frikadellen

Asså den där Fabian B i Siba-reklamen. Det går ju massa skämt om hur man borde återkidnappa honom för att reklamen är så stööörig...

Jag tycker det är lite elakt. Så dålig är inte reklamen. Framförallt tycker jag att det är duktigt av Fabian att våga tänka utanför boxen.

Höhö. Utanför boxen...

Ja ni hajar.

Hehe.

"Kom hiiit, kom hiiiit, kom foooooort", ropade jag upphetsat till karln, "kom och tiiiitta!"
"Va?! Är det, är det…?" Frågade karln ivrigt
"Ja!", hojtade jag, "ja det är det!"
"Åh!", strålade vi ikapp, "det är gult! Det är alldeles vackert senapsgult!"

Ja. Det vi förundrades så över var ju så klart färgen i vår dotters blöja. Senaste dagarna har vi turats om att förfäras över den växelvis grönskiftande blöjan till den mer dramatiskt dillgröna laddningen som dottern lämnat. Vi har våndats. Vi har oroats.

Vi har googlat.

Vi har diagnosticerat oss själva som nordens sämsta föräldrar.

Grönt bajs beror i regel på:

a) Virusinfektion. (Dålig pappa som drog hem virus i näsan)

b) Hög laktos i bröstmjölken. (Dålig mamma) Beror vanligen på att barnet får för lite ”grädde” och för mycket tunn mjölk, vilket i sig kan bero på:

i) Barnet har fel amningsteknik (superdålig mamma)

ii) Barnet får inte äta klart och får därmed inte eftermjölken (supersuperdålig mamma)

Jag ringde 1177 häromdagen. De var förvånansvärt oimponerade och konstaterade trött att bebisbajs ”ser ut så ibland” och att det inte var något att oroa sig för om bebisen verkade pigg och glad annars.

Idag var allt gult och vackert igen.

Och dottern?

Dottern har varit lika jollrande glad upplevelsen igenom, helt ovetandes om sina föräldrars förtvivlan.

Sitter och tittar på polisskolan 2 på kanal fem.

Av filmen kan jag konstatera att 80-talets ligister verkade i huvudsak florera i etniskt blandade grupper där klädkoden innefattar läderjacka med nitar samt spexiga frisyrer i blandade kolörer.

Detvaralltfördennagånghejdå.

Det sämsta med att få bebiskiss i håret (long story, don't ask) är inte nödvändigtvis händelsen i sig.

Nej.

Det sämsta med att få bebiskiss i håret är det lilla obekvämet att duschtid ofta inte ligger runt hörnet så här i bebistider.

Oh well.

Äntligen stod spjälsängen i sovrummet.

Min kille fick för sig att det var en faderlig sak att göra att bygga sin dotters spjälsäng själv. Sängen i fråga var nästan klar när dottern föddes. Den har sedan varit nästan klar i tre månader.

Igår blev den plötsligt helt klar och installerades under högtidliga former i sovrummet.

-"Åh fy fan vad snyggt!" Hojtade dottern när sängmobilen monterades upp. "Här kan jag ligga och flaxa med armarna i en kvart minst!"


-"Sluta upp med det där fotandet nu! Kom igen och få den här jäkeln att snurra så där kul igen!"

Förra året slängde jag vår adventsljusstake. Den var full med stearin, kantstött och såg allmänt tragisk ut.

Därför traskade jag glad i hågen till stadens torg och införskaffade mig en ny adventsljusstake.

Fast det var inte förra året som jag slängde adventsljusstaken visade det sig. Det var förr-förra året. Förra året var året jag köpte en ny ljusstake.

Ja. Och så i år med då.



Så nu har jag två.

Om man mellan varven slinker ned i mellankolins småtråkiga träsk och tråkar ut sig själv med funderingar kring vad livet egentligen handlar om och vad meningen med allt egentligen är.

Då.

Då ska man gå in på den här sidan.

Nu är handlingarna undertecknade och mitt barn är ej längre faderslöst.

Jag lyckades hålla mig från att spexa till det. Typ.

Tanten-som-godkänner-pappan slängde fram ett papper där ett datumsintervall fanns nedtecknat som "konceptionstiden" och under vilken vi skulle intyga att vi hade varit sammanboende. Jag kände mig pliktad att med största möjliga marginal undanröja all tvivel om vem som givit upphov till mitt oäkta barn.

-"Jahaaadååå" sa jag, "jag kan tom ge dig ett mer exakt datum än så!"

-"Jaså, var det provrör?" sa tanten-som-godkänner-pappan.

-"Närå, men jag har koll på vilket datum det var ändå" sa jag.

För säkerhets skull la jag till:

-"Ibland vet man liksom när det hände, höhöhö."

Och då jag ändå hade passerat anständighetsgränsen för länge sedan la jag för säkerhets skull till:

-"Vill du veta när?"

Det ville hon inte.

Ja.

Sån är jag.

Men nu har dottern en farsa i alla fall.


Dessa två är släkt.

Är på väg till familjerättsbyrån där jag och karln ska bekräfta faderskap.

Funderar på att spexa till det hela genom att plötsligt förneka all inblandning vad gäller karln.

Som ett jätteoväntat practical joke liksom.

Igår kväll hörde jag ett svagt skanderande från dotterns leksakslåda:

”Ned med bourgeoisin, död åt aristokraterna, leve folket!”

I morse vaknade jag upp till denna syn:

Det har liksom eskalerat sen stormningen av leksaksborgen. Nu har hela leksaks-adeln utplånats. 

Det är bara lilla jag.

Lilla jag och dottern som bara för säkerhets skull tyckte att vi skulle gå några varv i lägenheten och titta på lampor och tavlor.

För att kolla att allt står kvar även på natten antar jag.