frikadellen

Efter ett mindre slagsmål med Madame Tak (närmare bestämt detta) (mm) (mm),

fick jag med mig denna bedårande lampa hem. Min moder påpekade att det ska vara en lågt hängande kökslampa, men hemma hos oss är det en högt hängande vardagsrumslampa.

Eftersom kök och vardagsrum går ihop hos oss kan det dock alternativt vara en högt hängande kökslampa.

Jag kan ha den gulligaste katten i världen.

... är tidpunkten då min hjärna dog och defibrilatorn var urladdad.

Vore ball att snabbspola till torsdag. Att fira påskhelg kommer bli välkommet, minst sagt.

Men det hjälper inte mig nu. Fyra dagar kvar till ledighet skulle kunna vara fyra år.

Är en smula traumatiserad av min bestulna timme i helgen, jag har hört att den ligger i pant, och återfås om ett halvår men det är en klen tröst i nuläget.

Imorse läste jag i DN ett bra knep för att komma ihåg åt vilket håll man drar klockan.

När det blir sommartid tar man fram grillen, och då drar man också fram klockan.

Piffigt eller hur?


Min stora fråga är dock var i kosmos timmen tar vägen. Det finns massa förklaringar om tidens elasticitet och böjbarhet.

Men,

jag kan inte hjälpa att jag känner mig bestulen.

Bestulen på en timme av min söndag. Och numera en timme närmre måndag.

Igår invigde jag mina converse.

Jag har trotsat Murphys lag i flera dagar nu genom att mer och mer pusha gränserna och börja embraca våren.

Droppen var nog conversen. För denna morgon vaknade jag av att regndropparna smattrade mot fönsterrutan.


Murphy slog tillbaka.

Frikadellen har visserligen kastat vinterjackan åt skogen, och kängorna med, men den där skinnjackan som jag utgett mig för att börja traska runt i, den är bara lögn.

Den finns visserligen, men jag har faktiskt inte vågat kränga på mig den, utan jag har gått den mesiga västen och börjat använda min något tunnare, men fortfarande mesvarma höstjacka.

De modiga steg jag tagit mot en våroutfit i form av strumbyxor och kjol, har jag skamset kompenserat med halsduk, vantar och mössa. Så här såg jag ut i morse!

(Ursäkta mina tendenser till modebloggeri, all creds till dem som gör det, men jag skulle vara en riktig kratta om jag ens försökte… )

No more! Idag andades Göteborg vår med strålande solsken med en temperatur på 10 (!) (!!) grader!! Inte minus, pluss!

Inte nog med att mössa o vantar flög ned i väskan, jag gick omkring, hör och häpna, med öppen jacka!

I mina nya pjuck vilka synes på bilden traskade jag vid lunchtid genom ett Haga som jag nästan glömt att det fanns. Soligt, fikigt, och alldeles underbart!

Jag har nu köpt ett påskris som demonstreras nedan. Det är till min stora fasa vänsterlutande och jag får inte fullt ordning på det.

I mina en decimeter (typ) höga klackar kände jag mig som människorna i rolling stones-videon ”love is strong” när jag traskade genom staden.

Och när jag sökte efter denna video kom detta upp igen!




Shit, hur mkt tur kan man ha egentligen? 1.000.000:e besökaren två ggr i rad? Lika bra jag går o köper en lott för lyckan verkar le åt mitt håll! Sol och storvinst på samma dag!

Katten Sigrid tycker att stängda dörrar är det värsta som finns. Ofta står hon framför klädkammardörren och skriker med sin gällaste kattröst för att man skall komma och öppna.

När detta är gjort smiter hon snabbt in och luktar på plastpåsar, kängor och annat smått o gott som huserar i en klädkammare, och glider sedan ut. Det viktigaste är att dörren är öppen. Stängda dörrar får Sigrid ångest av.

Sigrid har vissa bestämda rutiner som absolut inte får avbrytas. I dessa ingår att få mat av Alex klockan sex på morgonen. Är det helg kliver hon runt på oss, skriker samt hoppar över våra huvuden tills nån (Alex) reser sig och utfodrar henne.

I kattspecialiteterna för att få uppmärksamhet när andra hushållsmedlemmar sover ingår också att slå på persiennerna så hårt det går med den lilla katt-tassen. Det låter som små glada marackas, och det har Sigrid the cat upptäck snabbt får husbonde och matmor på fötter.

Nu skulle man kunna tro att en katt som går inne hela dagen lätt blir uttråkad. Inte då! I Sigrids dagliga rutiner ingår förutom att sova på olika stolar och kuddar samt sprätta sand i badrummet, att hota skatorna genom fönstret! Det sistnämnda är en uppgift som hon tar på mycket stort allvar.

För att bryta av detta hårda arbete ställer sig Sigrid och skriker mot ytterdörren ibland. Då är uppdraget att ta reda på vad som händer på svalen. En liten tur där allt är avkollat, sedan in igen och påbörja dagens andra uppgifter.

Det är hårt att vara katt.

Små små koppar…

En kompis till mig kom på en sådan kreativ och rolig idé som jag bara var tvungen att bytea rakt av.

Hon hade istället för värmeljushållare, sin mammas gamla porslinsdockservis att ha ljus i hemma hos sig. Det stod alltså små söta porslinskoppar och lös runt omkring i hela lägenheten, och det var såååå rart.

När jag var på Holmens loppmarknad med Johanna (underminatak.blogspot.com) häromdagen så hittade jag, förutom ett utomordentligt fynd som jag skall berätta om och visa bilder på framöver, en otroligt söt liten kaffeservis.

Jag spred givetvis ut koppar runt om i hela lägenheten. Det mysiga med små söta blommiga porslinskoppar som ljuslykta är, att det tunna porslinet släpper igenom ljuset, så de på kvällen blir som riktiga ljus lyktor.

Nedan följer ett gäng bilder på mitt kopp-arrangemang, by day och by night.

Olyckligtvis tagna med min mobiltelefonkamera. Vi har en alldeles ypperlig professionell kamera hemma som jag lovar att jag skall börja bruka för mina inlägg…

För en outtröttlig, på gränsen till tvångsmässig språkpolis som jag själv, så finns det två saker som särskilt sticker i ögonen likt glasfiber i handflatan.

Särskrivningar samt när jag själv gör mig skyldig till språkfel.

Att påpeka andras språkfel eller stavfel är lågt, arrogant och osympatiskt. Eftersom alla vid ett eller annat tillfälle faktiskt gör språkfel, inklusive jag själv, så är det bara ett så fruktansvärt onödigt sätt att välja att klanka ned på andra.

Jag rättar andras språkfel tvångsbeteendemässigt och skäms hela tiden.

Det är ett dåligt karaktärsdrag, och jag lovar att jag ska försöka sluta läsa upp särskrivningar genom att betona första delen av det särskriva ordet som ett adjektiv.

Bilden nedan går ut till alla tvångsmässiga språkpoliser där ute.

Inspirationen är hämtad härifrån

Några varianter som inte blev top one:

Ellen i Karamellen

Eller Ellen på Forellen:

Heja Baljväxter!

Ellen lagar mat!

På sista tiden har jag fastnat för baljväxter. Rättare sagt bönor!

Detta hänger ihop med att jag kom över en kokbok med det ytterst fyndiga namnet bön-hörd, och nu äter jag mer baljväxter än Promoe!

Dagens mattips är en mycket enkelt och kalasgod bönsallad som ligger i min matlåda. Det käcka med en väl tilltagen bönlunch är att man oftast håller sig mätt ända till kvällningen och middagen. Med andra ord så råkar man inte riktigt lika ofta ut för det akuta blodsockerfallet som resulterar i tre ångestladdade mums-mums.

Nu till bönsalaten!

Svarta bönor med vitlök, citron och parmesan

Olivolja

1 vitlöksklyfta (pressad)

Citronsaft (kör på)

Salt och peppar

1 förpackning svarta bönor (sköljda)

Lite grovt skuren ruccola

Färsk persilja (vi har alltid frusen färsk i frysen, som man hittar i frysdisken i mataffären superbra!)

Parmesan

Joxa ihop skiten och hala i dig det!

På bilden synes min fuskvariant, för jag hade ingen ruccola hemma. Jag langade i en bunt krossade valnötter, och äter allt till spagetti. En snabbmatsvariant av det nyttiga och sofistikerade köket. Bör tilläggas att jag även har provat Ruccolavarianten som förordas och det är en su-u-u-ubliiiiim sallad!

Ett gäng dryga vakter har på senare tid påpekat att mitt leg snart går ut.

2010-03-23

Jag har oceaner av tid har jag tyckt!

Men denna morgon insåg jag...

...att eftersom jag inte hittar mitt pass, så kommer jag från och med imorgon inte kunna bevisa att jag är jag.
Jag blir en skugga i samhället.
Hur ska jag kunna se mig själv i spegeln, när jag inte längre kan bevisa mig i den materiella världen?


*harkel*

Bumns i väg till polisstationen!

Är det inte härligt.

Jag misstänker dock att väderförhållandena i Majorna inte skiljer sig nämnvärt från, säg, Västra Frölunda. Jag tror inte att jag kommer tänka: undrar vad det är för väder längs med 7:ans linje? Shorts eller täckjacka?

I vilket fall fick jag möjligheten att få den exakta prognosen för Stigbergstorget med omnejd.

Som ni ser bjuder Majorna på grådaskiga plusgrader med några inslag av sol inemellan, och jag funderar på om inte vinterjackan har gjort sitt för i år?

Är det inte så att våren skall frysas in och vintern skall svettas in?

Eller kan det ha varit tvärt om?

Hur som helst, vårdagsjämningen då man traditionellt gör sin garderobsutrensning, packar ned långkallingarna och tjocktröjorna, plockar fram sladdriga toppar, har ju faktiskt redan infunnit sig.

Jag har dock starka misstankar om att nedpackandet av vinterjackan i källaren kommer starta en ny istid, bara för att jäklas. Det brukar liksom vara så.

Jag är i vilket fall trött trött trött på att packa in mig i massa kläder som döljer mitt skolkande från träningspassen på SATS. Jag vill ha vårjacka och converse. Jag vill ha kjol och strumpbyxor.

Vår nu!

 Utan djävulen som lurar i alla hörn.

En ung kvinna fick aldrig något magiskt talesätt uttalat över sig, och blev således utelämnad åt Djävulen och hans skepnader.
 

Det finns en liten monsterdjävul som heter Tradera.

Tradera är en spännande funktion där man kan under svaga sysslolösa minuter spendera låtsaspengar på spännande fuskpälsar eller knasiga ljusstakar. Nöjt konstaterar man att man har högsta budet. Det känns nästan som man bär på en vinstlott.

Argt konstaterar man plötsligt att någon annan har högsta budet! Någon annan har lagt mer av sina låtsaspengar än jag! Merde! In fort som fanken! Trissa upp budet!

Så, pust, nu var allt bra. Nu har jag högsta budet igen.

Någon dag senare när man öppnar sin hot-mejl, finner man något sannerligen hotande. Ett vinnar-mail? Är jag en vinnare? Jag känner mig mest som en förlorare! För nu vill någon plötsligt ha riktiga pengar av en.

Snällt för man över pengar till dennes konto, för man vill ju inte råka ut för dåligt omdöme.

Så kommer avierna, man hämtar ut skor, blusar och tavlor på posten. Man lovar sig själv att aldrig mer dansa med Tradera-djävulen igen.

Likt en nykter alkoholist blir man dock aldrig fri från beroendet och när som helst kan minsta svaga stund utgöra den hala fläck som gör att man handlöst faller ned i Tradera-träsket igen.

Oftast börjar det med att man bara ska titta lite. Jag har kontroll tänker man. Jag vet vad jag gör. Jag kan sluta när jag vill.

Frågan är om man kunde det, när man står där, och inser att man vunnit tre separata auktioner på speglar, när man knappt tänkt köpa ens en.

Hur mkt ler inte den lea Djävulen som lurar i varje hörn, när Frikadellen tar svansen mellan benen och överför ojämna summor på 43, 81 och 51 kronor till olika Swedbank-konton?

Hur hånskrattar inte den lockande och pockande Djävulen över sitt verk, när Frikadellen tappert knatar iväg till Ankargatans livs för att hämta ut ännu ett paket?

Denna gången var sista gången. Jag lovar! 

Jag är generad över min frånvaro. Jag ville vara tillbaka. Jag ville verkligen det. Men så generades jag. Trots att jag egentligen visste vem jag var förnekade jag begäret som växte inom mig. Tryckte ned det. Erkände det inte ens för mig själv.

Men idag. Bekänner jag. Jag tar klivet ut.

Jag brukade skratta åt dem. Jag läste dem maniskt. Men utåt skrattade jag åt dem. Pff… Att fota sig själv i ett provrum? Gud vad löööjligt!

*Kolla mitt nya inköp*,* I LIKE*.

Fjantar.

Men någonstans i mitt inre så var det en liten röst som ropade. Jag vill jag med! Jag vill också ta kort på min outfit, min heminredning, min katt, min kille, mina promenader, utflykter, min mat, allt! Allt i mitt oerhört viktiga liv, som borde vara av största intresse för alla ute i etern.

Men jag var ju för cool.

Ändå läste jag dem. Jag följe dem. Jag suckade över särskrivningar och meningsbyggnadsfel. Jag suktade efter lacktajts och rutiga oversize skjortor.

Jag tankades på uppmärksamhet från röster där ute som skrek: Se mig! Se mig!

Samtidigt som jag själv svarade: Ok jag ser. (Men när ska ni se mig då?)

Det sista vågade jag knappt andas. Att jag skulle själv ställa mig med benen i kors och låta kamerablixten i spegeln förstöra halva bilden, var mer än vad jag vågade hoppas på.

Sakta började tanken gro. Före jag visste det själv. Jag vill också, ropade det i mig! Jag vill, jag vill, jag vill, jag med!

En dag svarade jag rösten.
Du har kallat i 26 år. Förlåt att det tog sådan tid för mig att svara, men här är jag. Jag skall aldrig mer slå dövörat till och förtränga vem jag egentligen är. Jag är här, jag hör. Och äntligen kändes livet logiskt. Jag tog steget ut. Jag erkände.

Jag heter Ellen, och jag är en bloggare.

Här är jag.