frikadellen

Jag är arg på "Stora boken om barn".

Jag är arg på denna bok, i allmänhet för att den kombinerar epitetet DET SVENSKA STANDARDVERKET med en behandling av föräldraskap som något som egentligen är lika med moderskap. Fadern är i detta fall någon doldis som står i kulissen.

Ibland ursäktar sig boken lite genom att sammanfatta en text med att även pappan kan skänka närhet till barnet. Om mamman skulle vara upptagen med annat. Som en förlossningspsykos tex.

Men det var alltså anledningen till varför jag är arg på detta "standardverk" i allmänhet. Nu ska jag berätta varför jag är arg på "Stora boken om barn" i synnerhet. Jag kommer att göra detta i tre steg.

På tredje plats i rangordningen "varför Frikadellen är arg i synnerhet" kommer:

- Biten där författarna beskriver möjliga indikatorer huruvida man kommer gå över tiden alternativt föda en vecka eller två för tidigt. Här ska man se hur ens mamma eller mormor födde i förhållande till beräknat förlossningsdatum.

Att min far som individ inte kan ge mig indikationer på mina genetiska tendenser att föda före eller efter beräknat datum är ganska självklart. Men är inte min far bärare av gener från min farmor? Borde inte arvet från henne ha lika stor betydelse som arvet från min mormor?

Nu kanske ni tycker att jag är överkänslig. Men jag vill mena att detta hänger samman med en större underförstådd diskurs där moderskapets hemliga mystik ärvs som en hemlighet från mor till dotter och där fädrerna för alltid står utanför, på sin höjd hamrandes på något tillhygge som de kan skydda hemmets härd med.

På andra plats har vi:

- Bokens konsekventa användande av pronomet "hon" för barnmorskan.
Ja mina vänner. För så är det. Piloter och läkare, det är karlar. Likaså snickare, busschaufförer och poliser. Kvinnor är husor, städerskor, dagisfröknar och sjuksköterskor.
Inga variationer finns där, och inga variationer ska där finnas. Vi ska minnsann producera och reproducera ett samhälle och en tankevärd där män och kvinnor bara är lämpliga för vissa yrken. Vi ska då inte vara vaksamma på hur vi beskriver yrkesroller i förhållande till manligt och kvinnligt i ett svenskt STANDARDVERK för att på något sätt driva vårt idémässiga förhållande till manligt eller kvinnligt framåt. Nej gud nej.

Puh.

På första plats har vi:

*trumvirvel*

- Stycket i boken som förklarar att kvinnans intellektuella förmåga kan upplevas nedsatt samt att detta inte är något man som blivande moder ska kämpa emot då det är kroppens och hjärnans sätt att förbereda sig inför moderskapet.

Femtiotal 2.0 undrar ni nu?

Jag säger: mucho more.
Herregud. På 50-talet hade världen upplevt sin första kvinnliga nobelpristagare och vi hade kvinnlig rösträtt nästan överallt i Europa (inte i Schweiz).

Jag säger 1800-tal, pre 1890 (när döttrar i Sverige fick rätt att ärva lika mycket som sina bröder), up this muthafukker 10 ggr om!

Jag säger utbildning förkrymper kvinnors fortplantningsorgan (allmän uppfattning på denna tid), omyndigförklarande, klappande på huvudet, lilla-gumman till den grad att man undrar om 1900-talet över huvudtaget existerat?

Nej.

Min intellektuella förmåga har inte rubbats en centimeter. Jag må vara en smula lättgråten numera. Det har med hormonerna att göra. Men, vänner och ovänner, att vara gravid, att vara i övergångsfasen till att bli mor, påverkar INTE min förmåga att tänka förnuftigt, att tänka logiskt, att dra slutsatser till följd av en noga genomtänkt analys, eller överhuvudtaget min förmåga till intellektuell tankeverksamhet. Så jag behöver inte ens fundera över hur jag ska förhålla mig till mitt flyende intellekt. Därför att. Mitt. Intellekt. Är. Där. Det. Är.

Intakt. TROTS PREGNANSEN!

Min killes intellekt är också där det är. Han har inte heller haft några bekymmer med sin förmåga till logiskt tänkande bara för att han ska bli far. Om någon nu undrade.

Det kan tyckas att jag jagar upp mig över detaljerna.

Men jag skulle vilja påstå att det är just i detaljerna där möjligheterna till förändring, på riktigt, ligger.




Jag är arg på denna bok.