En resa i tiden
Denna helg har gått i forntidens tecken.
Vi körde (eller ja killen, mitt körkort är fortfarande… ehum… under konstruktion) tre timmar österut, passerade en avlång sjö stor som ett hav, för att landa i mörkaste Småland.
Långt inne i spenaten har våra vänner köpt ungefär det gulligaste lilla torpet som man någonsin kan tänka sig. På vår väg längs med de småländska grusvägarna passerade vi det ena stenröset efter det andra. Jag konstaterade ljudligt att det där med stenen som Karl Oskars pappa gick och petade undan, det var inte det minsta fabricerat. Småland är stenigare än vad ens Wilhem Moberg kunnat beskriva. Jag bestämde mig för att hylla de småländska böndernas stret genom århundradena och återberättade i cirka precis detalj utvandrarserien för min karl samt åtta månader gamla onge. Jag tror det var uppskattat.
Väl framme vid torpet fick jag leva Kristina och Karl Oskars liv ungefär på riktigt. Huset hade nämligen varken rinnande vatten eller elektricitet. Värmde upp gjorde vi genom att elda i öppna spisen. Kvällen spenderade vi genom att spela brädspel i ljuset av tända ljus. Somnade gjorde vi till en liten sprakande glöd i brasan.
Under dagen idag promenerade vi en långprommis förbi skylt efter skylt som markerade var det legat små backstugor och torp där kvinnor och män stretat sig fram på små magra steniga tegar. Det var en ganska överväldigande känsla att gå där folk levat och har kämpat, och där tidens tand nu sköljt bort de flesta spår utom en och annan husgrund.
Väl hemma i Götlaborg var jag givetvis ödmjuk inför mina insikter om allt vi tar för givet.
Men jag skämdes inte heller för att fräsa på golvvärmen i badrummet på max samt köra en tjugominutare i duschen.
Huset var utrustat med solceller. Det tror jag tillkom efter Karl Oskars tid.
Jag återberättade en gång handlingen i Kafkas Förvandlingen för min man, det var också hemskt uppskattat.
