Blamachen
Är det någon mer som är som jag?
Är det någon mer som liksom jag ibland går och undrar: Gjorde jag bort mig?
Pappa kallar det för Blamachen. Det där monstret som kryper fram från under sängen om kvällen och väser: du gjorde bort dig... Det ska man inte bry sig om säger pappa.
Jag kan verka hur självsäker som helst på ytan, men under gnager det, kanske jag gjorde bort mig, kanske jag gjorde bort mig...
Jag kan gå och älta händelser i mitt huvud hur länge som helst efteråt, vrida och förvrida det som hände till oigenkännlighet, tills det som hände blir till något helt annat. En paralell värld där jag med all säkerhet, definitivt gjorde bort mig.
Det värsta är att få nog skulle gissa detta om mig. Jag pratar högst och mest vid sociala tillställningar. Jag bjuder allt som gärna på ett skämt på egen bekostnad. Jag ger nog i allra högsta grad intrycket av att klara att tufsas till en smula.
Men så kommer den där känslan smygande dagen efter. Var jag löjlig nu? Gjorde jag bort mig?
Ibland känns det som man är den enda i världen som tvekar över sig själv. Det bästa jag vet är att höra andra berätta att de också är osäkra ibland. Va, nä, du också? Du som är så cool och avslappnad!
Då känns det skönt att veta, att jag inte är den enda som drabbas av Blamachen mellan varven.
Är det någon mer som liksom jag ibland går och undrar: Gjorde jag bort mig?
Pappa kallar det för Blamachen. Det där monstret som kryper fram från under sängen om kvällen och väser: du gjorde bort dig... Det ska man inte bry sig om säger pappa.
Jag kan verka hur självsäker som helst på ytan, men under gnager det, kanske jag gjorde bort mig, kanske jag gjorde bort mig...
Jag kan gå och älta händelser i mitt huvud hur länge som helst efteråt, vrida och förvrida det som hände till oigenkännlighet, tills det som hände blir till något helt annat. En paralell värld där jag med all säkerhet, definitivt gjorde bort mig.
Det värsta är att få nog skulle gissa detta om mig. Jag pratar högst och mest vid sociala tillställningar. Jag bjuder allt som gärna på ett skämt på egen bekostnad. Jag ger nog i allra högsta grad intrycket av att klara att tufsas till en smula.
Men så kommer den där känslan smygande dagen efter. Var jag löjlig nu? Gjorde jag bort mig?
Ibland känns det som man är den enda i världen som tvekar över sig själv. Det bästa jag vet är att höra andra berätta att de också är osäkra ibland. Va, nä, du också? Du som är så cool och avslappnad!
Då känns det skönt att veta, att jag inte är den enda som drabbas av Blamachen mellan varven.
Kommentarer
Carro.
Så kan nog alla känna ibland, eller iaf jag. Jag kan ibland prata lite för mycket innan jag tänker. haha. Dra ett fult skämt eller så som jag kanske råkade dra för fel person... Ågren liksom! Men det går över minsann. Det vet vi av erfarenhet! ;)
Trackback
