frikadellen

Skor tänker jag.

I skor sätter man sina små fossingar. Ens små fötter som skall bära en fram igenom livet. Över asfalt, genom terräng och upp o ned i små krumpsprång kämpar de små liven. Instängda i strumpor och skor, gömda från allt vad livet där utanför har att erbjuda.

Om jag då har råkat snubbla på ett par skor på stadens torg för en summa som, av den som gillar att överdriva för att förtydliga poängen, kanske skulle kunna jämföras med den grekiska stadsskulden, och dessa skor råkar vara det vackraste jag sett, ja så vackra att de har hoppat som små lyckliga ekorrar i mina tankar sedan den dagen jag först såg dem, skall jag då vara så grym att jag förnekar mina kämpande små fossingar att få iklädas dem?

Ska jag verkligen det? Vore det inte grymt? Vore det inte hårt? Vore det inte OMÄNSKLIGT?

Nä. Jag menar det. Det vore allt för ondskefullt. Och sådan är ju inte jag.

Så jag tror jag drar ner på stan imorgon o tjackar de små livena.



Ongen fick en solhatt idag. Då kan väll jag få ett par skor imorgon?