frikadellen

Förra året slog jag mig för bröstet och publicerade detta inlägget. Jinxadens härskare och härskarinnor straffade mig dock för det oförlåtliga att glatt ropa "HEJ" innan trädet är fallet, och det hela tog sig ett tragiskt slut i detta inlägg.

Den lilla skokartong vi försökt flytta ifrån har vi alljämt bott kvar i. Nu dessutom med den pockande panik som en oundvikligt växande mage kan ge när man inser att det finns goda chanser att man kommer bo två vuxna och en baby i en etta.

Det hinner lösa sig har de flesta sagt. Andra har sagt att man visst kan bo första tiden i en etta med ett litet barn. För små barn behöver ändå inget eget rum och tids nog hinner vi hitta en större bostad.

Det stämmer såklart. Men föreställ er vilka svettningar det har gett, när man tänkt på att det inte finns någon, absolut ingen, plats i vår lägenhet att ens ställa en spjälsäng!

Att köpa en lägenhet är ju så klart ett alternativ, men om man vill köpa en lägenhet som inte ligger tre mil utanför stan eller i stans eftersatta ytterområden, så måste man tyvärr ha en handpenning i rockärmen av den storlek som inte går in i rockärmen. Så att säga.

Vi har tyvärr inte 200 000 att snyta fram i nuläget.

Så alternativet var att bege sig in i den djungel som webb-platsen Boplats utgör där Göteborgs hyresvärdar, kommunala såväl som privata, finns samlade. Var och en med eget kösystem, helt utan transparens och med många frågetecken kring urvalsprocessen.

Jag har liknat väntan på en lägenhet i Göteborg vid att vänta på en Trabant.

Men det har hänt något fantastiskt! Något som jag faktiskt int ens har vågat berätta här på bloggen för jag var så rädd att jag skulle jinxa bort det. Vi har fått en lägenhet!

Jag såg en lägenhet på boplats som jag absolut ville ha, men som vi i vanlig ordning inte blev kallade till visning för. Jag tänkte att denna gången tar jag ändå mod till mig. Jag ringde upp hyresvärden, använde min mest charmiga röst och förklarade läget. Jag berättade att vi var två skötsamma vuxna människor, ordnad ekonomi, fasta anställningar men som bodde i en enrummare och väntade barn i augusti. "Vi vill ha lägenheten" sa jag.

Den mycket trevliga damen i andra änden av luren förklarade att hon kunde titta på våra profiler om det skulle vara så att ingen av de som var kallade på visning skulle tacka ja. Den chansen är såklart mycket liten lade hon till, men sparade faktiskt våra namn och telefonnummer.

Det gick flera veckor. Fyra närmare bestämt. Vi blev erbjudna visning, fast vi knappt kunde tro att det var sant, på en annan lägenhet. Vi gick och tittade och konstaterade ännu ett skruttigt skyffe. "Hur lång tid kan det komma att ta egentligen om vi väljer att tacka nej?" resonerade vi. Vi bestämde oss för att området var bra. Det var en stor trea. och nog kunde vi slänga lite färg på väggarna för att få fason på det hela.

Två dagar efter visning fick vi ett mail. Ett nedslående mail som talade om att lägenheten hade erbjudits någon annan.

Det går inte att i ord beskriva hur ledsen jag kände mig. Hur hopplöst allt kändes. Att söka lägenhet efter lägenhet, se tiden hasta sig framåt, och undra om vi skulle vara fast i vår etta för tid och evighet.

Samma dag som vi fick detta nedslående besked så hände något otroligt. Ja något fantastiskt till och med.

Det ringde i min telefon. Det var den trevliga kvinnan jag hade talat med ett par veckor innan. Hon ringde, för att tala om för mig, att den där lägenheten, den var vår. Om vi ville ha den.

OM vi ville!

För formens skull bad jag att få se den innan vi tackade ja. Sagt och gjort. Samma kväll åkte vi för att beskåda den.

Och mina vänner. Den var fantastisk. Nyrenoverad. Fräsch. Parkettgolv. Helkaklat badrum. Ekskivor i köket. Balkong. I västerläge. Stora garderober. Barnkammare. Stort sovrum. Allt detta för i princip samma hyra som vi betalar nu.

Vi skrev kontrakt dagen därpå.



Min trabant deluxe. Som är levererad.