frikadellen

-"Varför gnäller du så om att du vill att det ska komma en bebis?" undrar Katten Sigrid. "Ska jag behöva påminna dig om att du minsann faktiskt redan har en bebis?"

Snart kommer pappa och hämtar mig. Jag ska hem till parenteserna och hjälpa dem att installera Spotify. I gengäld lovar modern att bjuda på lunch samt stryka min tvätt (!).

Låter som en fair deal tycker jag.

Dessutom har jag inget bättre för mig i och med att det inte V(Ä)RKAR bli någon bebis idag ändå.

Karln hävdar att jag ser ut att heta Olga just nu. Kanske håller jag på med brottning, kanske har jag kulstötning som intresse.

Jag å min sida påstår att så fort ögonbrynsfärgningen är klar kommer jag bli ljuvligare och mer bedårande än ni någonsin sett mig.

Tiden får utvisa vem som har rätt.

Nu ska jag straxens iväg till Saronkyrkans loppis. Där ska jag mötas upp av en känd Svenskimå.

Senare är planen att jag ska swischa förbi min Käcka Storasyster. Huruvida detta blir av eller inte är svårt att veta i nuläget. Graviduellt kan jag komma att säcka ihop för dagen när som helst. Jag har ingen kontroll på min energinivå i dessa dagar.

Man får ta't som de kommer.

Jag har fått en del förfrågningar (eller inga alls faktiskt, ni är så finkänsliga) om vad sjutton som pågår på denna bild:

Vad har Frikadellen på sig egentligen?

Jo det ska jag förtälja eder!

När man har förmånen att genomgå det välsignade tillståndet, så har man också den fantastiska förmånen att även få uppleva det som i folkmun kallas ”ben som vedklabbar”. Det är en fin åkomma som uppstår till följd av att kroppen för tillfället inträder i någon slags kamelfas. Det gäller att lagra så mycket vätska som möjligt. Eftersom kroppens enda puckel redan är upptagen av ett stycke groende bebis får vattenreservoarerna husera någon annanstans.

”Åh så bra” säger kroppen ”let’s lägga allt i benen!”

Och så svullnar benen upp.

För att tampas med detta har goda själar därute uppfunnit något så spännande som STÖDSTRUMPOR!

En något mindre klädsam uppfinning måste jag dock tillägga, även om de faktiskt gör sitt jobb på ett alldeles exemplariskt sätt!

Till en början försökte jag normalisera det hela genom att konstant ha på mig döljande långbyxor oavsett hur många grader över trettio som utomhustemperaturen behagade uppvisa. Men under tiden som sommaren fortskred kom jag att bli mindre och mindre brydd och den sista übervarma veckan i juli rockade jag shorts i kombination med stödstrumpor varje dag.

Och Foppatofflor. Jag är som nämnt inte så engagerad i min egna estetiska framtoning längre.

Varför har Frikadellen slängt bak benet så där käckt o ledigt? Jo hörni, det är ett trix jag har fått lära mig. Ser man till att lägga vikten på ett ben och står lite snett i profil, då ser man smalare ut på foton. Visst är jag ett ypperligt exempel på att den tesen stämmer?

Häromdagen damp det ned en hel hög brev i vår brevlåda som absolut inte, ur några som helst omständigheter, var adresserade till oss.

Det hela kändes lite märkligt. Namnen var några andras, tjejs och en killes, men då rakt inte våra, ja inte ens gatunumret var vårt. Hur brevbäraren hade tänkt kändes höljt i dunkel.

(annars brukar en vanlig variant vara att gå på karlns balkanklingande efternamn och slänga i vilken post som helst där mottagarens sista bokstäver i efternamnet stavas ”vic”)

En möjlig förklaring tyckte jag mig dock finna. Brevens karaktär var osedvanligt lik den typ av brev som emottas i vårt hem numera. Det var försäkringskassan. Det var gratisutskick från Libero. Det var ett brev som bar misstänkta spår av att vara en Traderaförsändelse. Kanske hade brevbäraren förvillats av detta?

Jag letade upp brevens rätta mottagare på eniro och slog en glad liten signal. Karln i hushållet svarade och jag berättade att deras dagsranson post hade trillat ner i vår brevlåda. Hittills hade samtalet kunnat vara ett alldeles normalt sådant om det inte var så att jag prompt ville ha ett bevis på min slutledningsförmåga och väste fram ett upphetsat:

-          SKA NI OCKSÅ HA BARN? Eller alltså vi ska ha barn, OCH ER POST SER UT SOM VÅR!

-          Vi har nyss fått barn, sa den något överrumplade karln.

-          Men gud vad roligt då hade jag rätt, VAD SMART JAG KÄNNER MIG.

Ungefär tre röda sekunder efter att jag angivit min bostadsadress ringde denna karl på dörren, tog emot en hög brev.

-          HAHAHAHA! Sa jag, VISST VAR JAG SMART SOM FATTADE ATT NI HADE BARN! Åh är det er bebis som gråter så ofta? Jag har förresten sett er ute med barnvagnen innan, OCH NI HAR OCKSÅ EMMALJUNGA, precis som vi, VILKET SAMMANTRÄFFANDE!!

Den fortsatt något överrumplade karln jakade, fattade tag i sin post och susade åter ner för trapporna.

Nu kan det vara så att jag kan behöva lugna mig en smula om jag nu inte har planer att bli psykomamman-i-lekparken-som-alla-undviker i mitt sätt att approacha folk.

MEN HÅLL MED OM ATT JAG HAR EN RÄTT GRYM SLUTLEDNINGSFÖRMÅGA!

Frikadellen i fredags. På dejt-kväll med anledning av fyraårsjubileet. Ser ni hur slutledningsförmågan lyser i blicken?