...så hoppar man in på aftonbladets hemsida och läser om galna sekter.
Är det sverige som känner sig hedrade att en liten sekt i USA har uppmärksammat att hata oss? www.godhatessweden.com Eller är det lilla sekten som känner sig stolta över att de har fått ha direktkontakter med The Royal Court of Sweden and the King?
Samtidigt som jag uppenbarligen ger dessa människor uppmärksamhet... så tycker jag att de har fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet med tanke på att det handlar om ungefär 70 personer...
Det börjar hända en hel del som måste stås i. Till exempel så kikade jag lite i min lilla kalender och noterade att det är första advent om en vecka. Hoppsan hoppsan, det betyder att det är dags att creppa papper, limma ihop tomtar och hänga upp girlanger samt utsätta sig för allehanda brandrisker.
Dessutom innebär det att den där sunda dieten man skjutit framför sig ett tag... ...kan skjutas fram ett litet tag till o sånt är alltid välkommet.
Det innebär dessutom att man måste tänka på sina tågbiljettsinköp i december om man ska någonstans, för annars är de väldigt snart SCHLUUUT...
Dessutom är det av stor betydelse att gräma sig över sin ekonomi och att man inte lagt undan en lappa eller två för att smärtfritt shoppa julklappar. Istället som för nu, smärtfullt...
Eller så gör man som med dieten, man bara skjuuuuter problemet framför sig och skaffar en glad kredit!
Det börjar dessutom dra ihop sig för den 1 december bor inte jag och min karl kvar i gamlestan, utan vi packeterar in vårt bohag i snickarbilen och drar till vår nya käcka lägenhet i Majorna!
Sedärja!
Den lägenheten har dessutom inneburit en adekvat träning i att släppa på kontrollbehovet, och en träning i tillit till min karls omdöme. Jag har nämligen aldrig sett lägenheten! Bara på suddiga bilder på karln's mobilkamera som inte ger mig någon uppfattning om nått mer än att det verkar finnas ett kök och ett badrum ngnstans och jag tror vi har en klädkammare. Karln min var väldigt nöjd så då litar jag på honom.
Nu ska vi bo på bottenplan så då kanske man kan skaffa en katt som smiter ut o in genom fönstret. Ja, unga tu sätta litet bo, tullilull.
Tar man verkligen verkligen in vilken fruktansvärd human katastrof det innebär när nästan 40% av befolkningen är HIV-smittad. Går det verkligen verkligen in i huvudet?
Du behöver inte titta på amerikanska katastroffilmer för det räcker med att slå på nyheterna, eller söka lite information på nätet.
40% av befolkningen HIV-smittad. Det är siffran som gäller för det land som är värst drabbat av HIV. Anthrax, fågelsjuka, sars vad fan som helst, när vi jagar upp oss över potentiella faror som kan drabba vår trygga trygga sfär, så existerar det en fruktansvärd epidemi redan i världen. Men vi tar inte in det. Klart vi tar in det. Jag sitter ju här ock förfäras och många med mig.
Men tänk om det verkligen, egentligen, skulle beröra dig eller mig. På riktigt? Om det verkligen verkligen skulle gått in i din eller min verklighetsuppfattning, och viverkligen påå riktigt med alla sinnen tog in vad som händer några timmars flygresa från oss. Hade du, eller hade jag varit lika lugna som vi är nu?
Oroat oss för skor, smycken, mobiltelefoner, rätt klubbar, rätt människor??
Min dude e ju en knegare. Han knegar på byggen o sånna goa grejer, och varje jul brukar chefen skicka en skiva bränd gubbrock samt bjuda alla gôbbarna på Hockey.
-Kom igen nu gôbbar....!!!!!!!!! Fröööööööööööööölundaaaaaaaaaaaaaaa.
Duden hatar ju hockey. Resten av gubbarna hade oxå känt att visst e hockey manligt o sådär, o män e juh vi, men kom igeeen dååååråååå hade de sagt på sån där rättfram o cool Gôttebosska som byggare pratar, (utom min dude som pratar skånska).
Sagt o gjort, chefen hitta på annat o nu ska alla gôbbarna gå o se denna snubben:
Bootcuten är tillbaka... Vilket jag tycker är helt ok. Eftersom jag är ko-bent har jag aldrig känt mig helt bekväm med stuprören, eftersom jag får sån "konstig form på benen". Höga vida midjebyxor verkar gärna vilja krypa "upp" och dessutom blåser det in under nederkanten på byxorna så man måsta alltid ha långa strumpor på sig om man bor i ett nordiskt klimat.
Problemet med bootcut är väll itne bootcut, utan snarare att de allt som oftast serverats med midjekorta jackor med pälskragar, eller kombineras med ultralåg midja, gärna strassdiamanter på fickorna, eller fickor med lock på låren.
Jag var f ö en gång i tiden big fan of strass. Jag hade en keps med strassdiamenter som jag kombinerade med stora runda örhängen, och när jags kulle vara festfin så gjorde jag ibland "diamanttatueringar", Diamanttatueringar innebär att jag klistrade fast små strassdiamanter i form av t ex ett hjärta på magen eller kanske en tjusig stjärna på axeln.
Och ja detta är sant. Dock inträffade allt detta på det tidiga tvåtusentalet när jag gick i gymnasiet, vilket visserligen inte är en ursäkt då jag misstänker att det ansågs som rätt tacky.
Undrar om den perioden är värre än peridon då jag hade rastaflätor, palestinaschal, lyssnade på Bountykiller och pratade om att krossa babylon.
Jag kan itne riktigt avgöra vad som var värst.
Men hur som haver så tror jag inte det är bootcuten det är fel på, utan snarare bootcutens tacky kompisar. Kanske kan bootcutens renaissance tvätta av dess oförtjänt dåliga rykte, mest skapat av sina små assesoirer.
Igår emottog jag ett häftigt klagomål över min slöhet när det gäller att uppdatera bloggen.
Då kanske jag kan tillägga att mitt mål (jag har satt upp ett sådant) var att varje blogginlägg skulle ha någon typ av verklig substans, inte bara:
ååååh imorse vaknade jag och var trött, sen tvålade jag in mig, sen gick jag till plugget, sen kom jag hem ååååh nu e jag så trött!! ***PÖÖZZZ*** tihiii ;););) <3<3<3<3
Så tänkte jag inte.
Sen tänkte jag dessutom att jag skulle skriva ett nytt inlägg ungefär varannan dag, men för att uppnå detta har jag redan förstått att det är dags att tumma på kvaliteten. I alla fall om man jobbar och pluggar 28 timmar om dygnet som jag gör.
Kanske ställer jag för höga krav på mig själv, och har för höga tankar om vad som är läsbart.
Kanske blir det bra just när förväntningarna och kraven släpps och den fria kreativiteten får en chans att komma fram?
Hur som haver kära läsare (Nathalie) så skall jag nu givetvis öka min kreativitet.
Jag vågar mig inte på en sådan utskällning igen, som jag fick erfara igår.
Film på gamla Göteborg, ta en titt! Känner du igen dig?? Lindex har tagit över porrbiografen på Avenyn, förr gick man inte in i mystiska gränder eller sökta skamfyllt på internet, nej öppet och tydligt trampade man in på porrbiografen på stans paradgata. Inte så diskret.
Igår firade jag och karln att vi tycker om varandra, kommer bra överens och att vi tänkt hålla ihop längre än översiktlig tid, att vi har samma musiksmak och humor och att vi vill göra ungefär samma saker på semester, samt att jag inte gillar hans klädstil, han gillar inte min, men att det är soft för vi gillar varandra samt att nån gång kasnke vi ska skaffa katt.
Mycket att fira alltså!!
Vi körde på det klassiska konceptet middag och sen bio, vi funderade på vad som egentligen var käckast att göra först, borde man äta middag först och gå på bio sen, men riskera att stressa iväg från en trevlig stämning och nått kul samatalsämne man glidit in på,
eller ska man gå på bio först för att kunna rpata om filmen under middagen, med risk för att man får gå på eftermiddagsbio med tre pensionärer, samt bli lika trött o såsig som de o helst vilja dega hemåt?
Jeeses. Decisions decisions...
Jag vill varmt rekommendera restaurangen vi gick på, härlig service god mat och överkomliga priser, visserligen betalade karln min, men ändå...
Mediteraneo, jag tog en agnello di vino bianco, ursäkta stavningen/grammatiken och karln ngt annat lammigt, och det var så gott! Vinet till var jättegott, alla var trevliga, och för en kort sekund kändes livet fullkomligt, typ. Länk till mediterraneo Här
Sedan gick vi och såg "låt den rätte komma in" som var kuslig, kylig och spännande, utan att något mysterie egentligen löstes, konentan var snarare själva historieberättandet, centrerat kring Blackebergs likformiga 70-tals bebyggelse. Fantastisk miljöskildring, där genuin förortsmiljös skapar kusligheten. Tunnelbanans skrammel till och från centrum, motorvägen nära, gångtunlarna, centrumfiket, allt sammans bygger tillsammans med snö snö och åter snö, en helt ny typ av kuslighet. Se själva. Recension av låt den rätte komma in, Svd
Imorse hoppade jag ur sängen, sprang mer eller mindre till laptopen, för att få veta vem blir president i USA.
Ja det är klart att jag hejat på Obama som alla andra, faktum är att jag hade varit glad även om McCain vann. Valet har varit historiskt, inte bara för att det har handlat om både en svart man och en kvinna som kandiderat för att bli president kandidat, eller att en kvinna för andra gången i historien har kandiderat som vicepresident. Nej det var historiskt för att aldrig förr har två så fantastiskt lämpade kandidater slagits om presidentposten.
Men imorse fick jag, i mitt inre uppleva en ny känsla, en känsla som jag aldrig förr har erfarit.
Tron på människan, tron på demokratin, tron på förnuftets seger.
Och det var en sådan underbar känsla.
Barack Obama, må vara en fantastisk talare och en sann, rättrådig och bra politiker. Men han är inte ensam. Han må vara USA's näste president, en av de mäktigaste männen i världen. Men han är inte ensam. Han kan inspirera till förändring, till skapandet av ett bättre samhälle. Men han är inte ensam och han kan inte heller göra det ensam.
Vi ska inte tro att nye Messias är kommen. För det är nästan så diskussionerna går. Men räddaren är inte här.
Det som fick mig att beröras till tårar under Barack Obamas segertal. Känslan som uppfyllt mig under hela dagen. Känslan som inte lyckats kvävas av den cynism som jag alltid annars ser det politiska spelet med. Det var ett litet spirande hopp om människan. En spirande ren tilltro till att det finns något bättre hos människan.
I natt valdes en president i USA, inte på premisser om rädsla för krigshot, kriminalitet, eller något annat som kan tillskrivas den lumpna skrämseltaktikens arsenal. I natt valdes en president i USA på premisser om hopp, ideal, och en bättre framtid.
En majoritet av de amerikanska väljarna valde att se bort från rasbarriärer, kulturella barriärer, barriärer om rädsla för det okända. En majoritet röstade inte av rädsla, utan av hopp. Ideal. Och en önskan om en bättre framtid.
Obama är inte ensam. Han kan iten ensam göra saker bättre. Vem vet ifalld et blir en skillnad?
