För dessa papper har jag då rakt inte lämnat och min sambo nekar all inblandning. Misstankarna gick till katten Sigrid, men vid närmare eftertanke så har hon ännu inte utvecklat motställda tummar och torde ha vissa svårigheter med att veckla upp pappret.
Den enda rimliga förklaringen är att vi har en liten refresher-tomte i huset. Undrar vad han/hon gör mer än bara lämna refresher-papper högt och lågt? Gäller det att hålla sig väl med den lilla refresher-tomten så att refresher-tomten inte hittar på något hyss? Tror ni refresher-tomten misstycker om jag städar bort omslagspappren?
Jag har sovit mycket gott. Jag gick upp utan att snooza i hundra år. Solen hälsade mig med solsken.
Tillsätt två välartade barn och en man vilka jag serverar nypressad juice och rostat bröd, samt läpprörelser som inte går i synk med min pålagda röst, och mitt liv är en ajax-reklam!
Jag har länge sagt till sambon att DVD:n har lagt till med ett besvärligt beteende. Sambon har varit övertygad om att det egentligen var min tekniska okunnighet som var boven i dramat.
- Tänk, fem år på universitetet, ett evigt drillande i att lära sig att skriva akademiskt. Det första man sen måste göra när man kommer ut i arbetslivet, det är att lära sig att skriva enkelt och lätt-tillgängligt.
(Kollegan) - Ja, jag spenderade tre år på att lära mig om bakterietillväxt (oklart vad hans utbildning egentligen är), den enda nyttan jag har av det är att jag vet att man kan micra disktrasan om den luktar surt.
Jag kan nu informera kollegan om att denna kunskap även sträcker sig till disksvampar och svamp-diskborsten.
Viktigt att tillägga att den ska vara blöt. Annars har man bara skapat en hemmagjord rökmaskin.
Idag har jag lagt större delen av min lediga tid (och en mindre del av min icke-lediga) på att komma till skott med att boka en resa till sommaren. Jag har fått skäll av ett X antal resebyråer för att jag är ute så sent. Men vad ska man göra, varken jag eller sambon visste när vi kunde vara lediga.
Nu står det mellan Samos Kokkari eller Parga.
Jag hade vissa funderingar kring en annan by på Samos som heter Votsalakia. Undrade lite hur det var där. "Votsalakia", sa jag högt, "whats-a-like-ya?"
Men ingen var där för att höra mig. Lite senare repeterade jag detta för a) min syster b) min sambo. Ingen av dem insåg det geniala i min ordvits.
Saker som hopar sig i Frikadellens hem, men som likväl aldrig slängs.
1) Gamla mobiler. Jag har alla gamla mobiler + laddare + alla tillbehör (löstagbara skal till min 5110 osv...) i en låda hemma. En låda som med åren fått bytas till en större låda. Vad jag planerar göra med denna mobilkyrkogård är ett mysterium. Slänga ger ångest.
2) Sim-kort! Jag har i ovan omtalade låda även två sim-kort från tiden jag bodde i Frankrike, ett från tiden i England, och samtliga sim-kort från svenska abbonemang jag har haft. Kanske finns det någon information på dessa som man en dag vill komma åt? Kanske vill jag läsa ett sms från 1998 där vi stämmer träff inför Gothia-discot. Kanske vill jag läsa ett sms om min matteläxa från 2002. Kanske vill jag läsa något som någon flört skickade 2004. Fungerar gör de i alla fall icke. Slängas skall de inte heller.
3) Udda strumpor. Min strumplåda har förvandlats till ett seniorboende för strumpor som förlorat sin maka. Jag delar deras förtvivlade hopp om att en dag hitta sin andra hälft. Tänk om den andra strumpan en dag dyker upp? Och jag har slängt den gamla? Så förargligt det kommer vara. Bäst jag sparar! Att singelstrumpan väntar år ut och år in är inget som får mig att ge upp. Se så, snart så... säger jag och klappar min hög misströstande singelstrumpor.
4) Pennor som inte funkar. Ibland råkar jag av misstag plocka fram en av de där intorkade bläckpennorna som inte skriver längre. Just ja, tänker jag, denna funkar ju inte. Varpå jag lägger tillbaka den i lådan.
5) Extraknappar. Dessa extraknappar som alltid följer med i små små påsar när man köper nya plagg. De sparas prydligt i en knapplåda. Skulle jag tappa en knapp till jackan, så finns det ju aldrig en extra! Nu råkar det vara så att vissa av plaggen har redan för flera år sedan förpassats till soprum, second hand, kompisars småsyskon, välgörenhet... men knapparna, de ligger likt förbaskat kvar i lådan. Man vet aldrig när de kan komma till användning!
6) Fulla skrivblock! Skrivblock i vilka jag plitat ned föreläsningsanteckningar, anteckningar för olika arbeten, tidsplanering, inhandlingslistor... När fyllda dimper de ned i en låda. Den lådan heter inte papperskorg utan skrivbordslåda! Där har jag också mina vanliga block. Ibland plockar jag upp ett fyllt block, konstaterar att här finns ju ingen plats, och förpassar det tillbaka till lådan där mina torra kulspetspennor redan finns.
Får jag lov att presentera mitt och sambons gemensamma sparkonto.
Här vilar vår gemensamma framtid. Detta är grunden till vår planerade resa till Goa, vårt eventuella bröllop och möjligheten att en dag köpa hus och starta familj.
De pigga tre damerna: Gang of Bitches har till min stora lycka bjudit mig på en länkning!
Segt att min LSD-tripp i slottskogen stod som senaste inlägg, hade jag varit förvarnad hade jag smällt upp någon bild där jag ser riktigt tuff och världsvan ut.
Typ denna.
Och angående min framtid som livvakt. Oroa er inte, I got your backs!
Helt plötsligt insåg jag att jag var vilse. Jag hade promenerat förbi Björngårdsvillan och vidare förbi Barnens zoo. Men helt plötsligt fann jag mig mitt i urskogen.
Jag undrade om jag någonsin skulle hitta hem igen, eller om jag skulle behöva bosätta mig i urskogen, bygga ett bo av grenar och löv, gifta mig med en älg och uppfostra en kull av freaks of nature.
Jag gick förbi sjön där Luke Skywalker landar i Stjärnornas Krig Episod V.
Jag gick förbi en lång och märklig gran.
Jag mötte Odile (helt OK för alla som aldrig dansat balett att inte koppla)
Efter en helg av göttande i solen kommer eldprovet. Måndag morgon. Arbete inomhus vs. solsken utomhus (som man inte längre har rätt till) Det är nu självbehärskningen och arbetsmoralen sätts på prov på riktigt.
Imorgon bitti skall man alltså masa sig iväg till en lokal, öppna dörren, kliva in, för att sedan sitta inomhus och bearbeta en datorskärm hela dagen, med endast glimten av solsken genom fönstret.
Jag har frenetiskt bett alla vädergudar som finns tillgängliga om spöregn imorgon, men det verkar som soljäveln tänker skina imorgon igen. Det kommer bli en lång, svettig och plågsam dag. Ängeln och djävulen på mina axlar kommer att ha och göra.
(skulle jag bestämma mig för att vara "sjuk" imorgon får det vara en sjukdom som inbegriper att jag återvänder nysolad på tisdagen utan att det är konstigt. Mystiska utslag som endast kan botas genom exponering för UV-ljus?)
Det verkar som det var någon typ av maratonlopp idag. Göteborgsvarvet tror jag det kallas.
Det blev jag varse om när jag promenerade till Inès idag.
På håll började jag ana att något var på gång när jag såg det här:
I bakgrunden har vi en mängd människor som pinnar på som vetvillingar. De ska bestämt följa en blå linje, och de ska göra det idag. I förgrunden har vi två deltagare som verkar ha vikt av för att käka korv. Bra gjort.
Suckers tänkte jag. Spring ni på i värmen. Jag ska minsann gotta mig i solen i parken utanför Inès hus.
Något längre fram på min promenad insåg jag att maratonvarvet inverkade menligt på min promenadväg. Jag fann mig vid ett brusande hav av springande, flåsande, tanter och farbröder. Jag var på ena sidan loppet. Glass-sessionen med Inès var på andra.
Det var farligare än vad det ser ut.
På andra sidan hade en liten familj öppnat upp ett minikafé utanför sitt lägenhetsfönster för att utfodra andra flanörer som råkat i samma knipa som jag. De som fastnat på andra sidan alltså.
Jag försöker komma på om detta var en diss eller inte. Fick först googla Martina Haag eftersom jag begravt ansiktet i statsvetenskaplig litteratur de senaste fem åren och inte längre vet vad de andra barnen pratar om.
Sent igår kväll stod katten och mjauade enträget mot ytterdörren.
Katten Sigrid är en nöjd innekatt, som mellan varven vill hetta upp tillvaron genom att ta ett varv ute på svalen.
(En svale på göteborgska är det gemensamma utrymmet mellan lägenheterna i ett hyreshus).
Jag gav vika för mjauningarna och släppte ut katten, stängde dörren, och tänkte att jag släpper in henne igen om några minuter.
-"Nu blev vi av med katten, hö hö hö" sa jag på skoj till zambon.
...
Imorse vid sju-tiden, när jag står i duschen, öppnar zambon dörren till badrummet och frågar var katten är.
Panik.
Jävlar.
Jag släppte aldrig in katten igen.
Jag rusar i panik ut ur duschen. Lämnar långa vattenspår efter mig. Stort schampobubbel i håret. Vi bor på nedervåningen, och jag ser framför mig hur någon granne tror att Sigrid är en utekatt som kommit in och släpper ut henne på gården.
I paniken hinner jag dessutom tänka på det där jag sa när katten blev utsläppt. Att vi hade blivit av med henne. Är katten förlorad kommer detta haunt me forever!
Jag sliter upp dörren, fullkomligt näck, ropar ut i svalen: Siiiiigriiiiid..., inser att jag är näck, stänger dörren, är övertygad om att katten har kommit ut på gården, hämtar badrocken och planerar springa runt på gården i blå badrock, med schampot rinnande och ropa: Siiiigriiiid....
Men det behövde jag aldrig göra, för andra gången jag öppnade dörren stod Sigrid utanför.
Sigrid var kissnödig/bajsnödig/hungrig/törstig/trött/arg samt ömhetstörstande. Hon attackerade matskålen, kattlådan, vattenskålen och mitt knä i den ordningen.
Egentligen överdrev jag kanske i min förtvivlan. Sigrid är ingen gröngöling direkt. Hon har varit med om en hel del i sina dagar.
Sigrids meriter i urval:
Hon har...
1) ...hoppat ned från balkongen på fjärde våningen, varpå hon var försvunnen ett dygn mitt i vintern med massvis av snö ute.
2) ...varit instängd i utrymmet för pappersåtervinningen i två dagar innan vi hittade henne.
3) ...varit instängd på vinden OTALIGA gånger.
4) ...varit utestängd på balkongen, också otaliga gånger. En gång 2 dygn på vintern när det snöade.
Etc, etc, etc.
Sigrid tänker inte alltid igenom sina beslut när hon smiter iväg. Hon verkar heller inte lära sig av sina erfarenheter. Med tanke på tidigare äventyr på Sigrids CV var natten på svalen något av en bagatell.
Just när man trodde att man jobbat på bra inser man att man har kommit åt Djävulens Knapp.
Insert-knappen bjuder på härliga spratt som kryddar till vardagen, när man inser att man istället för att ha infogat text, faktiskt har skrivit över sin gamla text.
Är det någon mer som liksom jag ibland går och undrar: Gjorde jag bort mig?
Pappa kallar det för Blamachen. Det där monstret som kryper fram från under sängen om kvällen och väser: du gjorde bort dig... Det ska man inte bry sig om säger pappa.
Jag kan verka hur självsäker som helst på ytan, men under gnager det, kanske jag gjorde bort mig, kanske jag gjorde bort mig...
Jag kan gå och älta händelser i mitt huvud hur länge som helst efteråt, vrida och förvrida det som hände till oigenkännlighet, tills det som hände blir till något helt annat. En paralell värld där jag med all säkerhet, definitivt gjorde bort mig.
Det värsta är att få nog skulle gissa detta om mig. Jag pratar högst och mest vid sociala tillställningar. Jag bjuder allt som gärna på ett skämt på egen bekostnad. Jag ger nog i allra högsta grad intrycket av att klara att tufsas till en smula.
Men så kommer den där känslan smygande dagen efter. Var jag löjlig nu? Gjorde jag bort mig?
Ibland känns det som man är den enda i världen som tvekar över sig själv. Det bästa jag vet är att höra andra berätta att de också är osäkra ibland. Va, nä, du också? Du som är så cool och avslappnad!
Då känns det skönt att veta, att jag inte är den enda som drabbas av Blamachen mellan varven.
Jag gick en ljuvlig kvällspromenad från stan hem till majorna.
I den ljumma sommarkvällen fick jag för en stund för mig att jag var en osalig bohem som lunkade genom sommarnatten, påväg hem till min vindskvart där jag skulle röka gauleoise-cigaretter, dricka absinth och skriva ned de stora tankar som mitt stora sinne tänkt ut.
Jag blickade ut över hamnen och tänkte nått i stil med:
"Mot den skära sommarhimeln bugar lyftkranar i stolt majestät mot det universum som är dem övermäktigt. Borta vid skandiahamnen väser Göteborgs industrihamn, rosslande de containrar som där sover tills morgonen stundar. Tills Eos åter klöser Älvsborgsbron, och dagen börjar igen.
(mummel mummel)
Under sommarnattens brus, vandrar en ensam poet. En skald.
Jag var tillbaka på gymmet idag. (Jag har varit där två dagar i rad! Vansinne!)
Återigen gick jag dit i god tro, att jag skulle dra under en kvart i några band och sedan spendera resten av passet med att strecha för att sedan placera mig i bastun.
Men dessa plattskärmar! De gör mirakel! Helt plötsligt ser jag att "The New Adventures Of Old Christine" är på skärmen. Jag blev tvungen att placera mig på den maskinen som råkar vara närmast. Denna maskin var ett löpband. Efter femton minuter är avsnittet slut. Vid det här laget kör jag löpning i lutat läge (fick bättre läge mot skärmen). Då börjar Vänner! Det kan jag inte heller missa! Dessutom är det ett av de avsnitt som gick under det där året när jag inte hade femman när jag gick i nian. Från den säsongen existerar det avsnitt som jag fortfarande aldrig har sett! Och ett sådant var det!
Jag sprang, och sprang, och sprang... Jag tog inte ens en drickapaus.
Tack vare Old Christine och Vänner sprang jag 45 minuter på löpbandet idag. Så länge har jag nog aldrig sprungit i hela mitt liv.
Ibland tittade mina gymkolleger förfärat åt mig när jag skrattade högt åt skämten samtidigt som jag sprang.
Jag börjar våga sikta på beach 2010. Typ sen beach 2010. Beach december 2010.
För någon som för ett år sedan hade så här kort hår...:
...känns det rätt stort att idag kunna få ihop till denna flätan...:
Jag har förstått att det denna sommar kommer att handla om att ha en trasslig fläta nedför axeln. Lite tyket att det är så tvära kast i modevärlden med tanke på att det förra sommaren handlade om att ha en chick liten page. Hur ska en hinna med, lixom!
Men whatever. Det är några veckor kvar tills sommaren sätter i ordentligt. Det kan eventuellt vara en omöjlig målsättning, men jag tänker att om jag ligger i, så kaaanske, kaaanske har jag en fläta ned till rumpan.
Jag har inte gymmat sedan senast jag bloggade om gymmet. Aslängesedan med andra ord. Jag skyndar långsamt och siktar mot beach 2012 istället.
VIssa har som målsättning att träna 2ggr/veckan. Min målsättning har ett bra tag legat på 2ggr/varannan månad.
Idag var en av dessa gånger. Jag planerade att köra roddmaskin en stund och sedan lägga mig i bastun. Men vad dyker upp på plattskärmen då? Om inte top-model?
Omedelbart måste jag förflytta mig närmre skärmen eftersom rodd-maskinen är för långt bort och hindrar mig att se när de snapar fingrarna mot varandra. Cykeln är närmre. Efter 20 minuters cyklande blir en trampmaskin ledig. Den är ännu närmre TV:n. Jag förflyttar mig snabbt dit trampar ytterligare 30 min. Allt för att se repriserna av topmodel säsong 576. Underbart. Min kondition, motivation och svettning var på absolut topp.
Hädanefter skall jag tajma alla mina träningspass till topmodelavsnitten. Då kan jag med lite tur nog höja ribban och få min strandmage redo till beach 2011.
Vederbörande är Anonym (som sig bör när man hoppar på någon på nätet) och rättar min grammatik vad gäller mitt användande av slangordet PJUCK!
Jag är öppen för all kritik, men ovanstående måste jag bestrida. Jag håller inte med dig, anonyme läsare, därför att:
a) ...ordet pjuck inte är korrekt svenska. Det är ett slangord och lever utanför lagen. Det borde kunna användas hur som helst.
b) ...skulle man ändå tillämpa den svenska gramamtiken så är det givetvis en pluralisform som borde användas, dock ser jag ingen logik i att man ska använda engelsk grammatik! Pjucks? Då är fransk grammatik lika logiskt! Les pjuckes?
c) ...eftersom jag pratar svenska, så torde pluralisformen istället vara Pjuckar (Pjuckor?)
Så ok.
Jag har köpt nya pjuckar. Jag är jätteglad för dem.
Den där stämpeln verkar inte gå ur i första taget. Måste kännas segt att för evigt ha som nationalsymbol att ha varit styrt av Señor Psykopaten.
Själv drabbas jag alltid av tourettes-nazi-syndrom när jag träffar tyskar. Sitter vi för trångt i soffan ber jag om liebensraum, ska vi dra ut ropar jag: Raus raus och ska vi åka tåg blir jag genast misstänksam.
En uppmärksam läsare skådar en grå svans som sticker ut.
Det är Katten Sigrid som kollar av klädkammaren (även känd som brötskåpet).
Skönt. Tycker liksom att det var dags att någon tog tag i det där med att göra en inventarie. Hörde Sigrid mumla något om att göra en slänga-sälja-spara-uppdelning.
Jag har under senare tid dragits åt nån typ av lantlig romantisk stil. Så här ser min köksvägg ut. Zambon var så klart ounderrättad som det ska vara.
I burkarna har jag massa olika teer. Jag råkar nämligen vara en tékonsument av högsta rang. Så mitt té förtjänar definitivt att förlänas en egen upphöjd plats och hylla.
Den turkosa vasen har jag köpt på Holmens, och jag blir lite gladare för varje dag jag ser den.
De två små ballerinorna var mina favoritprydnadssaker hos min farmor och farfar när jag var liten, och bor numera hemma hos mig.
Jag är för det mesta inte helt med på själv vad jag är ute efter när jag inreder mitt och zambons hem. Min zambo klagar mellan varven på att han allt som oftast inte får vara delaktig i mina inredningsupptåg. Men eftersom jag upplever honom som en klassisk nej-sägare som bara vill sätta käppar i hjulen för mig, så kör jag på konceptet, möblera om först, be om ursäkt sedan.
Jag är, förutom fullkomligt inrednings-schizofren, dessutom en hejare på att låta tradera vara plattform för mina infall. För ett tag sedan slutade det hela i att jag plötsligt ägde tre speglar, vilka jag egentligen inte hade någon nytta av.
Mest av allt behövde jag en helkroppsspegel till sovrummet. Eftersom jag hade en bunt mindre speglar så citerade jag Cajsa Warg, och sa "man tager vad man haver", och staplade helt sonika två speglar på varandra:
Borstarna är också ett traderafynd. Jag hade någon tanke om att de skulle ligga dekorativt i hallen och skapa en lantlig shabby chick-stil. Men med tanke på att ingenting annat i hallen är shabby-chick så fick de hamna lite dekorativt under speglarna istället.
Jag var hos farbror tandläkaren häromdagen. Jag fick beröm.
-Du har knappt någon tandsten, säger tandis.
-Tack, jag flossar, säger jag. (fast det lät mest som "Gack gag gloschar", men tandis hajade ändå)
(Citat)- Det syns (Slutcitat)
Nu kan det tyckas banalt, men för en person som bär på stora barndomstrauman kopplade till tandläkarbesök, är detta otroligt stort. Jag minns att jag slutade räkna efter att jag gått igenom elva lagningar i mina mjölktänder.
Att ha fått beröm för god tandhälsa av en tandläkare är det yttersta beviset att den där lilla flickan, som en gång i tiden drack saft i smyg EFTER att ha borstat tänderna, nu har vuxit upp till en ansvarsfull och tandaflossande kvinna.
3) Alla nystrykna kläder som låg på soffan (strongt gjort med tanke på att de låg vikta i en hög, lite vanskligt att pricka alla, men Sigrid pulled it off!)
4) En soffkudde.
Dessutom lyckades Sigrid sätta sina gråa små tassar i spyan, och tog en lång promenad runt lägenheten innan hon till slut pausade för att rengöra sina trampdynor.
Idag såg jag det. Och jag såg det för några dagar sedan.
Glada shunnar i shorts.
Det är visserligen maj. Och jag medger att magnolian håller på att poppa ut i hagaparken. Jag kan till och med tillstå att jag använder min jeansjacka.
Men för bövelen.
Ni kan inte MENA att ni känner att billabongshorts är rätt kläder för vädret? Det kan möjligtvis vara ett önsketänkande, eller till och med ett bestämt uppror mot den begränsade sommar vi upplever här i norden, men det kan väll inte under några som helst omständigheter vara så att man upplever att det är för VARMT med långbyxor?
Förutom att uppröras till gränsen av absurdhet över att skolavslutningar inte hålls i kyrkan längre har jag kommit till nästa punkt på listan. Let's get asförbannade för att vi inte får använda N-ordet när vi pratar om chokladbollar!
Tjoho!
Nu har jag använt ungefär all kraft och energi jag kan uppbåda gällande detta så nu finns INGEN kraft kvar för att bekymra mig över den krympande aralsjön.
(Med risk för att återigen skriva folk på näsan vill jag bara påpeka att jag alltså tycker att det är löjligt att uppröras över dessa grejor. Om folk tar illa vid sig för att man kallar en boll av margarin, havre och kakao för ett nedsättande ord, tycker jag att det nte är en jättestor uppoffring att kalla den något annat. På samma sätt så tycker jag att det är en fullkomligt normal utveckling att skolavslutningar ej hålls i kyrkan med tanke på att Sverige är sekulärt och att svenska kyrkan är skild från staten. Det hade givetvis varit käckare om jag inte behövde skriva ut detta, men fegis som jag är, är jag livrädd att misstolkas.)
Fröken Tak kommenterade förrförra inlägget och frågade om jag hade läst om SJ-personen som använt n-boll-ordet i ett utrop. Nej det har jag inte. Men jag kan dock inte hjälpa att frågan formulerades i mitt huvud... Av vilken anlendning använder man N-bolls-ordet i ett tågutrop över huvudtaget? Jag trodde att utropen var till för att tala om att tåget som jag skulle bytt till i Gnesta nu är inställt och jag att förvisas till ersättningsbussar!
Nu är vi en god bit in i maj, och många glada skolbarn väntar på sommarlov och vila.
Snart är skolavslutningarna igång, och när som helst kommer den politiska knäckfrågan på tapeten igen. Nämligen, ska nationalsången sjungas, och så klart viktigast av allt, ska skolavslutningen firas i kyrkan?
Vi har en alarmerande arbetslöshet på 9%, en klimatkris, en eventuell andra andning på finanskrisen, men jag upprörs minsann mest av att barnen eventuellt får sjunga den blomstertid nu kommer i aulan och inte kyrkan!
Givetvis ska detta inte ses som en naturlig följd av svenska kyrkans åtskillnad från staten, utan jag tänker hitta någon att skylla på! Nu vet jag! Jag skyller på invandrarna och det multikulturella samhället! Jamen kopplingen är uppenbar, och inte minst är detta ett ämne att uppröras på riktigt över!
Strunta i miljöförstöring, strunta i ungdomsarbetslöshet, och strunta i att fundera över frågor som delad föräldraförsäkring. Jag ska minsann uppröras över alla skolavslutningar som hålls på alla andra platser än kyrkan. Punkt.
Om någon läsare behövs skrivas på näsan så var jag alltså ironisk.
En kille i cowboy-hatt (no comment) konverserade med en annan kille på spårvagnen idag.
-Visste du att femsekundersregeln är fejk? Säger Cowboy-hatten till den andre.
-Nä vadå? Säger den andre
-Du vet det där att om man plockar upp mat som ramlat på golvet inom fem sekunder så är det ok? Det är fejk. Bakterierna hamnar på maten direkt. Speciellt om det är smör på.
Så gott folk. Tydligen så har det funnits en femsekunders-regel gällande hur länge mat får ligga på golvet innan bakterierna invaderar den. Undrar om principen även gällde eventuella tandborstar man kan ha tappat i toaletten. Om det bara var fem sekunder det handlade om liksom.
Oavsett, så har jag förstått att denna princip numera är avskriven och ogilitigförklarad.
Med andra ord, det spelar ingen roll hur snabbt du plockat upp din mat från golvet. Den är fortfarande äcklig.
Igår skulle jag ha trampat trappmaskin och lyft tunga saker. Men så kom zambon och ville äta Libanes, och det var ju omöjligt att tacka nej till. Så hipp som happ satt jag och tryckte i mig ett gäng orientaliska smårätter, och tiden verkade liksom leva sitt egna liv. Helt plötsligt var klockan görmycket. Jag skulle träffa Lucy, fick lägga benen på ryggen och gymmet fick stryka på foten.
Jag som hade planerat att stega in, sätta mig nyduschad och bredbent vid bordet, sippa på en proteindrink och stryka över mina tribal-försedda brunbrända triceps samt berätta hur mycket jag tar i bänkpress.
Men så blev det alltså inte.
På vägen mot Vasastan ringer dessutom Lucy och bekänner att hon är några minuter försenad. Lungan sa jag, jag kör hotellbar. Med hotellbar i menas att man likt en singelresande, världsvan och fascinerande kvinna låter sina långa benen dingla från barstolen, fullständigt bekväm med att sitta själv i en bar och spana ut över folkmassan. Jag såg framför mig hur jag skulle glida in, skutta upp på en milshög barstol, beställa in något fruktigt och bubbligt och omge mig av ett moln av mystik..
Så blev det inte heller. Jag traskade in. Och insåg att jag inte har varit ute på e-v-i-g-h-e-t-e-r. Det har uppstått en hel bunt nya människor i Göteborgs uteliv, som är alla födda efter berlinmurens fall. Ett gäng blonderade, platåbalanserande unga damer lät sig imponeras av dörrvaktens diamantförsedda öron och bartenderns tatuerade visdomsord (på latin eller spanska) på underarmarna. Jag själv kände mig som en obekväm morsa, och klistrade mig mot panelen och väntade mycket besvärat på att Lucy skulle droppa in. När Lucy äntligen var på plats kändes allt bättre.
...ger mig sjukaste ångesten över att jag av oklara anledningar ditchade gymmet igår och istället åt libanesiskt med zambon innan jag ilade iväg till mötet med Lucy.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån med kroppsnojor när jag var i tonåren. Lite ovanligt kanske. Det brukar ju vara tvärtom. Att man nojade då, men tycker det är helt ok nu.
Till saken hör att jag var en rätt så vältränad tonåring utan att fatta varför. Jag tränade klassisk balett sex gånger i veckan för att det var roligt. Att man fick snygga ben och vältrimmad mage var något som bara följde på köpet. Det var inget som kopplades till aktiv träning i mitt huvud.
Jag trodde jag var en beauty by nature. Well. Jag vet bättre nu. Jag är snarare en beauty by hårt arbete. Äter jag meze och dricker öl istället för att lyfta skrot får jag helt enkelt betala priset för det.
Är man fredagsfin ( som jag så klart är ), planerar att bjuda sig själv på lunch ute som omväxling från matlådan, samt tänker ta en extra kaka till eftermiddagsfikat, ja då har helgen börjat redan 07.30
Då är jag återigen hemma efter en dygnslång vistelse i Stora Staden. Jag har jobbat lite, träffat nuvarande kolleger, och även träffat lite gamla kolleger. Det har varit short but sweet.
Igår kom tant Anna och mötte mig vid tåget. Eftersom hon vid detta laget vet precis var mina svaga punkter är så fick jag Vapiano till middag. Dit kom även Dr Nilsson, så där var vi tre glada tjattrande fd kolleger som alla har hamnat på nya ställen och hade massa spännande att berätta.
Jag frågade dock aldrig tant Anna eller Dr Nilsson om lov att publicera deras nunor så därför har jag "maskerat" dem en smula. Det är känsligt med sociala medier, eller socialiserade medier som Sara Palin skulle ha sagt.
Jag presenterar dock mig själv i avslöjat skick. Ni vet ju hur jag ser ut.
Efter avslutad middag traskade vi hem till tant Anna. Som tur var hann vi med Hollywoodfruarna. Det kunde ha gått riktigt galet annars.
Maria Montazami undrar om det är taskigt att hala svenska flaggan för att hissa den amerikanska. Men när gjort är hon så upphetsad av spektaklet att hon utbrister: "Detta måste vi göra till sommaren med"!
På tåget till Stockholm, där jag befinner mig just nu har jag kommit fram till några saker.
1) Det är en smula kuriöst att SJ skriver att surftiden kostar 39 kr, men att sms:et med koden informerar 44 kr. När betalning redan är skedd så att säga.
2) Det är även en smula kuriöst att luftkonditioneringen funkar i alla vagnar utom i vagn 4. Där jag sitter.
3) Det är taskigt att jag har åkt baklänges i två timmar och ska åka baklänges i en timme till.
4) Föräldrar till barn som låter dem titta på filmer på medhavda lap-tops med HÖGT ljud (ej hörlurar!) borde straffas genom en mild, men samtidigt plågsam och tortyrliknande metod.
Om en timme är jag som sagt framme i stora staden. Jag ska träffa mina kamrater tant Anna och Dr Nilsson. Vi skall dinera på Vapiano vilket är det bästa jag vet när jag är i hufvudstaden. Det visste kamraterna så detta var de snabba att föreslå. Tullor.
Imorgon är det bara jobb på schemat och sedan snabbt hem. En blixt-visit så att säga.
Idag har jag och min härlige karl traskat slottskogen upp och ned och konstaterat att nu är de banke-mig vår!
För att bevisa det hela plockade jag ett fång vitsippor. Dessa placerade jag vid hemkomst i en vas, en gång inhandlad endast med prospekt om vår och vitsippor.
Äntligen fick den komma till sin fulla rätt.
Att få fylla vasen var helt klart det primära syftet med promenaden, allt som tillkom därutöver var enbart en bonus.
Punkt sex på listan kan nu helt och fullo betraktas som avklarad!
Det där svindyra tyget som jag talade om... Det sitter numera uppe och utgör en vacker fond-vägg. Tjoho!
Eftersom grannarna kan se rakt in i vårt sovrum tyckte jag mig även höra en del glada tjoho:s utropas runt om kvarteret. No more omålad gipsskiva! Välkommen inbjudande och trendiga vägg!
När Ellen är husmor blir det helstekt entrecôte till valborgsmiddag.
Jag tänkte att jag exklusivt för er läsare skulle öppna upp mitt bildarkvin och visa vad jag, med egna husmodersfingrar komponerade ihop igår!
Tada!
Efterrätten var glace au four, men som snarare blev vaniljslafs au four. Av olika anledningar blev detta inte fotat, och ska gärna glömmas så fort som möjligt.
Jag behöver nog tänka över ett eller annat steg i tillagningsprocessen tills nästa gång...
