frikadellen

Min sadel sitter lite löst.

Den vickar fram och tillbaka. Sitter jag för långt bak vickar den bak sitter jag för långt fram vickar den, just det, fram. Jag måste sitta blickstilla på mitten för att sadeln ska hålla sig lugn och fin. Vilket man inte gör så ofta när man cyklar.

Nu himlar ni med ögonen. Jag nämnde min lösa sadel redan igår. Jag har bara mig själv att skylla för att jag inte orkade attackera den med skiftnyckeln igårkväll. Men jag var traumatiserad av en händelse jag ska berätta för er senare, eller en annan dag. (Jorå Frikadellen bemästrar cliffhangers hon med)

Hur som. Min sadel var lös.

För att lyckas ta mig fram längs med Göteborgs cykelbanor utan snurra ett ofrivilligt varv på sadeln fick jag cykla lååååångsamt låååångsamt. Ena cyklisten efter den andra swischade förbi mig. Swisch. Swhusch.

Inte bara cyklister. Mammor med barnvagnar. Farbröder med käpp. Tanter med rullatorer.

Swish swusch.

-Haha, sa de. Titta på den där. Hon måste vara lat, otränad och ha världens sämsta kondition. Värsta reeeeetard! Haha!

Swisch swusch.

-Aaaah mattafakkas, skrek jag. Kommer ni swischande med era 6000-kronorscyklar avsedda för terrängcykling så ni kan kaxa er på väg till ert oinspirerande kontorsjobb?! Jag är ÄKTA! Jag cyklar HARDCORE!

Ok, den ordväxlingen kan eventuellt ha skett från start till slut endast i mitt lilla huvud.

Nu ska jag bege mig till cykelrummet och fixa sadeln.