frikadellen

Imorgon firar jag och min karl tre år av parliv. Tre fina år som höll på att aldrig bli av för att en av parterna (den manlige) en afton alldeles i början stirrade in i datorn i tre timmar. ("Tönt!" ringde jag upp nästa dag och sa. "Vi behöver inte ses mer!" "Jag tänkte vi kunde fika" svarade killen. "Okejrå!" Väste jag tillbaka hotfullt.)

Vi kommer inte kunna fira något vidare värst just imorgon eftersom karln fortfarande befinner sig på annan ort och ska göra detta tills lördag.

Helt i glömska skall dagen inte falla tyckte jag så jag ringde upp killen nyss:

-"Jag har övat in en låt till dig!" sa jag entusiastiskt..

Sen sjöng jag hela "Bara om min älskade väntar" och kompade mig själv på gitarr.

Mina gitarrfärdigheter kan sammanfattas: C, D, G, Am, EM + öppna ackord + vid sång vaila extra länge vid krångliga ackordbyten.

Jag är alltså inte ännu nästa Jimi Hendrix.

Men killen lyssnade tålmodigt låten igenom. Applåderade på slutet och berömde mig för att ha övat in den så bra.

Detta kan då inget annat vara än äkta kärlek. Dessa tre år är början på något stort.