frikadellen

Efter år av misströst har det omöjliga hänt.

Vi har fått ett lägenhetserbjudande. Ja det är sant. En riktig lägenhet. Inte en före detta kontorslokal, liten som en skokartong med en hyra på en triljon som vi bor i nu.

Nej nej. En äkta lägenhet. En lägenhet med väggar och dörrar som skiljer utrymmen åt och skapar rum. En lägenhet vars olika utrymmens funktion skiljs åt av väggar av trä och gips och inte mentala väggar av socialt konstruerade rum. "Ok den här hörnan är köket för där står det en spis och vi har ställt vårt minililla köksbord där." "Ok den här hörnan är vardagsrum för vi har ställt vår minililla soffa och vår minililla TV där." "Visserligen kan jag sitta i soffan och diska. Visserligen kan öppna kylskåpsdörren från soffbordet. Men verkligheten är beroende av den signifikans vi ger tingen och nu har vi i samförstånd enats om att dessa skrymslen fyller olika funktioner i vår subjektiva verklighet och då är det så".

Nej nej. Det är en riktig lägenhet. En lägenhet där varje ny pinal inte ger ångest för att man inte har den minsta gnutta utrymme kvar att placera den på om det så är ett par skor. Det är en lägenhet med hela fyra rum. Vi kommer med andra ord kunna ha ett biljardrum, ett bibliotek och ett cigarrum.

Eller en S/M-kammare, ett rum för bollhav och en squash-träningshall. Alla detaljer är inte fastställda än.

Men. Bara för att vi aktivt har sökt lägenhet i tre år betyder det inte att just denna är vår. Nej nej. Först ska vi tacka ja, sen ska vi nervöst vänta en vecka eller två. Sedan kan det hända att det hela bara var ett snuddande vid en dröm om normal tillvaro.

Så jag försöker att inte berätta för någon då jag är sjukt rädd att jinxa det.

Vi sticker iväg om en timme för att beskåda bostaden. Jag är rätt pepp.



Ett itsi-bitsi-mini-pini blogginlägg ligger mig väll inte till last i jinxandets värld? Eller hur snälla och rara kosmos?