Zambon och undetecknad ditchade allt vad chalmerscortège heter. Istället förtär vi helstekt entrecote och en flaska vin.
Anledningen att jag kan liveblogga från detta kalas är att jag skickat min Zambo att inhandla glass. Jag fick ett infall att göra glace au four. Jäpp. Sån är jag.
Det hela var kanske inte helt genomtänkt, men jag hade en rabattkupong på 20% hårvård på Åhléns. What-the-heck tänkte jag. Det är ju inte som att jag har ett val.
Ja-ja. Kanske inte så farligt egentligen. Min arma mor talar fortfarande om när jag var 18 år, färgade håret svart, gjorde rastaflätor samt drog in en tung-piercing inom loppet av en månad. Det var tider det.
Det svarta håret hängde för övrigt ihop med en överfärgning av en ljus-rosa ton, vilket var resultatet av en urtvättad röd ton, vilken hade lagts på en blondering av det slag som jag komponerat ihop, återigen här hemma.
Efter att min telefon hipp som happ kolade av igår, så föreslog Zambon att jag skulle ta över hans gamla telefon.
Denna telefon är en HTC från tiden när iPhone fortfarande var en suddig hägring vid horisonten, och långt ifrån var mans ägodel. Zambons telefon var utan konkurrens den fräckaste i stan.
I dagens läge framstår denna lur som inget annat än en klumpig klumpeduns. Det går inte att använda fingret på pekskärmen utan man måste konsekvent använda en peksticka på små små knappar, vilket ständigt leder till klumpiga feltryckningar. I mitt fall har det inneburit att jag upprepade gånger igår har ringt till min Zambos kolleger, vilkas nummer fortfarande ligger lagrade i telefonen. -Hej, oj förlåt, nu blev det fel igen, eeeh... hehe... (nervöst skratt)!
Dessutom vill jag passa på att framföra en ursäkt till alla random vänner som begåvats med ringningar från min jeansficka.
Jag saknar min nätta telefon med vanlig knappsats. Må du vila i frid.
Det kan ha varit en dålig idé att låna ut min telefon till Bäbis-Bella igår.
Bäbis-Bella ställde igår extrem tydliga krav på att hon ville låna min mobil. Fine, tänkte jag, hon kanske vill skicka ett sms. Dumt gjort. Bellas behandling av min mobil, vilket inbegrep tuggande och kastande, har inneburit att telefonen idag sa tack och hej, och sedan gick mot de sälla jaktmarkerna.
Våren och vårtecknen är här med råge. Vitsipporna slår ut, korna råmar, kärleken surrar.
Gubbsvetten står som spön i backen.
Jag har igår på spårvagnen fått åtnjuta årets första BO. Body Odeur
Då menar jag den typen av BO som kan kopplas ihop med medelålders män, en dusch i veckan eller färre, och ett galopperande kroppstranspiratoriskt svar på stigande utomhustemperaturer.
När Bäbis-Bella är på tjurigt humör har Mormor ett hemligt vapen i bakfickan. Nämligen ett påskkort! -Det var det roligaste jag sett, utbrister Bäbis-Bella när påskkortet kommer fram. Kycklingar, fjädrar och ägg! Vad ska de hitta på härnäst?
Som present överräcktes från hans tre små barn en rosa slips och ett par rosa hängslen. Pappa ska byta slipsen imorgon. Tydligen ville han ha en rosa fluga istället.
Jag slog på stora trumman och drog till med att skapa en gräddtårta till faderns ära. Det förtjänar han, när han ändå är 65.
Nu, mot gymmet. Ett morgonpass är på sin plats. Denna helg har lämnat en hel del som Anna Skipper skulle misstycka om.
Listan är i ropet igen. Närmare bestämt punkt sex.
Det hela handlar om att min karl och tillika zambo monterade upp en vägg i lägenheten som jag besmyckade med ett träd. Denna punkt är fortfarande under konstruktion.
En punkt som inte har behandlats alls är trädets stackars baksida.
Gårdagens shoppingtur på stan innebar att vi äntligen slog till, och köpte ett tyg som skall sättas upp på andra sidan väggen.
Ett senare projekt dock.
Nu skall vi bege oss mot staden. Brunch med fröken Tak. Senare födelsedagsfirande för fadern.
Tyget bjöd på två korrelerade överaskningar. Den första var att det vid kassan visade sig vara ganska så dyrt. (Man får skylla sig själv när man klipper upp några meter tyg utan att titta på prislappen) Den andra var att tyget var en snofsig design-variant, vilket jag upptäckte först när vi var hemma.
Det hettar i kinderna efter en dags traskande på stadens torg med strålande solsken som sällskap.
I sällskapet ingick även Käcka Storasystern, Bäbis-Bella, och älskade Zambon.
Jag och Käcka Storasystern hittade ett litet presentarrangemang till vår kära fader. Av sekretess-skäl kan jag inte tala om vad det var för något. Eller jag kan tala om det, but then I'd have to kill you.
Vi vill ju att farsan ska bli överaskad liksom.
Bäbis-Bella höll sig på gott humör. Gladast var hon när hon fick hålla i Mosters mobil eller tugga på Mammas plånbok.
Nygymmad och klar. Folk som statusrapporterar och/eller bloggar om sina gymeskapader tillhör en tråkig skara människor.
Eftersom jag också är en sådan så ska jag berätta något för eder. Jag är nygymmad.
Efter något så brutalt som två timmar på maskinerna är jag mör som en mört i kroppen. Jag har roddat. Jag har trappmaskinat. Jag har bänkpressat. Jag har tricepsat.
Nästa steg är att skaffa platinablonderat svall och en mouche-piercing. Eller bara en svanktatuering.
Hur kommer det sig att kända brottslingar i regel byter namn?
Det är ju inte direkt så att de byter namn för att gå under jorden, eller för att kunna leva mer anonymt. Deras nya namn blir ju precis lika kända som deras gamla.
Lite som P.Diddy som gick från Puff Daddy, Snoop Dog som gick från Snoop Doggy Dog eller The Artist Formally Known As Prince som gick från Prince.
Deras nya namn kanske står för en förändring i deras liv. En markering mot ett steg mot nya vyer. En tillåtelse att röra sig vidare och från kända marker och invanda mönster.
Som Beyoncé och hennes pseudonym Sacha Fierce, som enligt egen utsago ger henne frihet att uttrycka sig på nya sätt.
Tänkte Sture Bergwall/Tomas Quick likadant? Är det så Nikita Fouganthine/Juha Valjakkala kände? Behövde John Asonius/Wolfgang Zaugg ett nytt epitet för att frigöra sig från gamla mönster? Känner Clark Olofsson/Daniel Demuynck sig mer som sig själv numera?
När jag gick i lågstadiet fanns det en tjej i min klass som utmärkte sig.
Jag utmärkte mig genom att kunna hjula, läsa bra, kunna gå ned i spagat, prata högt och kräva mycket uppmärksamhet.
Men denna flicka utmärkte sig genom att vara lillgammal.
Hon var så lill-gammal att hon vid åtta års ålder använde ord som förmodligen och följaktligen i sitt vardagliga tal. Hon var alltid längst fram i matteboken. Så när tolvans gångertabell kändes krånglig, om man glömde vilket tecken som stod för pluss eller minus eller om man ville få alla primtal under tusen snabbt upprabblade, då var det till henne man gick.
En lektion satt tjejen och antecknade.
- "Vad gör du?" Frågade vi.
- "För statistik över vilka och hur många som frågar om hjälp under en timme." (Citat)
På bänken brevid mig satt två tjejer i nedre tonåren, och spelade musik i högtalarna på sina telefoner.
(Vem och varför, for the love of god, skapade högtalare på mobiler så att tonåringar kan förpesta tillvaron för alla andra i världen?? Why why??)
Efter en stund kom det en tredje tjej knatandes som verkade känna de andra två. De utbytte några fraser om den skränande R och B musiken, och sedan knatade den tredje tjejen vidare.
- Snygga byxor! Ropade en av bänk-tjejerna efter henne.
- Tack! Ropar tjejen glatt tillbaka
Så fort den tredje tjejen kommer utom hörhåll för de första två, slår de sina tuperade huvuden ihop och börjar viska mot varandra...
-"...asså såg du vilka fula byxor hon hade..." -"...Skitfula" -"Såg du hur hon ba', trodde att jag ba', typ tyckte de va typ liksom snygga, man ba' hallå."
Tonårstjejer kan eventuellt vara mer ondskefulla än Bin Laden.
Han är i alla fall någorlunda ärlig med vilka han inte gillar och snackar skit om.
Tycker det är skönt att inte vara tonåring längre.
Jag har tidigare uppmärksammat hjulets tillblivelse.
Mer har hänt sedan dess.
Go:teborg har en änna görkul logga. Go änna.
Så hjulet heter GO:. Ifall det var fantasibrist, eller om det ansågs roligt på riktigt är höljt i dunkel.
Hjulet heter så iaf. Det kan ingen missa.
På hjulet finns en svart åk-kub bland alla de vita. På den står det VIP.
Så om man tycker att skattepengar+åkavgiften på 85kr inte är tillräckligt, så kan man betala lite till, och då få utmärka sig genom att åka en SVART vagn.
Generellt sett, när det kommer till att skapa humor, så är det män män män som gäller.
Jag vet inte när det händer. När killarna får all den där platsen de tar.
Om det är under uppväxten som killarna uppfostras att få ta plats och vara roliga, eller om det är normen i showbiz, att det är killarna som i större grad får komma fram och sätta pränt på humorn.
För det är så gott som alltid män som gör humor. Det är så vanligt att man till och med inte reflekterar över det speciellt mkt.
I filmen Date Night (som jag o karln min såg igår på vår... ...date night...) så kör Steve Carell och Tina Fey en humorduo, som är fullkomligt lysande i timing o allt. Filmens handlig hade blivit extremt löjlig om timingen bara hade varit lite annorlunda, eller om det hade varit andra skådespelare.
Men med dessa två blev den helt perfekt. Grymt rolig film, den roligaste på länge!
Den som framför allt bar filmen var Tina Fey. Jag har sett henne innan, framför allt i hennes Sarah Palin-imitationer.
Jag har målat ett träd på väggen i köket. Det finns omtalat som punkt på listan.
Jag vet att det i alla sammanhang inte skulle klassas som ett friskt beteende att på fri hand måla ett träd i sitt hem.
Men jag har i alla fall målat ett.
FÖr några veckor sedan bestämde jag mig för att trädet behövde omarbetas lite. Det var jättekul i början, men sen blev jag trött och hittade på annat att göra.
Det skojiga med att vara impulsiv är att man hoppar på knasiga idéer som andra kanske inte skulle våga. Det som är värre är att man lika snabbt hittar på något annat att göra, och lämnar ett stackars träd åt sitt öde.
Veckorna gick efter första rycket, och först för ett par dagar sedan tog jag tag i det hela och tog upp "projekt träd" igen.
Så här ser trädet i nuläget ut.
Jag tänkte måla ljusrosa blommor i de bruna, men har helt plötsligt drabbats av den farliga sjukdomen velighet och kan inte bestämma mig.
Frikadellen testar livet som mobilbloggare. Det går rätt fett. Ville inkludera en bild men det gick sämre. Jag får öva. Som bevis får jag istället inkludera en berättelse live och direkt från vagnen.
En tjej frågade en annan bredvid mig varför det stod flataskolan på hennes ryggsäck.
- nej jag går på flatåsskolan, sa den andra.
- jaha, svarade den första. Jag missade pricken över a:et.
Live från spårvagnen alltså.
Punkt ett gällde att sälja soffan, det är halvt om halvt gjort då jag har fått en handpenning på den. Men i afton, närmare bestämt om 40 minuter, kommer köparna och hämtar schabraket!
De kommer trycka ett gäng laxar(interiktiga alltså) (jo riktiga men inte riktiga laxar, ja ni hajar) i näven på mig.
Och eftersom jag är lika otålig som ett barn så ska vi åka fort som den, redan ikväll, till IKEA och handla nya soffan. Vi vet redan vilken vi vill ha.
Punkt två gällde att köpa ny soffa, och detta inträffar alltså ikväll.
Bild tagen för två sekunder sedan. Jag sittandes i den berömda soffan.
Den desperata, ömhetstörstande pälsbollen mellan mig och datorn är min katt Sigrid.
Hon brukar hoppa upp i mitt knä när jag sitter framför datorn och gnida sig mot mina armar. låtsandes att det är jag som kliar henne.
Stackars Sigrid. Jag borde kanske unna henne lite mer uppmärksamhet.
Ibland får jag för mig att experimentera med rockabilly-stilen med varierande resultat.
Idag har jag provat på kråksparkar. Blev jag söt eller bara jättesöt?
Notera att den gravallvarliga blicken har sitt ursprung i att om jag ler så syns de första rynkorna kring munnen. Detta bör undvikas å det grövsta. Man vill inte göra sig själv en otjänst i en bloggvärld där man som 26-åring redan befinner sig högt över medelåldern.
Jag ser särskilt fram emot bildspelet av Daniels och Victorias vårkänslor.
Det ska bli spännande att läsa papperstidningsskvaller. Detta innebär att Madeleines kärlekskris inte är med då den ännu inte var publikt gods vid tryckningen.
Katten la precis en kattpizza. Jag ska ta upp den. Måste bara blogga om den först.
Ville bara dela med mig. Inte just detta, utan det barndomsminne som kattpizzan likt en madeleinekaka ådrog mig.
När jag var liten och katten hulkade, använde far min en oerhört effektiv metod för att deala med problemet så att säga.
Han tog en bit hushållspapper, på vilken han skrev: Varning! Kattspya! Katthulket täcktes över med pappret i fråga, och lämnades sedan åt sitt öde.
Några timmar senare var kattpizzan magiskt borta. Det kan vara magi, men det kan också vara att modern kom hem från jobbet och undanröjde det hela för gott.
Jag har vissa funderingar kring att använda en liknande metod och låta Alex do the magic.
Det verkar som punkt tre på denna lista numera också är avklarad.
Jag har brottats lite med html-koder, och eftersom jag nu genom uteslutningsmetoder lyckats klura ut hur detta går till känner jag mig som en riktig hacker.
Jag är inte helt nöjd med brytningen på bakgrunden till höger, men inser att jag inte har tid att pilla med detta mer idag.
Jag låter det hela vara och lämnar upp till er vänner att ge bu eller bä till layouten...
Jag beskrev för ett tag sedan att tradera-djävulen hade dansat in tre speglar åt mig. Jag lade ju bud på tre olika speglar i tron att jag i budkriget slutligen skulle settla mig för en.
Men eftersom ingen annan budade så gick jag hem med triss i speglar. När jag beklagade mig över detta för min syster frågade hon mig varför jag inte bara la speglarna på min minneslista. Minneslista? Detta visste jag inte om existerade. Min strategi ditintills var att lägga ett lågt bud på tingesterna för att komma ihåg dem. Synnerligen osmidigt.
Jag vet bättre nu.
Jag äger dock fortfarande trenne tradera-speglar till följd av detta. En av dem var riktigt cool och hänger nu i vardagsrummet.
Man är inte en riktig bloggare om man inte blir påhoppad minst ett par gånger i veckan.
Jag tycker det är skojigt att vederbörande skrev på engelska. På så sätt kan jag inte lista ut vem det är!
Men hur lyckades personen i fråga då läsa mitt inlägg, om personen sedan var tvungen att skriva på engelska?
Det hela är mycket märkligt.
Ännu märkligare kan tyckas att personen hakar upp sig på att jag publicerar min att göra-lista. Men hallå, har du inte fattat nått alls av bloggvärlden?
Maybe I måste take it på english så att the person understands.
Jo, det e så that the hela poäng med blogging is att man lämnar ut your whole private life. Leave nothing behind är the princip, liksom.
Det verkar som punkt ett på denna lista är avklarad. The deal i sealed så att säga.
Soffan är såld och jag har fått en handpenning.
Paret som har köpt den kommer inte hämta upp den förrän framåt helgen. Därför känns det väldigt nervöst att använda soffan nu, den är ju inte min längre!
Tänk om jag tappar ett glas thinner i den? Går den fortfarande att sälja då?
En uppmärksam flanör kan vid Göteborgs hamn skåda denna syn:
Detta är alltså bygget av det Göteborgska pariserhjulet som skall ytterligare spä på Göteborgs påtagna roll som evenemangsstad. Hjulet skall heta Go:
Det är på modet att tycka att detta bygge är löjligt, fult och slöseri på pengar. Jag tycker ingendera.
Jag tycker däremot att det är beklagligt att Göteborgs stad antingen:
a) ...tömde hela sin budget i att ta fram den nya tok-roliga loggan Go:teborg. Tillföljd av detta fanns inga pengar kvar att ta fram ett namn på pariserhjulet vilket resulterat i att man klippt och klistrat i existerande material: "Go:"
eller
b) ...helt enkelt tyckte att loggan Go:teborg var så vitsig att den absolut var tvungen att återanvändas
Efter en mkt hektiskt period så har vissa saker fått hamna i skymundan. Nu skall jag ta tag i det där som legat o kliat sedan länge.
Nedan följer en lista på saker som jag tänker reda ut, kommer inte med nödvändighet att punktas av i kronologisk ordning dock.
1) Sälja soffan Här har viktiga steg tagits, ikväll avgörs det, kommer soffan bli krängd på första försöket?
2) Köpa ny soffa. Helt klart beroende av punkt ett, både av ekonomiska skäl som av utrymmesskäl.
3) Blogg-layout. Vissa steg har tagits i rätt riktning. Men jag bör göra det hela lite coolare, lite intressantare. Dessutom måste jag bli vän med Blogglovin' o allt vad det heter så folk lättare kan få uppdateringar...
4) Fotoalbum! 90-talister som aldrig sett annat än sladdlösa telefoner, kameror i apparater som inte bara är kameror, och digitala fotoramer, tänker ju så klart på fotoalbum på nätet. Men jag menar något så träigt som att klistra in analoga foton i analoga album! Men så är jag närmre 30 än 20 numera...
5) Trädet. Det finns ett träd på en vägg hemma hos oss, som jag målat på fri hand i ett ryck av sinnesrubbning. Detta träd har länge skrikit efter att omarbetas, och det är hög tid att jag tar tag i detta.
6) Trädets baksida. Trädet sitter på en vägg som min sambo har monterat upp. Den andra sidan har ingen prydnad alls, och det är dags, tycker jag att något händer där. Därför har jag beslutat att köpa samt hänga upp ett klädsamt tyg, för det tycker jag är tufft.
7) Gardiner. Att vi har bott i snart ett och ett halvt år utan gardiner tycker min mor är skandal. Jag håller inte med i så starka ordalag, men jag kan instämma i att det nog är dags att hänga upp några dekorativa tygstycken för fönstren.
8) Möblera om. Jag är trött på hyllor i vardagsrummet med spräckliga bokryggar. Hyllorna ska väck, in i sovrummet så man slipper se dem hela tiden.
9) Förvaring, förvaring, förvaring. Vårt hem lider av dåliga förvaringsmöjligheter. Detta måste det bli ändring på.
10) Vintern ut, sommaren in. Det är nog helt ok att bära ned termobyxor och ylletröjor i källaren nu. Det finns ett gäng av den kalibern som skulle kunna rensas ut för de närmaste 5-6 månaderna.
Jag kommer att beta av dessa punkter och rapportera om resultaten.
Det huserar en brittisk herrgårdsmöbel i majorna, det är en chesterfieldsoffa, och den finns hemma hos oss.
Men inte länge till.
Det huserar till och med två i majorna. Det finnes nämligen en till hos storebrodern. Dessa två har slagits ihop till en deal, och schabraket ligger nu på blocket.
Därför klev det igår eftermiddag in och ut folk hemma hos mig, för att sedan dirigeras vidare till brorsan.
Det känns ganska onaturligt att främmande människor vänder på dynorna i ens soffa, man vill inte lämna dem ensamma, men man vill inte stå i vägen när de ska snacka skit om revor och fettfläckar i lädret.
Jag försökte ställa mig på lagom bekvämt avstånd och sysselsatte mig med att svettas under armarna och ringa brorsan för att se till att han var lika redo som jag.
Brodern sammanfattade det hela med att jag lät som morsan, när hon gör sitt bästa för att göra sken av att "allt är normalt".
"Här skall varda en soffa med schäslong, så att folk fattar att det är två hippa personer mellan 20 och 30 som bor i lägenheten och inte två medelålders britter på rävjakt."
Denna fina söndag har avverkats i solen tillsammans med Herr och Fru Tak. Min sambo och tillika själsfrände var ju med så klart också. Det var alltså ett parbrunchande och detta till det fashionabla priser av 149 kr på RItz.
Vi snabbade oss igenom varm och kall mat för att sedan störtdyka ned i det viktigaste av allt, efterrättsbuffén! Det var en orgie i olika frukter, pannkakor, rulltårtor, chokladkakor, goda ostar och kex. Yummy!
Det var alltså en brunch med dignitet, men för att vara säker på att ha förverkat brunchavgiften till fullo såg jag till att även dricka tre koppar kaffe.
Jag kommer med andra ord att kunna blogga hela natten.
...eftersom Christopher var fotografen så blev han inte med, men jag lovar... han var där...
Nu skall jag rikta min kaffe-energi mot min lägenhet och räknar med ett skinande rent hem innan mörkrets inbrott.
Eftersom spåren på första långgatan byggs om är det ett mindre äventyr att ta sig ur majorna, vilket inbegriper att dekryptera kartor över ersättningstrafiken krångligare än da Vinci-koden.
Vilken strålande härlig lördagsmorgon! Solen fullkomligt öser ut sin kraft och energi över Göteborg!
Snart blir det en tur ned på stan, och i afton blir det ostkroks-party hos Karin.
Imorgon lyxfrukost med Fröken Tak.
Jag sprudlar av vårenergi, och på en nanosekund har jag glömt att Göteborg någonsin kunnat vara grått, slaskigt och/eller fullt med upptinad, uppblött hundskit.
Häromdagen hörde jag uttrycket lugg-anorektiker myntas för första gången.
En lugg-anorektiker är en person med en skev lugguppfattning. Luggen upplevs ständigt för lång och måste därför klippas om och om igen, tills bara en liten kort frans återstår.
Omgivningen reagerar visserligen, men denna reaktion bryr man sig inte om, och även om man bryr sig om den så kan man inte låta bli att fortsätta klippa.
En person med ett friskt förhållande till sin lugg hittar en jämn balans mellan klippandet och växandet. Man upplever sin lugg som sund och normal. Man tar hand om den, men alltid på ett balanserat vis.
Jag har inte ett sunt förhållande till min lugg. Men istället för lugg-anorexi skulle jag vilja påstå mig istället vara en lugg-bulimiker.
I långa perioder låter jag min lugg vara, den får växa sig lång och frodig. Men så känner jag mig pressad, och då kommer saxen fram. Klipp klipp klipp, så faller mina testar ned i handfatet.
Ett omedelbart lugn infinner sig, som sedan byter av i panik. Mitt hår! Min lugg!
Jag låter omedelbart rasket växa ut. Jag döljer min skam med hårspray och spännen.
Men rätt var det är så kommer saxen fram igen.
Kommer jag någonsin få ett sunt förhållande till min lugg?
Kräver att Alex stänger av sitt dataspel för att joina mig.
Så slår jag på TV:n och...
...ser Reese Whitherspoon! FILM!
Legally Blonde förvisso, och vid vilket annat tillfälle som helst hade jag strålat av lycka, men inte om det innebär att mina Hollywoodfruar fått ge vika!
Jag har ett gäng fasta besökare som glider in varje dag.
Jag frågade min mamma om hon läser, hon sa nej. Jag frågade min syster om hon läser, hon sa nej. Jag frågade en förfärligt massa andra människor som jag kan utöva känslomässig utpressning mot om de inte läser, och därmed borde ha läst i preventivt syfte.
De sa alla nej.
Men vilka är det som läser då? För ni är ju där!
Jag ser ju i besöksstatistiken att ni kommer hit i fasta antal varje dag, och jag ser att ni emellanåt ökar i antal.
Men vilka är det... Vem är min publik? Vad vill ni veta? Vad vill ni höra?
FÖR BÖVELEN KOMMENTERA!
Johanna som dock kommenterar för jämnan har lämnat önskemål om en fortsättning på detta temat.
Med särskild önskning om Ellen på smällen, och Ellen i propellern.
Jag har shit to do idag, och ställde därför klockan ambitiöst på 7.30 vilket har inneburit att jag alltså har snoozat sedan dess tills för en kvart sedan...
Jag känner mig inte på mitt mest graciösa humör kan man säga.
... tydligen tyckte jag att detta var bästa skärpan...:
...eller att skrivaren i bakgrunden utgjorde bästa fonden...
fullkomligt ospännande och helt utan kvalitét för publicering. Jag erkänner att jag helt spoilerat den lilla gnutta till möjlighet att frambringa ett nyhetsvärde i att jag lyckats laga stek åt två karlar som ätit sig nöjda och mätta.
Jag sitter med lammfylld mage och åtnjuter Kultiration på spotify så här på påskaftonskvällen.
Jag har idag 26 år gammal gjort debut som husmor och tillagat min första lammstek som blev formidabelt god. Späckad med rosmarin, timjan och basilika gjorde den succé. Fadern var över hos mig och Alex. Alla andra i familjen jobbade (morsan) eller var bortresta (syskonen + partners och eventuella barn)
Så vi som fanns kvar samlades i majorna och lät lammet smaka. Efter detta drogs konjakflaskan fram och förtärdes tillsammans med ett gäng lyxiga praliner från flickorna Kanold i saluhallen.
En mycket god påskafton. När vinet druckits upp beklagade Alex och jag oss att vi inte hade något mer. Inga problem svarade farsan, och ålade upp en medhavd flarra ur ryggsäcken.
Massa lamm finns kvar, och det blir en formidabel påskdagslunch för mig och min kära sambo imorgon. Jag skall givetvis publicera bild på min debut som påskaftonsmiddagsanrättare, men för närvarande tar jag mig paus från bildpubliceringsverktyget och återkommer imorgon.
Takan har en fantastisk förmåga att blanda gammal och nytt på oväntade sätt.
Hon gillar den lantliga gammeldagsa stilen utan att för den sakens skull drapera sitt hem i vitt, spets, änglar och carpe diem-skyltar.
Hon kör istället på mkt guld och svultsigheter, gärna färger och gärna gustavianskt. Och det blir varken tacky eller fel.
Hon handlar ofta på loppis, men kan lika gärna dra till några hundralappar på dyra designdukar...
Nedan följer några grumliga mobilbilder från hennes nya hem! Det är ju fortfarande under inflyttning, så jag skulle anta att Taket vill att jag höjer en flagg och talar om att allt inte är klart än...
Notera den strategiskt utplacerade inredningstidningen...
Istället för att frossa i mig stora mängder socker och E-nummer som påsken vanligtvis bjuder på, så har jag valt att stimulera mitt belöningscentra på annat vis.
Jag har varit ute på shopping!
Detta hittade jag på Twist & Tango-outleten i Haga, dit jag gick egentligen för att hitta en kofta. Jag är fortfarande koftlös, men väl rik på andra nya plagg!
Om ni undrar varför jag så ofta handlar i Haga så kan jag förklara att denna gata råkar ligga på min olycksaliga väg hem och bidrar till ständigt nya frestelser...
Detta linnet är faktiskt i storlek L, jag tog det för det såg så coolt ut ovanpå det linne jag hade på mig för dagen. Tänker mig som en härlig lager på lager variant till vår/sommaren. Jag gör ofta så faktiskt, köper T-shirtar, koftor eller linnen, i för stora storlekar alltså, och har dem just på detta sätt. Det beror ju så klart på plagget om det passar att vara för stort, men man kan få fram oväntade effekter genom att göra så.
Så här ser mönstret nedertill ut i närbild, en liten strand med parasoller! Kan ni tänka er så sött!
Denna bedårande kjol skall få pryda min lekamen under våren! Antagligen redan imorgon då jag och Alex skall bege oss ut i stadens vimmel för att dinera på lokal...
Mönstret i närbild...
Och sist denna bedårande tunika som jag har på mig i detta nu...
En god skärtorsdag!
För övrigt nyss hemkommen från en visit hos Goda Fröken Tak som har flyttat. Så det var inspektion av nya boendet och uppvisande av El Takos senaste loppisfynd. Ett fotomontage av detta följer imorgon.
Btw, det är Alex som kommit på både nick-namet Johanna Tacky och El Tako. Han är en kille med humor...
Dagen är en ihopslagning av flygfärder mot blåkulla och itutandet av enfaldiga lögner i stackars oskylda individer inom räckhåll.
I mitt barndomshem var första april-skämtet normalt att pappa väckte en på morgonen och sa att det var en örn på balkongen. Det visade sig sedan att man var en dum sill som gått på den lätte.
När jag bodde i Frankrike skulle man på första april tejpa fast pappersfiskar på varandra, ungefär som "sparka mig"-lappar, fast snällare.
Min broder lyckades ett år lura både mig, modern och systern. Det var då Nicole Kidman filmade Dogville i Trollywood, och var på Lipp på Avenyn vid ett tillfälle, vilket var i västsvensk press lika upphetsande som när Paris Hilton dejtade ett väst-svenskt bakåtslick i ungefär en kvart. Megastort.
Brodern stod och spanade ut genom vardagsrumsfönstret, vände sig sedan till mig, syrran och modern och sa:
-Stämmer det att Nicole Kidman är i Sverige och filmar nu?
-Jaaa... sa modern och hennes två döttrar i nervös och förväntansfull kör, skvallertidningsläsare och kändisgalna som vi är.
-Isåfall står hon utanför vårt fönster, svarar den lurige brodern.
Vi fullständigt, helt utan tillstymelse till kritisk eftertanke, flög mot fönstret varpå brodern vickade på höfterna och dansade sin larvigaste ret-dans och sjöng: