Förlossningen, del 2.
På kvällen den 5 september kom värkarna igång riktigt ordentligt. Nu jäklars, tänkte jag.
Någon på förlossningskoordinationen råkade halka loss från manus och uppmanade oss faktiskt att åka in. På Mölndals sjukhus blev jag grundligt genomgången. Barnmorskan tyckte att det nog var på gång, men då jag bara var öppen 1 cm så fick jag två citodon och fick åka hem.
”Ni är nog tillbaka om några timmar” sa barnmorskan uppmuntrande, och vi nickade instämmande. För inte kunde något så bisart inträffa som att det FORTFARANDE inte var dags?
Det bisarra inträffade.
Under dagen som följde vankade jag bittert omkring i lägenheten och försökte inbilla mig att det nog var nya värkar på gång, men sanningen var den att maskineriet stod fullständigt stilla återigen. Argt och besviken över nederlaget sa jag med viktigt ton till den lika uppgivna karln att ”imorgon tänker jag inte vara hemma och vänta på att förlossningen ska starta något mer” ”imorgon hittar vi på något kul, nu skiter jag i den här jäkla förlossningen”.
Morgondagen vankades och nu skulle vi unna oss något trevligt...
...men mer om detta i kommande inlägg!
Å! JA! Jag kom på nu att din onge borde ha trillat ner. OCH DET HAR DEN! Å! Så kult! Och så rar och söt och fin! Och grattis! Vad glad jag blir!
