En lugg-bulimikers bekännelser
Häromdagen hörde jag uttrycket lugg-anorektiker myntas för första gången.
En lugg-anorektiker är en person med en skev lugguppfattning. Luggen upplevs ständigt för lång och måste därför klippas om och om igen, tills bara en liten kort frans återstår.
Omgivningen reagerar visserligen, men denna reaktion bryr man sig inte om, och även om man bryr sig om den så kan man inte låta bli att fortsätta klippa.
En person med ett friskt förhållande till sin lugg hittar en jämn balans mellan klippandet och växandet. Man upplever sin lugg som sund och normal. Man tar hand om den, men alltid på ett balanserat vis.
Jag har inte ett sunt förhållande till min lugg. Men istället för lugg-anorexi skulle jag vilja påstå mig istället vara en lugg-bulimiker.
I långa perioder låter jag min lugg vara, den får växa sig lång och frodig. Men så känner jag mig pressad, och då kommer saxen fram. Klipp klipp klipp, så faller mina testar ned i handfatet.
Ett omedelbart lugn infinner sig, som sedan byter av i panik. Mitt hår! Min lugg!
Jag låter omedelbart rasket växa ut. Jag döljer min skam med hårspray och spännen.
Men rätt var det är så kommer saxen fram igen.
Kommer jag någonsin få ett sunt förhållande till min lugg?
Första steget är nog att erkänna min lugg-bulimi.
Hej jag heter Ellen, och jag är lugg-bulimiker.
Jag kan spraya upp frillan!
HJärtat. Vi är soulmates, du och jag.
