Min kille har basunerat ut den uppfriskande nyheten att han har blivit förkyld lite lagom en vecka före vi ska åka till Grekland.
Inga problem tycker han! Det hinner han ju återhämta sig ifrån på en vecka!
Jättekul för honom. Meanwhile är yours truly antagligen är mitt uppe i inkubationstidens mest aktiva fas med basilusker hoppandes och skuttandes i mina luftvägar innan mitt sömniga immunförsvar vaknar till liv.
Jag chansar på att min förestående förkylning har den goda smaken att bryta ut ungefär sekunden jag planterar mig på flyget. Visst vore universums ondskefulla logik helt ur spel annars?
Frikadellen tycker det är trist att hon ovetandes har hånglat med en förkylnings-smittohärd.
Igår var det årets hittils varmaste dag. Vilken plåga!
Att sitta inomhus på ett kontor en hel dag, för att endast som hastigast njuta av värmen när man på lunchen springer till Coop för att köpa en halvfabrikats-lunch att värma i micron, gör inte direkt att man hoppar av glädje när solen tittar fram.
Usch!
Jag blir bara arg av att titta på alla glada semester-Göteborgare som flanerar fram i tubtoppar och shorts i riktning delsjön eller näset, medan man själv sitter inomhus med en AC-förkylning.
Jag spenderade igår större delen av min arbetstid med att intensivt önska fram regn och kyla, och det verkar som att mina förbannelser och besvärjelser har lyckats. Vädergudarna är äntligen på min sida.
Moahahaha! (Skrattar jag elakt så här på morgonkvisten)
En vän berättade nyligen för mig hur min blogg hjälpt henne till gratis hårklippning.
För ett tag sedan skrev jag om min latenta lugg-bulimi och lugg-anorexi. Min vännina berättade hur hon hos frisören återgett innehållet i mitt inlägg, och med stöd i detta lyckats argumentera sig till gratis lugg-underhåll.
Argumentet löd "om jag inte får professionell hjälp och stöd så bär du ansvar för att jag utelämnas till ett ohälsosamt lugg-beteende."
Det tog skruv och med detta går hon alltså var tredje vecka och får luggen gratis ansad i perfekt hälsosam längd tack vare min blogg. Och gratisklippningarna uppväger den ursprungliga kostnaden för frisörbesöket med råge.
Nu uppmanar jag alla mina läsare att göra det samma. Ta inte luggen i egna händer. Våga stå pall inför lusten att hänge sig åt ett ohälsosamt amatöransande av luggen.
Jag är övertygad att ringarna på vattnet sprider sig, och att detta är början på en ny folkrörelse och en strålande framtid.
Frikadellen i en av sina många ohälsosamma lugg-faser
Är tillbaka i hemmets lugna vrå efter ett trevligt besök hos fröken Tak spetsat med en gnutta trauma. Traumat ligger i hur Fröken Tak lyckas lura en beskedlig dam som yours truly att häva i sig två Corona fast det är måndagskväll och arbetsveckan tornar upp sig likt en hotfull armé av arbetstimmar.
För felet är då rakt inte mitt.
Fröken Tak är en dam med idel kreativa lösningar. Som att göra en gammal smörkärnare till paraplyställ. Då är det inte konstigt att hon med sina kreativa trix och knep lurar i en oskyldig flicka alkohol en vardagskväll.
Jag befinner mig för närvarande hemma hos Fröken Tak.
Fröken Tak bedriver själv en blogg så att be att få låna datorn för att göra ett inlägg är inga konstigheter alls. Vi förstår varandra.
Jag har lagat mat i i Fröken Taks kök som därmed har blivit använt för första gången. Hos Fröken Tak blir man serverad i Green Gate-glas à ca 300 kr styck, men vill man ha bestick till middagen får man nöja sig med en sked.
Tak är bäst!
Ca-priset gällande glasen beror på att Fröken Tak, citat, förtränger priset i samma sekund hon dragit kortet, slut-citat. Och hon kan därmed inte uppge några exakta siffror på någonting hon köpt.
Under midsommaraftonen kom min blogg på tal. Efter ett gäng snapsar kom ris och ros förstärkta med snapsfärgad ärlighet.
-Du får sluta skriva om katten! -I alla fall tråkiga saker om katten som hur du kammar henne. -Ja, det måste vara något mer intressant. -Typ, "idag ska jag ritualslakta katten".
Jag kanske borde fokusera mer på hinten att skriva om annat än katten än förslagen på alternativa ämnen.
Lite nervöst släppte jag på kontrollen och lät fullständigt bli att alls uppdatera igår. Jag undrade om ni skulle bli ledsna. Jag kan med glädje konstatera en besöksstatistik från gårdagen som vittnar om läsare som hade annat för sig än sitta inomhus och läsa träiga Frikadellen-bloggar. Bra där!
Nedan följer kvällen då besöksstatistiken slog bottenrekord samlad i bilder. Även känd som Midsommarafton.
Själva midsommarafton började cirka två timmar senare än beräknat då vi överaskades av det faktum att fler än vi planerat spendera helgen på landet...
När vi väl kom fram sattes vi omgående i arbete för att förbereda det stora midsommarkalaset. Jag presenterades inför en lår potatis size enormous och insåg att min försenade ankomst var det längsta strået i arbetsfördelningen.
Jag misströstade ingalunda utan såg till att försätta ett större antal barn i arbetet med att skrubba potatisen.
Då plattorna inomhus inte räckte till att koka det stora antal potatis som behövdes kokas släpades en undanställd spis fram ur förrådet och placerades på gården. Inte mindre än två separata proppar behagade ge sig ut på de sälla jaktmarkerna i samband med detta.
Förra året var ett gäng tjejer på tjocken och satt i ett hörn och ojade sig. Detta året hade dessa tjejer med sig ett gäng barnvagnar och jag anade ett samband.
Innan middagen drogs ett improviserat majstångsdansande igång. De vuxna bjöd på sig själva medan barnen tittade frågande på sina föräldrar.
När dansen var avslutad plockades långborden fram...
...och midsommarmaten.
Jag lovar att jag hörde flera prisa potatisen som midsommarbufféns mest lyckade inslag. Jag insåg min insats oumbärlighet.
Nedan sammanfattar min goda svägerska mitt vätskeintag undermidsommaraftonen.
Nedan sammanfattar jag själv vilken oerhörd känsla för humor som detta vätskeintag medförde.
När natten föll samlades midsommarfirarna kring en stor brasa. Vid första anblick trodde jag att det var ett bokbål på gång varpå mitt hjärta slog en aning snabbare. Besviken av insikten av att det bokliknande eldningsmaterialet egentligen bara var ett gäng gamla golvplattor föreslog jag ändå ett mindre bokbål av "förbjudna texter" senare under kvällen.
Det diskuterades kring vad som skulle klassas som förbjudna texter. Någon föreslog allt som är för jobbigt att läsa. Någon annan tipsade om att vi kunde skriva ut min blogg på papper och bränna. (!?)
Käcka storasystern meddelade per telefon igår att hon med glädje läser bloggen och med stor förtjusning läst om hur kattenrullas.
Hon var dock tvungen att lägga till att det där med att rulla katten är intet nytt. Tydligen passar Käcka storasystern på att handla på sig stora lager med klädrullar varje gång hon är i Ullared, endast i detta ändamål.
Käcka storasystern har kommit på ytterligare ett knep som dessutom är en smula mer ekonomiskt. Hon dammsuger katten! Deras katt Norpan går fullständigt bananas av upphetsning av mattmunstycket på dammsugaren, och fullkomligt kastar sig i soffan för att göra sig redo att dammsugas.
Det hela har blivit på gränsen till problematiskt de gånger som dammsugaren ska göra rent golvet och inte katten.
I all oskyldighet satt jag en sekund och drömde mig bort till Grekland, sol och turkosblått vatten. Snorkel, tänkte jag. Det måste jag skaffa. Jag som inget kan om snorklar. Bäst jag researchar lite på internätet innan jag knallar till affären och köper någon billig skit som inte håller tätt.
Snorkel är ordet för slang och cyklop som används för att kunna andas strax under vattenytan och njuta av spännande havsbotten. Trodde jag. I mitt oskuldsfulla sinne.
Sambon och jag har varsin kopp med våra respektive namn på.
Killen har ett flerstavigt namn som oftast förkortas till sin första stavelse. Jag har en tendens att använda hela namnet endast när jag vill understryka allvar.
"Spelar du fortfarande Mario World på Wii!?" "Har du inte diskat än?" "Hur länge ska du lura mig att det bor en refresher-tomte i det här hushållet?"
Sambon satt och drack kaffe ur sin namnkopp i morse.
- Det står ett skällsord på min kopp, sa sambon och såg rätt nöjd ut.
Min kopp, sambon har alltså en likadan. Med ett skällsord på.
Katten byter som bäst skrud från vinterpäls till sommarpäls, vilket i regel innebär stora gråa pälsbollar som rullar runt i lägenheten. För ett par dagar sedan upptäckte jag en ny metod att samla in kattpälsen.
Den visade sig mycket effektiv. Jag har därför idag investerat stort i framtida pälsrullning.
Imorgon behöver jag inte vara på jobbet förrän klockan 12. Fantastiskt. Det innebär att jag har en hel förmiddag att ägna åt allehanda aktiviteter. 4 timmar extra till mitt förfogande!
Vad gör man av oceaner av tid? Det finns oceaner av möjligheter!
Jag skulle kunna:
- Läsa något intellektuellt, typ "det andra könet" av Simone de Beauvoir. - Träna på franska verb (kanske genom att läsa ovanstående på originalspråk?) - Gå ett långt och genomarbetat gympass. - Simma massa längder på Valhalla. - Skriva en dikt. - Skriva mina memoirer. - Stryka. - Plocka ögonbrynen. - Sätta in foton i fotoalbumet. - Ge mig in i brottningsmatchen mellan de olika civilisationerna som uppstått längst bak i kylskåpet. - Rensa kläder. - Möblera om. - Tänka över mitt liv. - Baka surdegsbröd. - Lära mig spela barré på gitarren. - Dammsuga. - Färgsortera min garderob.
Jag har fullt utvecklad oro kryddad med en del ångest inför Greklandsresan.
Hur ska jag lyckas hålla blogg-tempo?
Med facit i hand så kan jag nu se hur en simpel Stockholmsresa inverkade ytterst negativt på min blogg-framfart. Viljan fanns där, men datortid och internetuppkoppling (vid rätt tillfällen) saknades.
Min mobil behaga sätta sig på tvären.
Det kan inte annat än bli ännu svårare att uppdatera i Grekeriet. Hur ska detta sluta?
...är det möjligtvis så att jag själv egentligen har utvecklat ett osunt bloggbeteende med tanke på att jag faktiskt - på fullaste allvar - oroar mig för detta?
Hon omfamnar sin livsstil med sådan entusiasm och fullkomlig avsaknad av tillstymelse till existensiell ångest. Hon är hemmafru, hon har pengar, hon har snälla barn och hon har en man som låter henne dekorera deras hem hur hon vill.
Hon verkar inte för en sekund fantisera om att rymma till Himalaya och låta sig reinkarneras som Ghuyumpa Puttrum (eller liknande).
Nu är hon påväg till Sverige på semester. Alla resväskor är Louis Vitton och matchar. Undrar hur länge hon gömde dem för Kamran.
Till vänster står en man och sover. Bilden som tas kommer att exponeras inför tusentals skandinaviska läsare. Men det vet han ännu inte om.
Lockar man killar med laptops pratar man konkret fakta såsom RAM-minne, megabytes och annat smått o gott som kan tänkas vara betydelsefull information.
Lockar man tjejer pratar man färg.
Vad bra för annars kanske vi blir hysteriska och livmodern börjar vandra i kroppen (genomtänkt teori om kvinnans psyke i förhållande till sin livmoder under antiken) eller så kanske vi börjar anstränga våra hjärnor vilket inverkar menligt på våra reproduktionsorgan (allmänt hållt argument gällande varför kvinnor ej bör bedriva högre studier under 1800-talet)
För det är typ där ribban fortfarande verkar ligga.
Bloggandet får bli när tillfälle ges då dagarna här är tämligen hektiska. Jag hade fullt upp igår. Grillning i Rålambshovsparken och femkamp på Gröna Lund.
Det är nätt och jämt att man hinner med att jobba.
Jag vann en gren i fem-kampen. Kan ni gissa vad jag fick för pris?
Sitter sedan klockan 06.42 på X2000 mellan Göteborg och Stockholm. Åker dagen till ära i första klass. Skillnaden mellan första klass och kreti & pleti är, förutom priset, benutrymme, vadderade armstöd, internet samt frukost.
Men inte slipper man åka baklänges för det.
Jag kan även konstatera att jag verkar ha mognat en smula, i alla fall när det gäller min inställning till landsbygden som svischar förbi utanför mitt fönster.
Frikadellen 16 år gammal år 2000: Iiiiiih asså d e vääääärsta synd om de som bor i de där små skjulen på landsbygden, vääääärsta loooosers hallååååå...
(tänk att jag lyckats bli en rätt så verbal dam med tiden, det hade man inte trott)
Frikadellen 26 år gammal år 2010: Gud vilka trevliga små torp. ett sånt borde man köpa och inreda i fransk lantlig stil. En liten syrenberså vore perfekt. Hade jag ett äppelträd eller två i trädgården kunde jag göra hemlagad äppelpaj på egna äpplen.
Dagens soliga samt lediga dag har spenderats i tre fika-omgångar. Först frukostfika med kära sambon, sedan förmiddagsfika med Käcka Storasystern och slutligen eftermiddagsfika med en kompis. Däremellan lyckades jag med en liten lunchfika i all ensamhet.
Som grädde på glassen eller strössel på moset kommer jag hem och hittar min heltidsarbetande sambo i färd med att få rätsida på det bombnedslag min bakningsräd resulterade i under gårdagen.
Herregud, att handla alla de där ingredienserna kanske inte är jobbigt för andra, men för mig, som utförde det hela på mitt högst praktiska vis, var det urjobbigt. Orka städa upp efteråt liksom.
Ledig dag nummer två. Imorgon är dock det roliga över. Då skall jag traska upp klockan 05.30 för att hinna ta 6.42-tåget till den stora staden Stockholm. Tre dagars jobb är uppe väntar, och sedan tuffar jag ned till västkusten igen lördag morgon.
Det är tydligen ett rätt så känt par som gifter sig däruppe. Jag hade planer på att hänga kvar för att titta på kortégen, men kom vid närmare eftertanke på att man ser mer hemma på TV:n. Götlaborg är ändå bäst i alla lägen.
Har nyss avnjutit förmiddagen hemma hos Käcka Storasystern och lilla Bäbis-Bella. Käcka Storasystern radade upp senaste shopping-fynden på sängen och diskuterade ivrigt hur de nya plaggen skulle kombineras. Stora-syrran slängde ur sig uttryck som "Dagens" och "Note-to-self". Det visade sig att stora-syrran har börjat läsa modebloggar.
Samt även min blogg.
Systern konstaterade att hon nu kommit på vad bloggandet egentligen handlar om. Det handlar om att jaga antalet unika läsare, bloglovin'-prenumeranter samt länkningar till och från andras bloggar. Skrivandet är av sekundär betydelse.
Jäpp. Huvudet på spiken. Bloggandet är för bekräftelse-omanen vad sprutan är för narkomanen. En motorväg till belöningscentrats alla kickar samtidigt.
Jag drog igång ett litet bak-projekt som ledde till fyra separata promenader.
Promenad nummer ett: köpa mjöl, svårt att baka annars.
Promenad nummer två: köpa mjölk. Hade varit praktiskt att komma ihåg det under promenad nummer ett, men varför göra det enkelt när man kan göra det krångligt.
Promenad nummer tre: Köpa pärlsocker. Kunde ha inkluderats i någon av ovanstående promenader, men gjordes ej.
Promenad nummer fyra: Hade jag kollat mängden kanel i hushållet innan jag började baka hade jag iaf kunnat begränsa mina promenader till butiken till antalet tre.
Men det blev alltså fyra. Och ett bakprojekt som tog onödig stor del av dagen i anpråk.
Tur att jag motionerade lite, då kan man ju bröta i sig dessa utan bekymmer.
Jag var visserligen ledig igår och i förrgår också, som är normalt på helgen, men ingenting är så göttigt som att ledighets-götta sig när alla andra arbetar!
Frukosten blir godare, morgon-TV:n blir glammigare och katten blir mysigare.
Nu ska jag susa ner på stan och tänka njutningsfullt på alla människor som jobbar medan jag slipper!
Möjligtvis inte ett problem av karaktären: vad ska göras åt oljeläckan i mexikanska golfen eller hur man ska kunna kombinera industrialisering i tredje världen med ett allt mer alarmerande behov av att minska de globala koldioxidutsläppen.
Men ändock ett problem. För lilla mig.
Jag köpte för ett tag sedan ett par skor. Jag köpte dem när det fortfarande var flera decimeter snö ute och sommaren var blott en dröm om en bättre framtid. Att köpa sig ett par skor för att fantisera om att spatsera runt i på sommarens alla chica BBQ:s var en metod att överleva en lång, kall och hård vinter.
Nu är sommaren här. Dojorna i fråga består av de högsta klackarna jag någonsin gått i. Så höga att man behöver syrgas. (typ). Nu bör tilläggas att jag är en före detta ballerina och därför borde ha mindre problem än kreti och pleti att traska runt i höghus till skor. Men inte ens det verkar hjälpa denna gång. Dessa skor verkar bli vad Chinese Democracy blev för Axl Rose. En jädra massa förtjöt, ett ständigt senareläggande av öppningspremiären och en stor jädra besvikelse när de väl kommer ut.
Skorna är...
...obekväma. Jag kan inte ha dem på partaj där jag måste gå omkring för gå går inte.
...för höga. Jag blir lång som en tall och min pojkvän når mig endast till armhålan.
De står där de står. Kostade en jädra massa pengar. Och. Kommer. Aldrig. Användas.
(Jag antar att era intresse-smurfar dansa jitterbugg av lycka btw)
Ps. Jag har fått förfrågningar om att demonstrera mina Ittala-inköp. Jag måste i ärlighetens namn bekänna att jag faktiskt itne köpte några glas där, utan istället en hel hög borslöpare, kökshanddukar, servetter, bordsunderlägg, ja i praktiskt taget allt som kan finnas i en Ittala-butik utom just det de är kända för: glasen. Misstänker att bilder på en hel hög dukar o kökshanddukar inte gör sig så bra bildmässigt i bloggen.
Sitter och tittar på polisskolan 2 som går på femman just nu.
Varje gång det händer något fräsigt, typ en snygg tjej kommer, Mahoney tar på sig solgasögon eller en häftig biljakt sätter igång, så ackompanjeras det hela av ett gäng fräscha tut ur en saxofon.
Saxofoner var heta på åttiotalet.
När jag var kiddo var näst efter Stjärnornas Krig och Polisskolan TV-serien Alf det fräckaste som kunde matas in i video-spelaren. Alf var tuff. När Alf drog på sig ett par solglasögon och dessutom lirade sax, ja då slog mitt femårs-hjärta ett extra slag.
Saxofoner var liksom det fräckaste som fanns. De symboliserade både tuffa hårda machosnubbar, och brustna hjärtan i pampiga kärleksballader.
Saxar har inte riktigt samma status numera. Undra vad som hände alla stackars saxofonister som levde loppan mellan -86 och -92?
Med tanke på vad jag skrev igår, så skulle man kunna tolka min bloggtystnad som total resignation forever.
Egentligen ville jag bara länka till och uppmärksamma en blogg som imponerade på mig sjukt mycket, men eftersom jag är så egocentrerad lyckades jag till och med få en hyllning till en fellow bloggare, att ändå vara centrerad kring me, myself and I.
- Buhuuuu! Hon är mycker bättre än määääääj, nu skiter jag i det här...
Men om sanningen ska fram så är det ju så klart precis så jag känner det när jag träffar på smarta bloggare. Fan! Varför kan inte jag få till det så där? Så sitter jag och tjurar likt en fem-åring för att det är lillasystern och inte jag som fyller år och får presenter.
Men,
bloggtorkan idag handlar inte om att jag har lagt ned bloggandet. Jag har faktiskt bara inte hunnit med.
Dock droppade ett flertal urgulliga kommentarer in från er som brukar läsa o peppa, där alla sa snälla gulliga saker som gjorde mig väldigt väldigt väldigt glad. Tackars. Ni e så snälla.
Dagens bloggtorka beror alltså på att jag:
a) Försov mig imorse. Alltså inte: oj jag sov 20 min förlänge, utan jag försoooooov mig. Men som genom slumpens under, en turbospeed av sällan skådat slag samt en jädra röta kom jag faktiskt inte me rän fem minuter sent till jobbet, och ingen märkte något. Men! Hade definitivt inte tid att morgonblogga medan jag åt frukost så som jag brukar göra.
b) Hade en busy busy busy day, vilket motverkade alla ansatser till mobilbloggande på lunchen.
c) Blev uppringd av Sambon på väg hem som sa att han citat, kände sig rik idag, slutcitat, och ville bjuda mig på middag ute. Detta gjorde mig så nervös att jag råkade sladdra in på Gina Tricot och shoppa för hemvända skattepengar. Försening försening.
Nu håller jag som bäst på att stassa upp mig för en night out.
Ja mina vänner. Ovan ser ni frustration illustrerat i många långa stretiga bokstäver.
Jag ska förklara.
Jag älskar att hitta nya fynd i bloggvärlden att blovva.
Men det värsta jag vet är när jag hittar folk som är så skarpa att jag vill lägga ned bloggeriet på en gång, för jag fattar att så där rolig kommer jag aldrig bli.
Som van facebookanvändare listar jag nu de olika statusrapporterartyperna.
Vad-jag-gör-just-nu-uppdateraren. Denna typ finner inget för ointressant att meddela världen. Inget är för litet att uppdateras om. Statusrapporterna haglar in, gärna via mobilen. Nyvaken. Äter frukost. På bussen. På jobbet. Äter lunch. På väg till gymmet. På väg hem. Lagar mat. Diskar. Kollar på TV. Ska lägga mig. Sover. Zzzzz...
Träningsuppdateraren. Här har vi typen som inte låter den minsta fysiska bedrift ske utan vittnesmål. Via facebook förmedlar träningsuppdateraren all information om senaste svettdroppar för var och en som råkar kasta ett öga på news-fed:en. Hemma efter ett löp-pass i skogen. Har precis lyft 50 pannor på gymmet. Har cyklat femtio mil. Simmade över engelska kanalen.
Särskrivaren. Varje statusuppdatering innehåller en obligatorisk särskrivning. Jätte glad. Morgon dagen blir spännande. Fick precis en kul glass av en brun hårig sjuk sköterska.
Den kryptiske. Denna person skriver statusrapporter som det inte är meningen att man ska förstå. Man skall ana. Undra. Fundera. Spekulera. Det var inte som jag trodde. Längtar efter det där. Tärningen är kastad.
Den fyndige. Denna person använder aldrig statusrapporten för något banalt och intetsägande. Nej, det ska vara en kommentar med en knorr, gärna rolig, men med en smart underton. Konstycket för denne typ är att upprätthålla fyndigheten. Fyndiga statusrapporter belönas med fyndiga kommentarer. Den ritkigt fyndige typen lyckas besvara kommentaren med en ännu fyndigare sådan, och så rullar det på. Ibland är den fyndige besläktad med den kryptiske.
Den samhällsintresserade. Denna typ använder kommentatorsfältet till frän samhällskritik. Gärna med en länk till en artikel till SvD. Den samhällsintresserade går också gärna med i grupper och bedriver sin mission aktivt genom internetmediet och bjuder in alla i vänskapskretsen att ingå i denna grupp. Den olycklige. Den olycklige är kanske inte olycklig jämt, men skulle en olycklig känsla komma till ytan, ja då ska datorn startas, facebook öppnas och statusfältet ifyllas. Sitter hemma och deppar.
Den kära! Kärlek är underbart! Det tycker vi alla. Vissa tycker att kärlek är så underbart att den måste få finnas med på facebook. Alla ska få veta! Gärna med efterföljande hjärtan. Älskar min snussi-dussi-snutt!<3 <3 (kommentar följer ofta: Älskar dig också snussi-putt!)
Men på väg mot kassan hoppade ytterligare en bikini på mig bakifrån som en tyst ninja. Jag lyckades brotta mig loss. Trodde jag. För den jäkeln släpade sig efter mig och lyckades vid fel tillfälle registreras i kassan, betalas och hamna i min påse.
Så himla jobbigt när det där händer.
Det blev alltså två.
Nu ska jag bara påbörja projekt Beach 2010. Det har gått hackigt hittils men jag tänker mig ca 2000 situps om dagen. Börjar imorgon. Eller i övermorgon.
Besökstatistiken har gjort ett glatt skutt uppåt till följd av senaste dagars positiv uppmärksamhet.
På utsidan kliver jag upp på scenen med min frasande galaklänning, tackar ödmjukt, säger något kaxigt och visar en stenhård yta.
På insidan står jag och gömmer mig på toan och oroar mig för att kunna forsätta leverera. Come on! Your a star! Säger jag till spegelbilden.
Sedan går jag ut, tackar publiken, hälsar till min mamma och sätter mig i limon. (det kan hända att detta egentligen är min oscarsgala-dröm jag beskriver just nu, det hela är en smula oklart).
Nä.
Ingen idé att låtsas. Lika bra att vara mig själv. Från början. Äkta.
Frikadellen nyduschad, dricker kaffe och ska snart till jobbet. Direkt ur verkligheten. 100% äkta
Sambon kom igår hem med Sims 3 i present till mig.
Dessutom hade han köpt ett fång rosor.
Inte nog med det, sambon bjöd även på pizza, söndagskvällen till ära!
Det finns dock starka indicier på att Sims-spelet egentligen handlade om att få mer tid för online-spelen som jag så högljutt klagar på. Blommorna och pizzan var en muta för att lindra vid det fall jag skulle genomskåda planen.
Jag genomskådade, för att sedan svälja mutan med hull och hår (ost och pizza-sallad).
Vilken gigantisk (fräknig) panna jag fick på denna bild.
Hade egentligen tänkt slänga upp en bild på hur min kille överaskade mig igår. Men eftersom jag itne hittar kamerasladden blev det denna bild. Slänger upp den i afton istället.
Idag är det Andra Långdagen. Vi pustar som bäst ut efter ett idogt öldrickande och gatuhängande.
Andra långdagen är ett fenomen som sker på andra långgatan i Göteborg mellan varven. Jag tror det kan vara en årlig grej i början på sommaren, men det har även förekommit på vintern, men å andra sidan verkar det vara ett event som bara "uppkommer". Tydligen vet ingen vem som tar initiativet, vem som bestämmer tid och datum. Plötsligt finns en grupp på Fejjan, och sedan är det verklighet.
Förra året var det bara ett stort gäng människor som hängde på andra långgatan, drack medhavd öl och monterade upp soundsystems. Denna gång var butiker och barer på gatan mer med på noterna, till och med de som bodde i området hade vett att slå mynt av det hela och satte upp loppisar!
Här vare gatufest.
Träffade på en kompis som frågade ifall jag fotade för bloggen.
"Nähähä..." skratade jag besvärat och försökte vifta bort det hela.
Vissa människor kan bara åla av sig kläderna så fort solen tittar fram. De blir chokladbruna och visar stolt upp sina vita ränder inför var och en som råkar stå i närheten. Har man vid ett flertal tillfällen i sitt liv liknats vid Pippi Långstrump då är detta en livsstil som blott är en fantasi.
För det första så går det inte att åla av sig kläderna, lägga sig ned, och tro att resultatet blir en behaglig upplevelse. Nej, nej. Man blir kanonbränd. Ojämt bränd dessutom. Eftersom ens pigment är så in i skogens känsligt så syns det dunderstora skillnader mellan den stackars kroppsdel som legat mest i solens läge. Man får alltså en perfekt svedd grillyta som kan liknas vid en korv som legat stilla i stekpannan.
För det andra så blir första hudreaktionen inte en fin bränna, utan ett gäng glada små fräknar som nöjt placerar sig i ansiktet. I mitt fall inte bara ett klädsamt gäng på näsa och kinder, utan även haka, panna, axlar, armar, mage, lår, knän, smalben samt fötter - tårna inberäknade.
När jag var barn hade jag sånt komplex för detta att jag en sommar gav mig fan på att inte en endaste liten fräkenjävel skulle få ta fäste på min lekamen. Det var en varm och solig sommar. Men jag höll mig under björken i trädgården, invirad i badlakan. Jag kom tillbaka till skolan till hösten vit som ett spöke. De andra barnen var chokladbruna, och lärarna frågade mig om jag hade blivit sjuk.
För det tredje så upplever inte personer som jag nöjet av chokladbränna. Tänk kokta kräftor och du har mig efter en en halvtimme i solen. Ett noggrant och genomtänkt uppbyggande av solbrännan, vilket inbegriper försiktigt solande med hög solskyddsfaktor några minuter om dagen ett par veckor i sträck, kan möjligtvis resultera i en skaplig ljusbrun färg.
Nyss hemkommen från en liten kvällstur till Hovås (vid havet för er som inte har koll på Göteborg).
Vi packade bilen med fika, vattenflaskor och högar med tidningar. Jag hade bikini på mig om jag trots allt skulle vilja prova på en sommarens första dopp. Sambon bar på badlakan.
Väl framme bjöd havet på frisk kuling.
-Åh, vad skönt det är när det blåser! Sa jag. -Mmmm, sa sambon.
Vi tuggade i oss fikan. Bläddrade lite i våra tidningar. Efter en kvart sa jag lite trevande:
Jag har en hemlig crush på arga snickaren. Vill ni göra en psykologisk amatöranalys på detta? Visst, kör på.
Men det är nått med det där nonchalant blonda håret och de arga bruna ögonen. Han får gärna komma hem till mig och domdera, om man säger så.
När han kommer in på katastrofbyggena, tar över, tidsplanerar, skäller, ja då krullar sig tårna på mig. Bäst är när han helt plötsligt tar fram sin mjuka sida. Vårdar förhållandet också. Och när han går omkring på slutet och kluckar av skratt när alla är lyckliga för att hans kompisar under hans stränga försyn har fixat skivan.
Bäst av allt är när han går omkring och talar hur lång tid saker egentligen tar. Det skulle jag verkligen ha användning för!
Jag har en hemlig crush på italienske kocken i Förkväll på fyran också.
Han kan få laga mat och uttala maträtterna på italienska medan arga snickaren härjar runt.
Först överöste hon mig med smarta roliga kommentarer. Sedan vek hon mig dubbel av skratt genom sin mycket underhållande blogg. DESSUTOM så bjuder hon mig på en länkning så att hennes (enligt egen utsago) 13.5 läsare också ska hitta hit. (Jag har starka misstankar att denna modesta summa läsare är en grov underdrift och blott ett utslag av blygsamhet)
Jag är rörd, mallig och översköljd med prestationsångest, allt på en och samma gång.
Jag kan tala om att Annnnes blogg åkte rakt upp bland mina bokmärken! Heja!
Annnne bjöd även på ett fat frikadeller till min ära. My my!
Victoria och Daniel har fått årgångsvin i bröllopspresent. Fin present. Synd att Daniel har en kronisk njursjukdom som innebär att han inte får dricka alkohol.
Lite tyket till och med.
Som att köpa nya super-duper-joggingskor till en som amputerat bort benen eller ûbercoola ringar och armband till en som inte har några armar.
Efter en tid som bloggerska har jag funnit på ett antal fenomen i bloggvärlden, både vad gäll den egna bloggen och hur man förhåller sig till andras bloggar, som jag härmed högtidligt lovar att aldrig personligen befatta mig med.
1) Tipsa om min blogg i kommentarsfältet och låtsas jag jag är någonannan som tipsar. "Jag vill verkligen rekommendera Frikadellen-bloggen! Detta är en 26-årig halvneurotisk tjej som bor i Göteborg. Hon gillar att blogga om sin kille och sin katt och drömmer i hemlighet om att bli lika känd som Kissie. Wow! Kolla in denna är ett måste!"
Signerad "anonym kommenterare som bara vill tipsa om Frikadellen på ren good-will".
2) Ha frågestund. Om man inte har en Egoina-stor blogg så är frågestunder ganska så ointressant. (Jag kommer visst ha en frågestund, jag väntar bara på att bli just Egoina-stor, vilket jag räknar med kommer hända närmsta veckan). Ännu värre är en tio-läsare-om-dagen-blogg som gör reklam i andras kommentatorfält med att de har en frågestund. Fråga vaaaad du vill! Ok? Vem är du?
3) Försöka ragga tillfälliga läsare genom diverse tävlingar. Vinn goodie-bag/bli veckans blogg/få en länkning (från min blogg som har tio läsare). Ja! Jag vill att dina tio läsare (dina tre kompisar, din kille, din hund, din mamma, mormor och syskon) ska hitta även till min blogg, och vill definitivt bli sammankopplad med din särskrivningsblogg!
4) Skita ned andras kommentarsfält med onödiga kommentarer. Visst, man kommenterar delvis för att uppmärksamma både bloggaren och andra som läser dennes blogg om sin egen. Helt ok, om man gör det med stil. Alltså visa att du läst bloggarens inlägg lite åtminstone. Det går alltså inte att kommentera ett inlägg om personens hund som har dött med frasen "Hej! Haft en fin dag? Kika gärna in på min blogg!"
5) Skita ned andras kommentars fält med anonyma elakheter. Om man nu ska vara elak, vilket jag inte tycker man någonsin ska vara, så våga visa vem du är! Anonyma kommentarer är höjden av nedrighet. Det är värre än när coola tjejerna satt och snackade skit om dig öppet i skolmatsalen för att du skulle höra. För då visste du i alla fall vem du skulle i tysthet hata. Det är fegt, för det innebär att man aldrig behöver stå för det man sagt. Och vad är syftet? Mår man bättre av att kunna le i mjugg över att någon antagligen blivit ledsen och aldrig kommer kunna få veta vem som är upphovsmakaren till ens ledsenhet?
6) Lägga upp utmanande bilder på mig själv. Det verkar som en stor del tjejer (tyvärr främst tjejer) inte fattar att internet kan vara lika med att gravera in något i evighetsbläck på ett oförstörbart material. Jag vill dra ramsan som vi fick lära oss på mitten av nittio-talet (när många av dessa tjejer föddes, men jag gick i mellanstadiet). Denna ramsa handlade om sopsortering och att inte slänga skräp i naturen, men passar ytterst väl även i detta sammanhang: Ingenting försvinner, ALLT FINNS KVAR!
7) Vara elak. Tätt följt efter att visa brösten tror många unga tjejer att detta (ibland båda i kombination) är en enkel biljett till framgång. Eller så är de elaka i brist på fantasi. Man ska vara snäll! Ödmjukhet vinner faktiskt i längden!
Jag kanske har varit lite elak själv just nu. Ska äta mig ett gäng pepparkakor.
Jag har aldrig fattat grejen med bomull mellan tårna. Det skall seprarera dem förstår jag, men jag har aldrig upplevt att det gör det enklare att måla. Likt förbaskat gör jag det, för det känns så där lite lagom gulligt tjejigt! Det känns som en amerikansk high school-film, där jag sitter med mina girl-friends i rosa Hello Kitty-nattlinnen, fnissar och tar hål i öronen på varandra.
Tihi! Så klart ska jag ha bomull mellan tårna. Även om jag inte fattar varför och de kliar.
Steg ett är att erkänna för sig själv. Jag är i ett destruktivt förhållande. Jag bara ger. Den andre bara tar. Detta förhållande inverkar menligt på mitt liv och min vardag. Jag är inte längre den personen jag var innan.
Steg två är att ta steget ut och tala om för sina vänner att man funderar på att gå vidare. Detta för att få den sociala pressen att våga ta det slutgiltiga steget.
Steg tre, det slutgiltiga, är också det svåraste. Jag vet inte om jag är stark nog.
Samtalsterapi och stort stöd från vänner och familj är essentiellt om jag och FarmVille någonsin ska kunna gå skilda vägar.
Jag ska visserligen inte gifta mig än på ett tag. Mannen i mitt liv har alla möjliga slags kvaliteter, men initiativtagande är inte en av dem. Tyvärr har han även vissa machodrag, så min halvtaskiga försök till tjej-frieri har han helt sonika ogiltigförklarat! Han tycker att det är hans uppgift. Eftersom hans nyckeldrag, frieriet, dock inte tas, så befinner vi oss i ett så kallat död-läge.
Nåväl. Min gamla klasskamrat Sophia kommer inom snar framtid att skrida nedför altargången. Inför detta skriver hon en bröllopsblogg på Glamour.se. Jag ska ju själv inte gifta mig, men finner ändå massa inspiration i denna blogg. Sophia själv är fantastisk i sin unika stil. Hon skriver precis lika spontant och personligt som jag minns henne från gymnasiet. Bilderna är fantastiska, och det finns massa romantisk inspiration, för att inte tala om spännande bilder på inredning och kul annorlunda outfits som smyger in i bröllopstemat, vilka även fungerar i livet utanför bröllop.
Märk kattens spegling av oron på första bilden (sitter nervöst i fönstret) till lugnet på andra (sover inrullad i en boll)
Våra förskräckliga Billy-hyllor har flyttat in i sovrummet (och har genomgått en färgsortering). Nu har vi inget annat än ett välstädat, minimalistiskt 2000-tals-vardagsrum!
Jag har bytt sida på lampan, och har dessutom förflyttat alla dammhamstrar till dammsugarens mage, samt MOPPAT! Massiv förändring!
