Eventuellt självupplevd visdom
Det sämsta med att få bebiskiss i håret (long story, don't ask) är inte nödvändigtvis händelsen i sig.
Nej.
Det sämsta med att få bebiskiss i håret är det lilla obekvämet att duschtid ofta inte ligger runt hörnet så här i bebistider.
Oh well.
Spjälsäng
Äntligen stod spjälsängen i sovrummet.
Min kille fick för sig att det var en faderlig sak att göra att bygga sin dotters spjälsäng själv. Sängen i fråga var nästan klar när dottern föddes. Den har sedan varit nästan klar i tre månader.
Igår blev den plötsligt helt klar och installerades under högtidliga former i sovrummet.
-"Åh fy fan vad snyggt!" Hojtade dottern när sängmobilen monterades upp. "Här kan jag ligga och flaxa med armarna i en kvart minst!"
-"Sluta upp med det där fotandet nu! Kom igen och få den här jäkeln att snurra så där kul igen!"
Nu behövs ingen julsnaps för att se dubbelt.
Förra året slängde jag vår adventsljusstake. Den var full med stearin, kantstött och såg allmänt tragisk ut.
Därför traskade jag glad i hågen till stadens torg och införskaffade mig en ny adventsljusstake.
Fast det var inte förra året som jag slängde adventsljusstaken visade det sig. Det var förr-förra året. Förra året var året jag köpte en ny ljusstake.
Ja. Och så i år med då.
Så nu har jag två.
Kitler.
Om man mellan varven slinker ned i mellankolins småtråkiga träsk och tråkar ut sig själv med funderingar kring vad livet egentligen handlar om och vad meningen med allt egentligen är.
Då.
Då ska man gå in på den här sidan.
Mitt barn har en far
Nu är handlingarna undertecknade och mitt barn är ej längre faderslöst.
Jag lyckades hålla mig från att spexa till det. Typ.
Tanten-som-godkänner-pappan slängde fram ett papper där ett datumsintervall fanns nedtecknat som "konceptionstiden" och under vilken vi skulle intyga att vi hade varit sammanboende. Jag kände mig pliktad att med största möjliga marginal undanröja all tvivel om vem som givit upphov till mitt oäkta barn.
-"Jahaaadååå" sa jag, "jag kan tom ge dig ett mer exakt datum än så!"
-"Jaså, var det provrör?" sa tanten-som-godkänner-pappan.
-"Närå, men jag har koll på vilket datum det var ändå" sa jag.
För säkerhets skull la jag till:
-"Ibland vet man liksom när det hände, höhöhö."
Och då jag ändå hade passerat anständighetsgränsen för länge sedan la jag för säkerhets skull till:
-"Vill du veta när?"
Det ville hon inte.
Ja.
Sån är jag.
Men nu har dottern en farsa i alla fall.
Dessa två är släkt.
Så förvånad han hade blivit
Är på väg till familjerättsbyrån där jag och karln ska bekräfta faderskap.
Funderar på att spexa till det hela genom att plötsligt förneka all inblandning vad gäller karln.
Som ett jätteoväntat practical joke liksom.
Vive la revolution?
Igår kväll hörde jag ett svagt skanderande från dotterns leksakslåda:
”Ned med bourgeoisin, död åt aristokraterna, leve folket!”
I morse vaknade jag upp till denna syn:
Det har liksom eskalerat sen stormningen av leksaksborgen. Nu har hela leksaks-adeln utplånats.
Simulering.
När goda råd är förfärligt dyra är det bara att simulera en blöjbytarsituation.
Och lugnet infinner sig.
Bilköp
Därför drog vi idag till en-sån-där-begagnad-bilkrängarfirma med hopp om att återvända hem som bilägare.
En bilsäljare med sladdrig guldklocka runt armen drog in oss på sitt kontor och laddade snitsigt in lite siffror i en mall i ett excelark.
Märkligt nog hade båda bilar vi var intresserade av ägts av ett äldre par. Hur länge bilarna hade ägts av de äldre paren var oklart (flera år, eller höll de bara yckeln en kvart?) likaså definitionen av äldre (äldre än försäljaren, mig o karln eller äldre än nyfödda dottern?).
Försäljaren med den sladdriga guldklockan toppade dessutom det hela med att berätta att hans fru körde samma modell som en av bilarna i fråga, åh hon äääälskar den (läs högt på bilförsäljargöteborska)
Ja. Det är inte lätt att köpa bil när någon så aktivt verkar för att det ska vända sig i magen på en.
Så vi åkte hem igen.
Gillar inte bilförsäljare med sladdriga guldklockor.
Alla blir vi trötta på varandra då och då
Ibland blir bebis trött på sin mamma. Det är OK. Bebis är ingen dålig bebis heller.
Lyckligtvis kan fadern bryta in som avlösning till bådas lättnad.
Trött mamma.
Vaken
Det är bara lilla jag.
Lilla jag och dottern som bara för säkerhets skull tyckte att vi skulle gå några varv i lägenheten och titta på lampor och tavlor.
För att kolla att allt står kvar även på natten antar jag.
Sån tur finns inte.
En jul när jag var liten fick jag en guldring av min numera bortgångna farmor. Farmor hade själv haft guldringen och nu gav hon den till mig.
Det var en riktigt fetingring, men som storleksmässigt var anpassat till ett par fingrar med lite mer omfång än mina. Ringen har fram tills jag blev gravid alltid varit för stor och jag har till vardags haft den i en kedja runt halsen.
Men när mina lemmar inklusive fingrar svullnade upp till en jättes storlek så tänkte jag: inget ont som inte för något gott med sig och var tacksam över hur denna ring nu plötsligt passade.
Dumt nog fortsatte jag att använda ringen även efter förlossningen då mina fingrar sakta men säkert började återvända till sin gamla storlek.
En dag när jag gick ombord på spårvagnen med barnvagnen vid Valand såg jag något gult falla förbi i ögonvrån. Jag lade inte särskilt mycket uppmärksamhet vid det då det var mycket folk och svårt att balansera barnvagnen.
Inte förens jag åkt ett par hållplatser, upptäckte jag att ringen inte satt kvar på fingret. Jag förstod vad för gult jag sett i ögonvrån. Upprivet ringde jag till min mamma och berättade vad som hade hänt. Min mor erbjöd sig att åka till Valand för att titta efter ringen, vilket jag tänkte i princip borde vara lönlöst. En tappad fetingguldring, tappad mitt på Avenyn under rusningstid. Lycka till med att hitta den före någon annan liksom. Men titta kunde man ju.
Det tog över en halvtimme från att jag hade pratat med min mamma, tills hon ringde till mig igen - det hade ju tagit ett tag att ta sig till spårvagnshållplatsen där jag hade varit.
"Ringen sitter på mitt finger nu" berättade mamma.
Den hade fallit ned, mellan spårvagnen och perrongen, ned i spåret. Inte nog med att en fetingguldring hade fått ligga orörd mitt i Göteborg, den hade gjort det i spårvagnsspåret där flertalet spårvagnar hade passerat och faktiskt kört över utan att förstöra den.
Sån tur finns egentligen inte.
Men här är den.
Hela natten
Inatt sov min dotter hela natten. Eller nästan hela natten då hon vaknade klockan 4.30. Vilket blir hela natten om man bestämmer sig för att det är morgon och att den nya dagen har grytt.
Vilket dottern också gjorde.
Huvudvärk
Jag sitter och tittar på en dokumentär om Jehova vittnen på tv3. Ibland klipps kommentarer från en socialsekreterare in.
Bara det att på namnskylten sin dyker upp i rutan står det Social Sekreterare.
Det stör mig så mycket att jag måste kisa varje gång socialsekreteraren klipps in.
Förlossningen, del 4.
Jag gick fram och tillbaka längs med korridoren i väntan på ett undersökningsrum. Samtidigt hörde jag på avstånd diverse vrål som verkade härröra från damer i färd med att iscensätta det som jag nog även själv skulle få uppleva denna kväll. Det var inga vackra vrål, och de varslade inte om någon angenäm upplevelse. Jag kände en liten självande sinnesrörelse i maggropen, en stark nervositet och en undran om det verkligen var försent att dra sig ur ännu.
Efter vad som kändes som sju svåra år, en evighet samt en mansålder fick vi äntligen komma in till ett undersökningsrum. Jag var nu öppen tre blygsamma centimeter – jag hade alltså sju kvar tills det var allvar.
-”Ja man brukar säga att det tar en centimeter per timme!” sa barnmorskan som försökte anta en uppmuntrande ton.
Jag kände mig föga uppmuntrad.
Men det var på gång på riktigt och vi fick faktiskt stanna. Karln insåg plötsligt allvaret och förkunnade med darrande stämma att han nog borde gå och hämta BB-väskan i bilen. BB-väskan var fylld med Singoalla-kex, kexen vi hade förstått att ingen förlossning med självrespekt skulle vara utan. Kexen som jag för övrigt bara åt en endaste gång under förlossningens gång, vilket rörde sig om några sekunder innan jag kräktes ned mig själv, min karln och CTG-maskinen, men nu går jag händelserna i förväg.
Jag fick byta om till en sån där sjukhusskjorta som man får för att de ska kunna identifiera en som intagen om man försöker rymma (vilket jag skulle komma att ha sofistikerade planer på flertalet gånger under förlossningsförloppet, det enda som egentligen hindrade mig var att lustgasen inte var portabel och kunde följa med mig på färden).
Väl inne i förlossningsrummet ville barnmorskan diskutera smärtstillande. "Jag förstår utifrån ditt förlossningsbrev att du i första hand vill prova naturlig smärtstillning", sa barnmorskan varpå hon rabblade upp en rad metoder som kvaddlar, varma bad, akupunktur... ”Ähum” avbröt jag som hade insett att mina goda intentioner när jag författade det där förlossningsbrevet hade varit lite väl optimistiska. Det hela var ju så att säga skrivet i en stund då jag fortfarande inte visste vad en värk handlade om och jag hade dessutom lagt oproportionerligt stor energi för att verka duktig inför min barnmorska på MVC. ”Ähum, har ni inget annat?” I mitt huvud tänkte jag trevande på lustgasen som jag hört nästan kunde kategoriseras som en upplevelse i sig vid sidan om förlossningen. ”Ja vi har ju lustgas” sa barnmorskan. ”Det skulle jag vilja prova” försökte jag säga med en så naturlig röst som möjligt för att dölja att detta varit vad jag varit tue efter hela tiden.
Lustgasen var en mycket spännande upplevelse. I början värnade jag om att verka så nykter som möjligt inför förlossningspersonalen. När de var ute i rummet passade jag på att ta riktigt djupa andetag, så många som möjligt utan paus för vanlig luft, men så snart de kom in i rummet igen drog jag bort masken och försökte spela så nykter jag kunde. Denna eftersträvan att verka så proper som möjligt kom under nattens lopp att allt mer hamna i skymundan. Vid tresnåret hade jag gasen på högsta styrka, masken låg på gåstolens räcke med mig vilandes med ansiktet ovanpå. ”Ska du inte försöka vara utan lustgasen lite så du är med i händelserna?” sa den något bekymrade barnmorskan vid ett tillfälle. ”Nej” frustade jag fram och deklarerade att jag var rätt så ointresserad av den här förlossningen. Det enda jag brydde mig om var att jag i efterhand skulle få ha en bebis. Resten kvittade mig lika. Jag framförde detta i snabba korthuggna meningar för att förlora så lite tid som möjligt från vistelsen i lustgasens underbara värld.
Vid femsnåret på morgonen kände jag en stark längtan att få avbryta hela arrangemanget, gå hem och fortsätta vara gravid för alltid. Då detta var omöjligt att uppfylla framförde jag istället en önskan om det näst bästa alternativet. ”Epidural” klämde jag fram bakom masken. Jag skulle fankimej ha epidural. Tanken på att jag en vacker dag skulle föda barn och kanske behöva ryggmärgsbedövning var det enda som en gång i tiden hade hindrat min 18-åriga upplaga att tatuera kinesiska tecken i svanken under en semester i Sunny Beach i Bulgarien. Jag hade med andra ord prospektet om ryggmärgsbedövning mycket och tacka för väldigt mycket, nu var den stora studen inne att leverera.
När bedövningen tagit förvandlades värkarna till en suddig massa någonstans i bakgrunden som jag inte kände att jag längre behövde ta hänsyn till.
Narkosläkaren hette Stafylokockos eller något liknande, jag konstaterade i vilket fall att han med säkerhet var grek. Upprymd av tacksamhet över den smärtlindring som ryggmärgsbedövningen gav försökte jag kraxa fram ”tack” på grekiska, vilket nog imponerade på Stafylokockos. Inluddad i smärtlindringens rosa moln drog jag mängder av djupa andetag på lustgasen och låg där lugnt och harmoniskt och fnittrade för mig själv.
Fnittrade desto mindre gjorde jag när krystvärkarna satte igång med dunder och med brak. Där hjälper inte alla epiduraler i världen. ”JAG VILL INTE MER” ropade jag, medan min karl nervöst förklarade att jag måste fortsätta. ”BRÖÖÖAAAAAARRRRRGGGGHHHH” svarade jag. Ett flertal gånger på raken.
Klockan var strax efter sex på morgonen. Barnmorskan började plasta upp en landningsbana och trodde att bebisen nog bara var minuter borta. Minutrarna visade sig dock vara ytterligare tre och en halv timme. Någonstans under dessa tre och halva timmar kom jag på att jag kunde låtsas att jag var någon annan. Jag kunde fantisera att jag var någon annan person, och på så sätt blev smärtan mer uthärdlig. Det skulle vara någon annan som födde och krystade. Denna andra person blev... Mette-Maarit. Jag föreställde mig att jag var Mette-Maarit. Gift med kronprins Haakon av Norge. I full färd med att frambringa en norsk tronföljare. Fråga mig inte varför. Men det hjälpte. Varje gång jag ville krysta så stängde jag ögonen, drog ett djupt andetag av lustgasen och tänkte: ”Jag är METTE-MAARIT!”
Och med Mette-Maarit i tankarna föddes vår dotter. 9.34 den 8 september.
Blå, blöt och varm fick hon ligga på min mage. Och när hon föddes, så föddes även jag. På nytt. Mitt gamla liv tog sig sin ände och mitt nya startade. Nu fanns det en person som på ett ögonblick blivit viktigare än något annat jag tyckt varit viktigt. Nu var hon här. Hon var vår. Och vi var nu en familj.
Café au lait-morsa
Jag blir så generad när jag bloggfotar bland folk att jag i princip alltid försöker dölja mitt egentliga uppsåt.
Till Ines sa jag att jag fotade min kaffe för att mönstret var så vackert.
Jag vet inte om hon köpte min förklaring.
Så genant
Då gick det plötsligt att kommentera igen.
Åh vad jag känner mig fåraktig, som anden i Alladin skulle ha sagt.
Jag förutsätter att alla födda efter 83 före 87 plockar upp den referensen.
Varför går det inte att göra kommenterbara inlägg?
Undrar försynt en Frikadell.
Latte-morsa
Nu svirar jag och dottern strax iväg ut på stadens torg. Jag har druckit pinsamt få lattar sedan jag inträdde i moderskapet och detta måste korrigeras omedelbums.
Som sällskap och moraliskt stöd kommer jag ha min goda vän Ines som till vardags huserar i Bryssel.
Latte och gammal kär vän - stor dag alltså!
Förlossningen, del 3.
Morgondagen dök upp. Jag hade föreställt mig att vi skulle vagga runt på stan. Kanske äta på någon uteservering eller något annat trevligt. Det skulle vara en perfekt septemberdag, solen skulle skina, luften skulle vara kristallklar och jag skulle förbereda mig på livet som fortsatt för evigt gravid. Min förlossning hade ju uppenbarligen hoppat över och jag skulle helt klart vara sådan här för alltid.
Denna dag hade dock himlens alla portar bestämt sig för att vara vidöppna, så den där romantiska på stan-promenaden blev inte genomförbar.
Jag misströstade ingalunda. Jag var fylld av ny energi. Jag hade övergivits av förlossningen. Jag slickade mina sår från sveket och var beredd att gå vidare.
Mitt recept på den näst intill perfekta dagen var istället att vi skulle bege oss till det nybyggda köpcentrat Allum i Partille, som jag inte hade besökt tidigare.
Uttörstad på stimulans efter dagar inomhus, utled av att vänta på något om aldrig kom, gladdes jag lite oproportionerligt mycket åt denna – för mig – extraordinära utflykt. Jag hade ju spenderat dagarna innan, då jag fortfarande hoppades på att graviditeten var på riktigt, mestadels med att titta på Mad Men i väntat på förlossningen. Vår utflykt – till Allum i Partille – kryddade jag genom att tupera upp håret i en svinrygg, lägga eye-liner samt måla illröda läppar. Sådan skulle jag sedemera komma att åka in till förlossningen, men mer om den delen längre fram.
Dagen förflöt värkfri med lite shopping, fika och förströelse.
I bilen hem drog det ihop sig så där som det gjort innan. Ännu fler förvärkar tänkte jag. Det drog ihop sig en gång till. Och en gång till. Jag tittade nervöst på klockan. Och konstaterade att det verkade handla om en till två minuter mellan varje gång. Utled på hela grejen bestämde jag mig för att strunta i det hela och sa heller inget till karln.
Väl hemma satte jag på Mad Men och var fast besluten att jag skulle straffa värkarna genom att ignorera dem. ”De har inte behandlar mig på ett schysst sätt, nu tänker inte jag vara schysst mot dem heller” resonerade jag.
Nu är det så att strategin att ignorera skiten inte är så hållbar när en förlossning är på gång på riktigt så att säga. Så till slut fick jag faktiskt ventilera till karln att det nog verkade ”dra ihop sig” (höhö) på riktigt så att säga.
Karln var dock ganska utled på hela historien även han. Han satt och spelade dataspel och mumlade förstrött åt mig att klocka värkarna. Jag försökte förklara att de kom så ofta att jag inte fick tag i något papper eller penna. Varje gång jag reste mig kom det ju nya värkar. ”Jaja” sa karln och spelade vidare. Efter att ha propsat på att detta verkligen var allvar några gånger släppte karln taget om datorn med ”nu-ropar-hon-varg-igen”-uttrycket över hela ansiktet.
Att propsa på att det var allvar fick jag även göra hos förlossningskoordinationen (ni vet de där som har som jobb att säga åt en att ta två panodil, en dusch och gå och lägga sig). De tyckte nämligen att jag skulle ta två panodil, en dusch samt gå och lägga mig. Men efter mycket om och men, två påringningar lyckades jag få prata med en mer välvilligt inställd barnmorska som nog tyckte att jag kunde få åka in ändå.
BB-väskan behövde vi inte bära med oss. Efter mina flertalet falskalarm hade den numera fått en permanent plats i bilen.
Så susade vi iväg mot Mölndals sjukhus...
...men mer om vad som hände där senare!
