Att prioritera.
Åååhhh gooodie, tänkte jag och såg framför mig en rad eftersatta saker som jag kunde lägga tid på.
Kanske vika tvätt, kanske plocka ur diskmaskinen, kanske dammsuga. Kanske skulle jag äntligen sortera de där fotona som ligger i dammiga högar, kanske skulle jag sätta upp de där tavlorna som fortfarande står längs med väggarna.
Ja listan med saker som nedprioriteras när man har bebis är lång. Jag valde med omsorg slutligen ut en mycket viktig punkt som numera allt för sällan uppmärksammas.
Ja.
Jag bajade alltså.
En hel natts sömn.
Som följdes av reguljärt frukostätande vid klockan sex, följt av irreguljär ytterligare sovstund på tvåtimmar. Där även modern kunde njuta av ytterligare sömn.
Jag har gått runt och mumlat tacksamhetsfraser hela dagen.
Sovchock är ordet.
Förlossningen, del 2.
På kvällen den 5 september kom värkarna igång riktigt ordentligt. Nu jäklars, tänkte jag.
Någon på förlossningskoordinationen råkade halka loss från manus och uppmanade oss faktiskt att åka in. På Mölndals sjukhus blev jag grundligt genomgången. Barnmorskan tyckte att det nog var på gång, men då jag bara var öppen 1 cm så fick jag två citodon och fick åka hem.
”Ni är nog tillbaka om några timmar” sa barnmorskan uppmuntrande, och vi nickade instämmande. För inte kunde något så bisart inträffa som att det FORTFARANDE inte var dags?
Det bisarra inträffade.
Under dagen som följde vankade jag bittert omkring i lägenheten och försökte inbilla mig att det nog var nya värkar på gång, men sanningen var den att maskineriet stod fullständigt stilla återigen. Argt och besviken över nederlaget sa jag med viktigt ton till den lika uppgivna karln att ”imorgon tänker jag inte vara hemma och vänta på att förlossningen ska starta något mer” ”imorgon hittar vi på något kul, nu skiter jag i den här jäkla förlossningen”.
Morgondagen vankades och nu skulle vi unna oss något trevligt...
...men mer om detta i kommande inlägg!
Nattsudd.
Vi var båda vakna. Hon hade nyss kommit hem från krogen, jag låg och ammade.
Världar från varandra, men ändå så möttes vi där i nattdimman.
Det kändes fint på något sätt.
En annan nattsuddare.
Att leva och dö som språkpolis.
Jag avskyr denna låt. Jag hatar den. Jag föraktar den. Jag tycker den är urtjatig.
Men framförallt vill jag bara vråla var gång jag hör den:
-"SOM JAG heter det!!!"
Och inte heter det "Me and my drum" eller "Me and my army" heller!
Förlossningen, del 1.
Min förlossning då? Hur gick den till?
Jo det skall jag förtälja eder.
Det hela började många många dagar innan jag faktiskt blev förälder. Jag har själv trott, felaktigt uppenbarligen, att när värkarna startar – då är det dags. Då är det bara att sitta och klocka dem. Rytmiskt skall de minska i mellan rum, 8 minuter, 7 minuter, 3 minuter tills man plötsligt upptäcker att det bara är två minuter emellan. Då ska karln fumla fram blinycklarna, slira iväg mot sjukhuset med bilen, flyga över en broöppning, allt medan den blivande modern frustandas hysteriskt och skriker ”köööör snabbare”.
Men så var det inte.
Mina värkar kom dagen före beräknad förlossning. Ytterst lämpligt tyckte jag.
Jag ringde glatt in till förlossningen och förkunnade att nu var det minsann dags. Förlossningskoordinationen tyckte att jag skulle chilla samt ta två panodil. Hela natten som följde satt jag med penna och block i ett svettigt grepp och tajmade värkarna. När de kom med 4 minuters mellanrum väckte jag karln och meddelade med viktig ton att det nu var på gång på riktigt.
Ungefär samtidigt som jag meddelat denna mycket viktiga nyhet så bestämde sig värkarna för att försiktigt smyga sig ut från scenen och dra igen ridån. Som ett enfaligt eko blev de svagare och kom mindre ofta för att till slut avta helt.
Och så höll det på. Startade och slutade (gärna med start ungefär när jag ville gå och lägga mig) om och om igen. Från den 28 augusti till den 7 september!
Mer om den 7 september i kommande inlägg...
Dagens ungdom.
Nittiotalisterna hann knappt uttala självföverkligande innan nästa generationer börjar ta över. Jamen se bara här:
Tiotalist, en månad gammal, redan bloggare och nu dessutom i one-piece!
Borde jag oroa mig för min dotter?
Dottern rockar one-piece.
"Två panodil och en dusch"
Den som läst min tidigare beskrivning av en förlossning i verkligheten kan gissa sig till att den nog innehåller vissa självbiografiska inslag. Jag medger att jag eventuellt kan ha använt vissa självupplevda element som inspiration.
En sak har erfarenheten av att ha förlösts berikat mig med. Det är insikten om att jobba på förlossningskoordinationen eventuellt kan vara en av de enklaste jobben som finns.
Man har en och endast en mycket simpel uppgift, och det är att uppmana alla som ringer att ta en dusch/ett bad/två panodil och avvakta.
Svaret på alla frågor.
"Ta två panodil, en dusch och gå och lägg dig."
Film vs. Verkligheten
Att föda barn på film går till på detta sätt:
-
Vattnet går (under något olämpligt tillfälle, exempelvis när ett plan ska till att nödlanda på Antarktis)
-
Pappan kör mamman i illtakt till sjukhuset medan mamman skriker hysteriskt. Bilfärden sker i snyggt fotomontage med häftiga action-scener där ett snyggt kryssande kombineras med en graciös flygning över en broöppning.
-
Alternativt ovan men med en hysterisk taxichafför med känsla för one-liners.
-
Något av båda alternativ som avslutas med att barnet panikartat ploppar fram, möjligen under själva broöppningsflygningen, möjligen på evakueringsrutschkanan på Antarktis.
Att föda barn i verkligheten går till så här:
-
Det kommer lite sammandragningar. Yes nu sätter det igång, tänker man.
-
Sammandragningarna slutar.
-
Sammandragningarna sätter igång igen nästa dag med lite smärta. NU JÄKLARS sätter det igång tänker man.
-
Sammandragningarna slutar.
-
Sammandragningarna sätter igång igen med smärta. De kommer med 5 minuters mellanrum och man tänker att HAHA, NU SKA DE BARA KOMMA OFTARE vilket de nog gör NÄR SOM HELST! NUUU nu NUUU blir det snart barn.
-
Sammandragningarna slutar.
-
Det hela drar igång igen. NU RINGER JAG FÖRLOSSNINGEN tänker man varpå man gör detta.
-
Förlossningen tycker man ska ta två panodil och gå och lägga sig.
-
Sammandragningarna slutar.
-
Punkt 7, 8 och 9 upprepar sig under några dagars tid.
-
Man inser att man nog kommer vara gravid för evigt och förbereder sig mentalt på detta.
-
Plötsligt säger det PANG och värkarna kommer med 2 minuters intervall.
-
Man ringer förlossningen.
-
Förlossningen föreslår två panodil och sängläge.
-
Man antar sin stränga ton uppblandad med viss desperation.
-
Förlossningen säger ”ok åk in”
-
Man tänker att bebisen är runt hörnet.
-
Vilket den är.
-
Om man tycker 13 timmar är ”runt hörnet”.
-
Bebisen anländer.
Bebis kom till slut...
Två födelsedagsbarn
Men till slut kom hon. Mitt lilla lilla barn. O så efterlängtad den 8 september. Och fick faktiskt samma födelsedag som sin farmor. Jag och karln min gick hela dagen innan och påminde varandra om att vi skulle skicka födelsedagskort till farmodern. När värkarna satte igång med dunder och brak så kom det där kortbestyret att hamna i skymundan och glömmas bort.
Vi konstaterade dock, när vi försent kom på vår bortglömning, att farmodern förmodligen skulle tycka att det var ”helt ok”.
Farmodern var inte helt oväntat ganska nöjd med den födelsedagspåringning som hon fick vid tio-snåret på morgonen den 8 september.
Jag tror det var en lyckad blandning av att sonen kom ihåg födelsedagen i sig och det faktum att han dessutom kunde frambringa nyheten om att det fanns ytterligare ett födelsedagsbarn, som gjorde susen.
Ett lyckat koncept så att säga. 
"De hära ska nog gå finemangens" tänkte Frikadellen och gör tummen upp.
Uppdatering!
Härmed konstateras det att det sker något så ovanligt som en UPPDATERING av Göteborgs, kanske Sveriges, möjligen världens segast uppdaterade blogg.
Upphovsmakerskan av bloggen i fråga har ju som bekant blivit förälder. Vilket kan vara en bra förklaring.
Tidigare var främsta anledningen till mitt sega engagemang en graviditetsutmattning i kombination med heltidsjobb. Därpå var ursäkten en definitiv graviditetsutmattning till följd av enorm kroppshydda. Detta följdes av den slutliga graviditetsutmattningen som egentligen främst berodde på den tilltagande bitterhet det innebar att gå över tiden 10 dagar.
Jag var bitter.
Jag ventilerade min bitterhet till viss mån här på bloggeriet, men jag måste bekänna att om någon blev trött på mitt klagande så var det jag själv. Och troligen även en hel del andra.
Detta gjorde att jag till slut inte orkade skriva mer om'et. Eftersom jag bara drog hemma och väntade på att förlossningen skulle sätta igång - vilket alla runt omkring mig bedyrade skulle ske NÄRSOMHELST - hade jag mycket svagt med annan inspiration vilket försvårade skrivarprocessen.
Mestadelen av väntan bedrev jag genom att plöja igenom samtliga säsonger av Mad Men samt att skapa några tragiska virkningar.
Men till slut kom hon faktiskt. Men mer om det i nästa inlägg.
Cliffhangrar...
Frikadellen kom till slut till förlossningen. Och lyckades le sig igenom en värk. Allt för kameran.
Mini-Frikadellen gästbloggar
Ja då förstår jag att ni alla är oerhört nyfikna på mig. Morsan påstår att jag håller henne upptagen. Lite för upptagen tíll och med. Hon menar att hennes blogg blir lidande. Jag tycker givetvis att hon överdriver.
Jag tar därför helt sonika Frikadell-bloggen i mina egna små miniFrikadellhänder och kör en resumé av dagen.
Josåatt.
Jag vaknade piggelin och strålande 5.30 i morse. Jag hade haft en god natt sömn. Jag o morsan softade lite mellan 02.00 och 03.00. Hon verkade helcool med det vad jag kan bedömma och jag var helt OK med lite käk. Jag begränsade mitt ätande till en timme för att spara morsan och jag känner mig stolt och generös över detta.¨
Nåväl.
Väl vaken undrade jag lite försynt när morsan tänkte langa fram tuttarna. Morsan slängde kallt och hårt till mig en napp och bad farsan hålla koll på mig. Tydligen ville hon ta någon slags dusch och en kopp kaffe innan farsan försvann till jobbet! Högst onödigt enligt min mening.
Sen kom tuttarna i alla fall. Jag hade på förhand låtit samtliga parter veta hur hungrig jag var, och tur var väll det, annars hade nog aldrig tuttarna kommit och jag hade nog svultit ihjäl.
Efter att noggrant smakat på båda brön två gånger vardera deklarerade jag mig mätt och lät mig passera till sovtillstånd. Morsan kan ha utnyttjat tiden till att käka frulle och klä på sig. Vad vet jag. Jag sov.
Plötsligt väcktes jag ur min skönhetssömn och blev inpackad i en overall! Morsan mumlade ngt om en tid att passa hos BVC, Det tyckte jag var ett dumt förslag och la istället fram idén om att morsan skulle langa fram bröna.
Morsan tog inte förslaget på allvar utan kutade iväg med mig i vagnen. Jag var mycket missnöjd med detta tilltag och lät meddela mig under hela promenaden.
Väl framme på BVC blev jag vägd, mätt och annat krafs. Modern ställde några frågor om hur länge bebisar brukar vilja amma så här ofta. Jag tyckte frågan var obefogad och jag tyckte dessutom att modern kunde snabba på processen lite så att hon kunde komma fram till punkten där tuttarna åker fram.
Det gjorde de lyckligtvis. Jag försåg mig och tyckte sen att en liten tupplur var till fullo på sin plats. Morsan åkte med mig in till stan för att käka lunch med min Käcka Morbror. Jag bjöd på djup och stilla sömn, men gjorde en tyst överenskommelse med mig själv att väl hemma - då skulle morsan minsann få leverera tutte.
Nu har jag käkat tre gånger på ena tutten och två på den andra. I desperata stunder, när modern sprungit på toaletten, har jag käkat på min egen arm för att lugna mig. Jag planerar två eller tre matsessioner till innan jag är nöjd för en stund. Att jag är så mätt att jag överskottskräks in emellan hindrar mig inte.
Jag käkar på min arm.
Någon är skyldig
Någon - jag ogillar som sagt att hänga ut enskilda individer - men NÅGON har lyckats bli så inkörd i mentaliteten som småbarnsförälder, att denna GLADDE sig åt hur dessa olyckor kom i kombination och på samma rena lakan. Inte uppdelat alltså och innebar endast ett lakansbyte. Oerhört praktiskt.
Nu är alla inblandade anonyma. Bara så ni vet.
Någon och någon annan matchar idag.
Kort inom kort
Jag ska givetvis presentera en liten bild på det vackraste barnet i världen. Det finns massvis med bilder på detta barn i kameran. Dock är det för närvarande fåräknade sekunder att disponera till det som inte har antingen med bebisen att göra eller min egen direkta överlevnad (som att äta eller gå på toaletten).
Jag ska så fort jag hinner leta fram kamerasladden och ladda upp en bild.
Och jag ska också berätta Förlossningshistorien - The Story, en rafflande berättelse om när miniFrikadellen kom till världen (spoiler -> det förekommer stora doser lustgas).
Nu har jag haft tid att snabbuppdatera. Innan hann jag inte ens det. Det går framåt med andra ord.
Nu hör jag ett litet gnyende som jag måste följa upp.
Stay tuned!
Hemma från BB
Men det stora har hänt. Nu är hon här.
Först fanns hon inte, sen så fanns hon plötsligt.
Men det är inte riktigt sant, för hon har varit med oss långt innan. De där långa benen jag kände i revbenen är precis så där långa och smala som jag trodde. De små händerna som rör sig, rör sig precis så som jag länge har känt dem göra.
Nu har vi fått en liten flicka. Vi vet nu att hon har massa små ljusbrunt hår på huvudet, ett par snedformade vackra ögon och en liten bedårande amorbåge.
Och en glupande sund aptit.
Jag trodde jag skulle bli mamma, men jag blev ett mejeri.
Om undertryckta önskningar och skamkänslor.
Drömmen gick ut på att jag tog mig till biblioteket för att hitta lite researchmaterial. När jag ändå var där passade jag på att låna en bok av Jack Kerouac.
Sedan gick jag hem.
Slut på dröm.
Jag blir lite bekymrad över mig själv. Här ligger jag i perfekt drömsömnsstadie. Kroppen är i dvala och själen är fri. Jag kan välja att göra vad jag vill, vara vem jag vill och uppleva det jag vill. Endast fantasin sätter begränsningar.
Och vad väljer jag?
Jag väljer att vara preciiiiiis den samhällsvetarnörd med hipsterambitioner jag redan visste jag var!
Möjligen något mer försigkommen för jag kan inte minnas att jag vid något tillfälle har känt mig sugen på att leda en studiecirkel. I drömmen var jag dock hur pepp som helst.
Jag har heller inte läst Jack Kerouac ännu. Drömmen måste helt klart vara ett uttryck för undertryckta skamkänslor över denna lucka i min allmänbildning.
Det var nog bara en inbillning.
Tyvärr. Tyvärr mina vänner. Tyvärr. Ledsen att göra er besvikna.
Faktum är att det är den faktiska avsaknaden av bebisleverans som avhållit mig från att uppdatera bloggeriet.
Jag blir liksom trött på min egen bitterhet. Hur trötta borde inte ni bli då?
Fast egentligen så bekräftar avsaknaden av bebisankomst det jag egentligen redan misstänkte. Allt har ju så klart bara varit en inbillning. Jag skulle ha litat på min första tanke som kom där när jag höll stickan i ett svettigt grepp, nämligen:
"Det här är inte sant".
Hela graviditeten har varit en sjukt surrealistisk upplevelse med den ständigt gnagande tanken att jag kanske nog bara "inbillat mig det hela".
Och det börjar nog mer och mer luta åt att det är så.
Att jag är stor som ett hus är nog bara gaser samt en abnormal konsumtion av chokladmousse.
Frikadellen och den enorma chokladmoussemagen.
Katten Sigrid
-"Varför gnäller du så om att du vill att det ska komma en bebis?" undrar Katten Sigrid. "Ska jag behöva påminna dig om att du minsann faktiskt redan har en bebis?"
Fördelar med att inte föda barn just ikväll.
Vilket jag inte missar i och med att jag inte föder barn.
Jag var faktiskt lite bekymrad över detta.
Så man kan ju säga att jag hade tur i oturen.
Nästan.
OBS! Ordvits i detta inlägg.
Snart kommer pappa och hämtar mig. Jag ska hem till parenteserna och hjälpa dem att installera Spotify. I gengäld lovar modern att bjuda på lunch samt stryka min tvätt (!).
Låter som en fair deal tycker jag.
Dessutom har jag inget bättre för mig i och med att det inte V(Ä)RKAR bli någon bebis idag ändå.
