Nu ska jag berätta något som ni inte visste om mig.
Som ingen vet om mig. Utom jag själv.
Ibland när jag har bråttom och behöver piska upp mitt eget tempo så brukar jag sjunga franska nationalsången.
Den har liksom något magiskt uppiggande över sig och får garanterat mig att dra upp tempot till max. Ibland börjar jag sjunga av mig själv utan att jag är medveten om det. I ren stress.
Så om ni ser någon fräsa fram längs med Göteborgs cykelbanor sjungandes "Aux armes les citoyens!" så är det bara jag.
Som egentligen inte vill uppmuntra medborgarna att greppa sina vapen. Utan har bara lite bråttom.
Mode är en märklig uppfinning. Vi eftertraktar plaggen, vi köper dem, vi har dem på oss , vi tycker plötsligt att de inte är så hippa längre, vi slutar att ha dem och vi så småningom skäms vi för att vi någonsin hade dem.
Sen händer det något märkligt. De blir moderna igen.
Modets cirkel of life. Tillåt mig bjuda på några exempel.
* Cykelbyxor. Dessa små åtsmitande benkläder i glansigt material drog jag gärna på mig 1991 innan jag drog ut på gården och hoppade hopprep med de andra barnen. Freestylen var laddad med senaste hittarna av Haddaway och Pandora. Mitt pussel av Europas karta hade en jättebit som var lättast att lägga. Den hette Sovjet och - talade pappa om för mig - hade nyss blivit inaktuell.
Cykelbyxor. Färdigblogg-posade.
Så småningom försvann även cykelbyxorna från kartan, om man inte just cyklade. Och så trodde man ju givetvis att det skulle förbli.
Tills sommaren 2010 gjorde entré och cykelbyxorna blev partystass. Fräckare än fräckast. Hetare än hetast.
* Palladiumskor. Jag lade en fräzig snedlugg från ena sidan av huvudet till den andra. Luggen skulle läggas i en bubbla och sprejas hårt. På fötterna stoltserade ett par käcka palladiumskor. De hamrade upphetsat mot golvet när vi spelade Duck Hunt på Nintendo och nynnade till All that she wants som gick på radion.
När de försvann undrade vi hur vi någonsin kunnat ta på oss dessa klumpedunsar och ryste av obehag vid minnet och erkände i flesta fall att de aldrig hade existerat i vår personliga garderob.
Palladiumskor var the shit 1992. Detta år föddes även ett gäng blivande modebloggare som glatt iklädde sig just dessa skor under hela 2010.
*Leopard-mönster. Minns ni när leopard var det absolut mest tacky man över huvud taget kunde föreställa sig? När man skulle vara riktigt titta-vad-skojig-jag-är-jag-har-tagit-på-mig-något-jättefult. Då drog man på sig ett par leopardtajts och det var såååå skojigt. Inte skulle någon väll komma på tanken att dra på sig något liknande på allvar igen?
Det kunde det.
Därför tar Frikadellen på sig rollen som klärvojant och siar om vad som blir modernt i framtiden. Jag är ledsen att säga det, men utifrån den lärdom vi nu har dragit av tidigare exempel finns det bara en väg att gå.
Om fyra-fem år kommer buffaloskor, savannbyxor och långa militärmönstrade diabless-jackor bli hetare än hetast. Allt pekar i en och samma riktning och det finns inget vi kan göra för att hindra det.
Jag har en sådan sjukt bra känsla för prioriteringar.
Jag måste städa. Jag måste verkligen det. Jag har ett diskberg som gömmer svaret på cancerns gåta. Jag har ett golv som regeras av blodtörstiga dammvargar. Jag har ett badrum med en bakteritillväxt som går på bakfötterna samt har utvecklat förmåga att bemästra enklare redskap.
Jag måste städa. Jag känner verkligen det.
Så jag tänkte jag börjar i rätt ända.
Vilket självklart måste vara att stryka alla lakan, kökshanddukar och dukar i linnekistan.
Jag har grym känsla för att reda ut vad som är viktigast att prioritera just nu.
Den där Oreo-reklamen swishade precis förbi i morgontelevisionen.
Oreo-reklamen får mig att ställa mig fundersam. Inte över varför det behövs en instruktionsvideo till hur kakan ska ätas eller varför denna instruktion låter som ett sämre simulerat förspel.
Det som ställer mig fundersam är speaker-röstens sammanfattning i slutet av reklaminslaget:
"Oreo - samlar familjen"
Då undrar jag givetvis; om Oreo är kakan som samlar familjen, vilken är då kakan som splittrar familjen?
Är det måhända Eldorado-versionen av Digestive-kexen som gör pappan besviken på mamman under fredagsmyset? Är det de uppblötta Marie-kexen som gör att barnen tappar matlusten på skogsutflykten? Är det de trasiga pepparkakorna som får tomtens skägg att se konstgjort ut och presenterna billiga på julafton?
Kommer man en dag säga till familjeterapeuten "om vi bara hade ätit fler Oreo-kakor istället så kanske familjen aldrig hade splittrats".
Finns det en instruktionsvideo till hur man äter kakan-som-splittrar-familjen?
"Stäng in dig i köket - ångesthetsät tills du mår illa - skyll att kakorna är slut på någon annan.
Mitt under promenaden började min kille stöna och stånka. "Jag behöver gå på toa" gnällde han. "Du ska då alltid avbryta när man har trevligt för att gå hem och på toa" fräste jag.
"Party-pooper" lade jag till.
Sen gick vi hem för det blev bråttom tyckte killen.
Och hela vägen hem skrattade jag för mig själv åt min egen förträffliga vitsighet.
"HE HE... Party-pooper... var får jag allt ifrån..."
På byrestaurangen övade min kille på att skriva olika ord med vänster hand. "Det hjälper en att utveckla hjärnan, tänka i nya banor och utveckla nya förmågor hos sig själv" påstod han.
Frikadellen befinner sig förnärvarande på landet sedan igår kväll.
Planen var att vi skulle befinna oss på plats redan igår eftermiddag men en av deltagarna i bilen blev åksjuk och kaskadkräktes wiskas. Det tar längre tid att skrubba upp halvprocessad kattmat på en bensinmack än vad man kan tro. Faktiskt.
Tävling: Gissa vem som kräktes. Ledtråd: Personen är lite hårigare än oss andra, rätt kortvuxen och har ett namn som börjar på S.
Ellen på landet. Inte taget denna helg.
Bonustävling: Vad ska Frikadellen med krattan till?
Ett itsi-bitsi-mini-plinit blogginlägg låg mig definitivt i fatet när det hade att göra med mig och min relation till kosmos. Sekunden jag basunerade ut min lycka trädda jinxandets onda naturlagar i kraft. Vår potentiella lägenhet förvandlades som straff till ett dragigt skyffe som inte tapetserats om sedan 1983, gulnad fd vit plastmatta, påtaglig lukt av ingrodd smuts samt fuktskadat badrum.
Och med en hyresvärd som vid telefonkontakt imorse å det bestämdaste hävdade att inga som helst renoveringar var planerade inom den närmaste tiden.
Jag antar att jag får skylla mig själv som efter bara tre års aktivt lägenhetssökande trodde att lyckan slutligen var min.
Vi har fått ett lägenhetserbjudande. Ja det är sant. En riktig lägenhet. Inte en före detta kontorslokal, liten som en skokartong med en hyra på en triljon som vi bor i nu.
Nej nej. En äkta lägenhet. En lägenhet med väggar och dörrar som skiljer utrymmen åt och skapar rum. En lägenhet vars olika utrymmens funktion skiljs åt av väggar av trä och gips och inte mentala väggar av socialt konstruerade rum. "Ok den här hörnan är köket för där står det en spis och vi har ställt vårt minililla köksbord där." "Ok den här hörnan är vardagsrum för vi har ställt vår minililla soffa och vår minililla TV där." "Visserligen kan jag sitta i soffan och diska. Visserligen kan öppna kylskåpsdörren från soffbordet. Men verkligheten är beroende av den signifikans vi ger tingen och nu har vi i samförstånd enats om att dessa skrymslen fyller olika funktioner i vår subjektiva verklighet och då är det så".
Nej nej. Det är en riktig lägenhet. En lägenhet där varje ny pinal inte ger ångest för att man inte har den minsta gnutta utrymme kvar att placera den på om det så är ett par skor. Det är en lägenhet med hela fyra rum. Vi kommer med andra ord kunna ha ett biljardrum, ett bibliotek och ett cigarrum.
Eller en S/M-kammare, ett rum för bollhav och en squash-träningshall. Alla detaljer är inte fastställda än.
Men. Bara för att vi aktivt har sökt lägenhet i tre år betyder det inte att just denna är vår. Nej nej. Först ska vi tacka ja, sen ska vi nervöst vänta en vecka eller två. Sedan kan det hända att det hela bara var ett snuddande vid en dröm om normal tillvaro.
Så jag försöker att inte berätta för någon då jag är sjukt rädd att jinxa det.
Vi sticker iväg om en timme för att beskåda bostaden. Jag är rätt pepp.
Ett itsi-bitsi-mini-piniblogginlägg ligger mig väll inte till last i jinxandets värld? Eller hur snälla och rara kosmos?
Här sitter jag i godan ro och botaniserar bland mejlen i min lilla mejlbox och så dyker DETTA upp:
MY MY! Och jag som inte ens har tävlat i något! Tänk så mycket goda människor det finns där ute! Dock ännu bara väääldigt nära. Men den som inte satsar har heller inget att vinna!
I morse kände jag mig riktigt tjusig. Jag svängde med det nyfönade håret och blinkade åt mig själv i spegeln. För att toppa det hela smetade jag på mig ett tjockt lager skinande läppglans.
Efter detta tog jag kappsäcken på ryggen, kastade mig på cykeln och trampade mig leende igenom ett strålande höstigt och soligt Slottskogen mot dagens äventyr.
Någonstans vid Pliktaparken sätter sig något mot läppen. Det känns som ett litet lövfnas eller gruskorn. Medan jag trampar på förbi flamingos och ankor letar jag med tungan mot det där som fastnade mot mina läppar. Framme vid Linnéplatsen drar jag hårt och brutalt med handryggen mot läppen och erfar...
...att det som klistrats fast mot mina glansförsedda läppar var inget mindre...
...än en mygga.
Fast i flera utsmetade delar. Vilket antagligen skedde någonstans vid Säldammen när jag tryckte ihop läpparna och smetade dem mot varandra för att ordentligt känna efter vad för UFO som jag fått på läppen.
...pga oegentligheter med blogg.se och dess osympatiska bildpubliceringsverktyg som lyckligt meddelar att bilden är uppladdad fastän jag skulle vilja påstå motsatsen.
Inte orkar jag skriva något tråkigt och färglöst inlägg utan bild heller.
Så då hoppar jag. HA! Där fick ni. Blogg.se alltså. Inte ni läsare, ni fick inget alls och jag beklagar djupt.
När jag hade kommit igång som bloggare bestämde jag mig dels för ett antal saker om mig själv som jag aldrig skulle berätta, och dels för ett antal ämnen som jag inte heller skulle diskutera här.
Bland dem ingår politik och därmed även mina egna politiska åsikter.
Jag kommer nu göra ett avsteg från detta genom att vädra det fullständiga illamående och den avsky jag känner inför att SD nu har tagit sig in i riksdagen. Jag mår illa på riktigt. Det riktigt vrider och vänder sig i maggropen och hela mitt jag vill bara skrika neeeeej. Nej! Nejnejnej. För fan.
Inte i Sverige. Inte här!
Vad har hänt? Varför blir inte människan en bättre varelse? Varför vaknar denna misstänksamhet hos människor gentemot andra, gång på gång, genom tiderna och genom århundradena? Varför letar vi människor att ständigt skuldbelägga andra för att slippa se inåt och rannsaka oss själva?
Varför, varför, varför?
Jag vägrar tro att nästan 6% av Sveriges befolkning är renodlade rasister. Jag vill inte tro det. Det gör för ont att tänka så. Jag vill tänka att de är ledsna, besvikna, åtsidosatta människor, eller människor nära individer som känner så. Människor som lämnats och glömts av de etablerade partierna, lämnats att vilseledas av ett parti och en politik som lovar snabba lösningar.
Men jag vill inte heller ifrånta människor deras eget ansvar. Att de i slutändan själva valt att rösta på ett rasistiskt parti. Jag vill inte heller prata om vilseledande, som om de som vilseletts är ovetande offer. Inkapabla att tänka själva eller ta egna beslut.
Men något är fel. Något har gått snett. Och tyvärr. Tyvärr tror jag att detta bara är början.
Så här på lördagsmorgonkvisten vill jag bjuda på ett smaskigt bloggtips!
Denna bloggerska har jag läst i ett par månader nu. Under en period i somras förskräckte hon mig genom en lång frånvaro. Är det slut nu? Undrade jag skakat. Men nej. Nu är hon tillbaka, full fart och med massa energi!
-"Jag ska ge dig en datorförkortning som kommer vara helt ny för dina bloggkompisar," sa han. "De kommer tycka du är ascool. Ok nu kommer det. FTW."
Jag skrattade till.
-"FTW? Men gubben det är aaaasgammalt ju!"
Min kille gav mig en förfärad blick och utbrast:
-"Va!? Men det är ju ett gamer-uttryck! Finns det i bloggvärlden? Det är ju ett sånt där uttryck vi använder när vi lanar och säger: ok grabbar nu dödar vi grott-trollet, FTW!"
-"Säkert", svarade jag, "men nu används det i bloggvärlden också. Typ: Ååååh vilka snygga lacktajts, lacktajts FTW!"
På detta följde ett frustrerat gurgel från min killes sida.
...
Jag är alltså tillsammans med en datorspelskille med en bestämd uppfattning om att detta innebär ett visst mått av coolhet. Inte minst med ett stort fång uttryck som upplevs som både exklusiva och balla.
En exklusivitet och ballhet som alltså nu hotas av bloggvärlden.
Min killes tangentbord. Med detta känner han sig om möjligt ÄNNU coolare.
I det Frikadellikanska hushållet tittas det för närvarande på filmen Patrioten som på ett objektivt och sakligt sätt beskriver amerikanernas frihetskrig 1776.
Mel Gibsons karaktär har precis med hjälp av sin två tio-åriga söner skjutit ned ett helt brittiskt förband.
Britterna stod artigt uppradade, betedde sig lätt förvirrat och fumlade efter gevärspiporna.
- He is shooting us mates! Ropade de till varandra. What are we going to do chaps?
Medan britterna artigt konverserar med varandra mejar Gibson systematiskt ned dem en efter en. När han tröttnar på geväret tar han till bajonetter, händer och yxor.
-Oh! I reckon I am about to meet me maker! Sa britterna till varandra varpå de gjorde detta.
Av de entusiastiska kommentarerna till mitt förra inlägg att döma är jag defintivt inte är ensam i min språkpolisiära dragning. Jag tycker det känns skönt att det finns fler där ute. Och att vi förstår varandra.
Häromdagen hamnade jag i samspråk med en tjej som arbetade som KORREKTURLÄSARE. Förstår ni? Hon fick BETALT för att göra det jag trivs med allra bäst. Själv kluckade hon av skratt och medgav att jobbet i allra högsta grad var njutningsfullt.
Vilket drömjobb! Att för en språkpolis som jag själv få sitta och rätta andra människors språk hela dagarna, och dessutom få betalt för det, är vad ett arbete som godisprovsmakare vore för godisgrisen.
...eller ostsmakare för ostälskaren.
...eller karusellprovare för tivolientusiasten.
...eller sängutprovande för nån som gillar att sova.
Ja ni hajar. Himmelskt.
Kanske en ny karriärplan för yours truly.
Om ett språkfel var en godis hade det sett ut så här.
Här kommer facit på del 2 i följetongen "Universum talar till Frikadellen".
1. Ni som är osäkra på de och dem. Tänk på att det är samma skillnad som mellan jag och mig. Vid osäkerhet, ta ett djupt andetag och omformulera i jag-form. Beväpnar jag mig med kniv innan mig lämnar hemmet? Eller beväpnar jag mig innan jag lämnar hemmet? Tänk på det. I alla fall i förbifarten innan du trycker upp massvis med planscher som du sedan sprider över staden.
<3 Någon ville hjälpa till, men tog en bokstav för mycket av bara farten.
2. Mott? Modderatterna? Pontus. Kort eller långt vokalljud. Ljuda ordet. Moooot. Långt vokalljud? Ett T.
3. Sätta stop? Ett stop? Ett öl-stop? Eller du menade sätta stopp? MED KORT VOKALLJUD?
BUBBLARE: Anglicismen är så klart rubriken Där Varje Ord Skrivs Med Stor Bokstav Som Så Görs På Engelska. Men inte på svenska.
Nu har språkpolisen hjulat flera varv runt lägenheten i ren lättnad.
Slutligen. Ett tips. Pontus. Lägger du pengar på val-kampanjande, spara några kulor till att pröjsa någon som korreläser.
Universum visade sin mäktighet vid två tillfällen. Två tillfällen som gav mig ny kraft, lust och inspiration till bloggen. Det första tillfället hittar ni här. Det andra följer nedan
Igår traskade jag moloket nedför ett regnigt avenyn. Göteborg visade sig från sin mest gråmulna sida och regnet låg som plastfolie över staden.
Då såg jag plötsligt något som fick mig att le. Till och med småskratta litegrann. Ja, jag blev faktiskt så till mig i brallan att jag var tvungen att hiva fram kameran.
För vad vänder en deppig grå dag till en lycklig solig, om inte en taskigt korrekturläst personvalsplansch från moderaterna?
En överambitiös själ har velat hjälpa till med en kulspetspenna, men har i sin iver gått en smula för långt. Kanske är det Pontus själv.
Jag har fått en ny granne. Som heter Fritzl i efternamn.
Är inte det ett tecken från Universum så säg? Hur skulle jag någonsin kunna hantera detta fantastiska uppslag till vitsar om jag inte hade haft min blogg?
Vet ni förresten vad Joseph Fritzls dotter hade kallats om han var fransk? - En källarfranska.
Vad säger Joseph Fritzls fru till sin man innan de lägger sig om kvällarna? - Älskling, har du slä(c)kt i källaren?
Jag kan eventuellt varit en smula generös i min inläsning.
Det har varit tyst. Tyst som i graven. Tyst, tyst, tyst på Frikadellenbloggen.
Frikadellen har känt sig oinspirerad. Oinspirerad och tråkig. Frikadellen har stirrat på skärmen, lagt fingrarna på tangentbordet men ändå inte lyckats producera något.
Det har varit tomt och tyst i huvudet. Idéerna som i vanliga fall hoppar fram stup i kvarten har lyst med sin frånvaro. "Kanske borde jag sluta blogga?" sa Frikadellen till sig själv när det var som allra tyngst.
NÄHÄ, sa stora universum då. NÄ! STORA VIDA UNIVERSUM HAR STÖRRE PLANER FÖR DIG ÄN ATT DU SKA BLI EN SÅN DÄR BLOGGERSKA SOM EN DAG BARA LÄGGER AV! NEJ! Universum mullrade mycket starkt och bestämt. LÅTEN EDER VEDERKVICKAS (nu blev universum bibliskt i lingvistiken). HÄR! TA EMOT DETTA TECKEN PÅ MIN VILJA MED UNDERDÅNIGHET! GÅ, BLOGGA OCH VAR FRAMGÅNGSRIK.
Jag tog emot två separata, men mycket tydliga tecken på att universum definitivt ville att min blogg skulle leva vidare. Men mer om detta i nästa inlägg.
Nu har Frikadellen svärtat fransarna samt målat dit ett par ögonbryn.
Hon ska nämligen straxens glida mot kungshöjd och afterworka på Mañana. Som namnet indikerar är det en spansk restaurang och aftonens diet skall bestå i sangria och tapas.
Jag skulle inledningsvis kunna varna för spoilers, men eftersom jag planerar att å det kraftigaste avråda från alla eventuella försök till att skåda denna film så kommer jag neda spoila HELA handlingen.
Nu är alla varnade. Ingen får bli sur nu. Ok.
Jag och min karl kollade på "From Paris with love" igår.
From Paris with Love. Handling
En hyvens kille vill jobba med CIA. Får inte. Får plötsligt! Men, får en partner som visar sig (suprise) använda sig av OKONVETIONELLA METODER.
Partnern spelas av John Travolta. Alright, tänkte jag. Travolta. Honom såg jag i Grease. Och i titta han snackar. Han verkar vara en schysst kille.
Not.
John Travoltas karaktär chockar vår good guy genom att dra ena linan kokain (ur beslagtaget kokain från bovarna) efter den andra, dessutom använder han förhörsmetoden "skjuta först - fråga sedan".
Manusförfattaren är Luc Besson. Åh gött, tänkte jag. Jag gillade Taxi och Luc är ju fransman så då blir det inte så löjligt amerikaniserat.
Not.
Filmen utspelar sig i Frankrike, landet där ingen normalt kan engelska. Eller i alla fall väldigt få. Som tur är så råkar CIA-agenterna av en händelse stöta på Frankrikes samtliga invånare som kan föra sig på engelska. Till och med i franska ghettot pratar alla engelska. Tur för dem. Och för den amerikanska publiken som slipper läsa undertext.
För att amerikanerna ska känna sig riktigt bekväma så är dessutom alla kriminella etniska grupper av samma slag som hemma i staterna. Dessutom visar det sig att good guy-killens tjej i hemlighet är ihop med en bad guy som ser misstänkt svartmuskig ut. Vid ett tillfälle iförd kaftan. Hon var minsann en spion med ont uppsåt. Det pekade Travolta-karaktären ut. Vips kunde man skjuta tjejen och hyvens visade sig egentligen även Travolta vara. Om än med okonventionella metoder.
Det slutar med att de blir kompisar. Och partners 4 lajf.
Just ja. Glömde nämna att Travolta-karaktären hann beblanda sig med en prostituerad mitt i alltsammans. Bara för att.
-Nej. Prrrrr... Det gjorde du så bra igår kväll... Prrrr...
-Vill du bli kliad?
-Möjligtvis... Prrrr...
*kli kli*
-Så! Nu ska jag sova! Sa jag bestämt.
-Helt Ok, sa katten. Prrrr... under tiden ska jag bara stå här... Och titta på dig.
-Ska du inte ligga ner åtminstone?
-Nej. Jag ska stå. Prrrrr....
Och så somnade jag om. Med katten ståendes på magen.
Sen vaknade jag igen några timmar senare. Då var det morgon och katten stod återigen (alternativt fortfarande) på min mage. Men den här gången om mer specificerade krav om mat och lådkrafsning.
Idag har vi varit hos några vänner och ätit söndagslunch.
Det var en helt fantastiskt god lasagne som åtnjöts.
Sambon, lasagnen + fräcka tallrikar.
Efter detta samlades vi och värdparet kring ett parti monopol. Det hela avlöpte under gemytlighet och allmän trivsel.
Ett parti monopol.
Efter en dryg timme samlades vi kring efterrätten. Den bestod i en smaskig kladdkaka som pyntats med hälsosamma bär.
Kladdkaka + hälsosamma bär.
Efter avslutad kladdkaka återvände vi till monopolspelet. Plötsligt försvann den mysiga stämningen. Rätt som det var förvandlades min karl till oigenkännlighet. Han var långt ifrån den väna varelsen jag trodde jag kände honom som utan visade snarare upp en orubblig personlighet utan medkänsla för de små och svaga i samhället.
Han byggde hus och hotell till höger och vänster, läste pekfingeraktigt ur regelboken när så var till hans fördel, roffade lystet åt sig sin flickväns och sitt värdpars lagfarter och kassade likt Sheriffen av Nottingham in folks intjänade pengar från banken för att räta ut gamla skulder.
När fyra timmar hade gått låg alla lagfarter i karln mins ägo och alla andra var ledsna, trötta samt lite rädda.
Sitter och gluttar på Sverige vs. Ungern-matchen på televisionen. Sambon som har ungerskt påbrå göttar sig i det faktum att han slutar som vinnare oavsett. Eller förlorare beroende på hur man ser det.
För övrigt kan jag konstatera att det lär vara rätt många Z i den ungerska upplagan av Alfapet.
Jag misstänker att manöverutrymmet blir rätt tajt annars.
Varje gång jag jag får en sån där känsla av att något nytt måste hända, ja då råkar allt som oftas mitt oskyldiga hår illa ut. I synnerhet är min lugg illa utsatt och råkar gärna ut för hemmasnickerad luggklippning.
Jag nämnde någon gång att jag lider av luggbulimi.
Det värsta är att varje gång jag klippt luggen köper jag mig ett stort och starkt hårspänne att sätta upp luggen och väntar ivrigt på att den ska växa ut igen.
Jag är farligt nära att åter falla ned i denna onda spiral av destruktivt luggbeteende. Jag känner det. Det kliar i luggklipparnerven. En liten elak röst i mitt inre plågar mig. Den hetsar mig. Den vill att jag klipper ned den just när den äntligen frodats till bakom öronen längd. Den ser något vackert. Det måste dödas.
Hur ska jag göra för att stoppa detta sug på att åter attackera min lugg?
Frikadellen i en dålig lugg-period. Intervenera, någon?
Redan igår kväll klagade min dator över smärtor från korsryggen.
-Det smärtar och stramar, åbäkade sig datorn.
-Jaja, ta en panodil då, sa jag ointresserat.
Under natten hörde jag gnyenden från datorns håll som jag valde att ignorera. Imorse nämnde datorn något om sammandragningar. Som började vara regelbundna och som kom med allt kortare mellanrum.
- Sluta tjata! Sa jag. Jag måste åka till jobbet nu!
När jag kom hem nyss möttes jag av denna syn:
Så går det när man inte skyddar sin dator. Det blir en bebis-dator.
