra det med ironi!

Människor som tillrättarvisar med ironi har inte blivit kramade som barn.



Enligt Traderadjävulen är jag nu ägare till tre nya speglar…

En ung man skall akta sig för de tre F:en. Flicka, Flaska, Fan. Inte fans alltså. Som i fläktar.

 Utan djävulen som lurar i alla hörn.


En ung kvinna fick aldrig något magiskt talesätt uttalat över sig, och blev således utelämnad åt Djävulen och hans skepnader.
 

Det finns en liten monsterdjävul som heter Tradera.

Tradera är en spännande funktion där man kan under svaga sysslolösa minuter spendera låtsaspengar på spännande fuskpälsar eller knasiga ljusstakar. Nöjt konstaterar man att man har högsta budet. Det känns nästan som man bär på en vinstlott.

 

Argt konstaterar man plötsligt att någon annan har högsta budet! Någon annan har lagt mer av sina låtsaspengar än jag! Merde! In fort som fanken! Trissa upp budet!

Så, pust, nu var allt bra. Nu har jag högsta budet igen.

 

Någon dag senare när man öppnar sin hot-mejl, finner man något sannerligen hotande. Ett vinnar-mail? Är jag en vinnare? Jag känner mig mest som en förlorare! För nu vill någon plötsligt ha riktiga pengar av en.

 

Snällt för man över pengar till dennes konto, för man vill ju inte råka ut för dåligt omdöme.

 

Så kommer avierna, man hämtar ut skor, blusar och tavlor på posten. Man lovar sig själv att aldrig mer dansa med Tradera-djävulen igen.

 

Likt en nykter alkoholist blir man dock aldrig fri från beroendet och när som helst kan minsta svaga stund utgöra den hala fläck som gör att man handlöst faller ned i Tradera-träsket igen.

 

Oftast börjar det med att man bara ska titta lite. Jag har kontroll tänker man. Jag vet vad jag gör. Jag kan sluta när jag vill.

 

Frågan är om man kunde det, när man står där, och inser att man vunnit tre separata auktioner på speglar, när man knappt tänkt köpa ens en.


Hur mkt ler inte den lea Djävulen som lurar i varje hörn, när Frikadellen tar svansen mellan benen och överför ojämna summor på 43, 81 och 51 kronor till olika Swedbank-konton?


Hur hånskrattar inte den lockande och pockande Djävulen över sitt verk, när Frikadellen tappert knatar iväg till Ankargatans livs för att hämta ut ännu ett paket?


Denna gången var sista gången. Jag lovar! 


RSS 2.0