Idag är jag mycket mycket trött vilket beror på flerfaldigt avbruten sömn. En katt med smak för uppesittarnätter bjöd på särskilt aktiv vakenhet inatt.
Nattens absoluta paradnummer utgjordes av:
(1) Sigrid befann sig av okänd anledning längst upp på (2) soffkudden som välte och föll på (3) min gitarr vilken är ett instrument som vid fall på (4) element faller med viss resonans.
Vilket är ett mindre angenämt sätt att väckas på klockan 01.30 på natten.
Ett uppvaknande av denna art innebär dock en viss avsaknad av koherens med verkligheten. Jag flög bokstavligen upp och trodde något dramatiskt hade hänt med mitt hem. Typ att det hade blivit träffat av en sovjetisk raket eller att en lastbil kört in genom fönstret.
-Åh du är vaken, utbrast Sigrid lyckligt. Strålande!
En ytterst pigg och något stirrig katt jamade efter mig och ställde krav ur vilkat jag kunde uttyda ge mig mat, klappa mig, klia mig samt rensa min låda. Shhhhdet är mitt i natten, sa jag och slog dövörat till.
Klockan 4.00 vaknade jag återigen av en bestämd katt som tyckte att natten defenitivt var slut. Upp, beordrade hon. Upp! Upp! Upp! Hon malde på, med undantag för små korta pauser, ända fram till den lyckliga tilldragelse att min klocka ringde halv sex.
Jag tror jag kan förstå hur småbarnsföräldrar känner sig.
Uttrycket "surdeg" har nyligen korsat min väg. Det kan mycket väl vara så att uttrycket alltid har funnits men isåfall har det nått mitt medvetande först nu. Sedan det kom till min vetskap ser jag plötsligt det överallt! I bloggar, i jobbmail och i tidningar.
Nu är tiden inne att jag provar på att med ett vigt litet skutt använda mig av uttrycket själv.
Vad som följer nedan är min surdegspremiär.
Idag har jag tagit itu med en surdeg som legat och jäst i lugn och ro under längre tid än jag någonsin ärligt skulle svara på.
Så här om sommaren kan man ibland minnas tillbaka till tidigare somrar och knasiga saker man har hittat på. Resor, sol och bad i alla ära men den aktiviteten som jag sedan tonåren har ägnat mig åt allra mest är...
*trumvirvel*
...jobba!
Och under årens lopp har jag provat på sommarjobb av alla dess slag. Jag har varit nattskiftsarbetare på snusfabrik jag har varit "på-stan-försäljare" (en kort sekvens av mitt liv som jag har valt att inte ha med på mitt CV), jag har jobbat på Burger King, jag har jobbat på vårdhem, jag har jobbat restaurang, café och mycket mycket mer...
Det absolut knasigaste sommarjobb jag har haft var när jag en sommar letade rumpor på en badstrand. Det var så att jag skulle casta solbrända män att delta i en reklamfilm. Upplägget var att de skulle stå i en dusch och filmas bakifrån, så att man bara såg rumporna. Det skulle vara starkt solbrända karlar så att de fick en riktigt vit rumpa och brun kropp runt.
Min uppgift var att gå runt på badstranden och hitta riktigt solbrända killar. När jag hittat någon som passade frågade jag om de var intresserade av att delta i en reklamfilm och om de accepterade fick de lämna namn och telefonnummer samt låta mig ta en vacker bild på deras nakna bakdel.
Det roliga i kråksången var att det var många fler som gick med på att delta än vad vi hade räknat med. Väl tillbaka från stranden valde vi bland bilderna och kontaktade sedan de bästa rumporna.
En stor hög killar blev således aldrig kontaktade igen. Jag undrar än idag vad dessa tänkte om denna märkliga händelse... Här kom en främmande tjej och bad om deras telefonnummer och namn, samt tog kort på deras nakna rumpor!
Jag vet heller inte var den enorma högen av polaroid-bilder på nakna rumpor som uppstod tog vägen.
Jag botaniserade bland kattmatshyllorna och rykte åt mig två burkar av de sorter som Sigrid brukar bli allra gladast för. Glad i hågen skulle jag precis gå mot kassan när jag plötsligt hörde ett märkligt ljud.
-Bip-bip-bip. Bip-bip-bip.
Det var min blogg-radar som hade fått vittring på något.
-Ja, svarade jag. Vilken skojig idé! Jag kommer nog på någon kul formulering på vägen hem!
Jag vände entusiastiskt tillbaka mot kattmatshyllan i full färd med att ta en burk oxe istället fast jag vet att katten avskyr kattmatssorten.
Plötsligt vaknade Sans Och Balans ur sin dvala.
-Men Ellen! Sa Sans Och Balans. Kommer inte på fråga! Nu har bloggandet gått för långt! Ställ tillbaka oxköttsburken bums! Iväg med dig till kassan och köp maten som din hungriga katt vill ha! Inget annat! Jag vill inte veta av något mer trams!
-Men men… stammade jag
-Inga men! Jag vill inte höra ett ord till!
Tilltufsad av Sans Och Balans hårda ord ställde jag tillbaka kattmatsburken och lufsade till kassan med torsk och sardiner istället.
Även om jag kände mig orättvist behandlad av Sans Och Balans just då kan jag i efterhand erkänna att det nog är tur att det finns en liten gnutta motvikt till viljan att offra allt för ett skojigt blogginlägg.
Tur att jag har Sans Och Balans.
Sigrid tackar ödmjukast Sans Och Balans för att kattmaten fortfarande handlar om endast hennes behov.
...Aftonbladet publicerar artiklar av denna karaktär:
Nu väntar jag spänt på: "Så gick Olof i Tranås ned elva kilo med nya pulverdieten", "Dessa tjänar mest i din kommun - vi har hela listan" samt " Så är svenska kvinnor otrogna under semestern."
Nu är de där två små putte-fnuttiga mini-fliniga dagarna de kallar helg snart till ända. Fem gigantiska arbetsdagar tornar upp sig och väntar på att betas av. Morgonrutiner och kvällsrutiner väntar på att återtas, väckarklockor ska ställas, tider ska passas och lunchlådor ska fyllas.
Lilla dumma karln som så nyss kom hem har redan dundrat iväg för att återigen arbeta utomsocknes och lilla jag sitter hemma med katten och känner mig sorglig.
Allt det där man inte hinner med hela veckan skulle ju avklaras under helgen. Det skulle tvättas och strykas och vikas och plockas in och plockas undan och dammsugas och moppas och pratas och umgås och ätas och drickas och sovmorgonas och filmtittas och naturvandras och fånga dagenas och slappas och spontanas…
Och poff var det plötsligt slut. I en liten snytning var helgen borta och mina storartade projekt verkade aldrig hinnas med. Ändå är jag alldeles slut och skulle behöva en helg att vila mig från helgen.
Fröken Tak har fått en fräsig befodran på sitt kneg och bjöd därför igår på grill och kubbspel i sin familjs sommarhus på Hjuvik för att fira.
Kubb. Är ett spel jag inte fattar och än mindre tycker är kul. Jo. Det är jä-ä-ä-ättekul säger alla mina entusiastiska kompisar.
Ok. Vi provar sa jag. Och det gjorde vi.
Jag kom fram till att kubb är en märklig lek. Man ska kasta klossar på motståndarens klossar men man får inte komma åt klossen i mitten förutom när det närmar sig slutet. Man kan ha fått ned motståndarens alla klossar och vara förkrossande bäst. Men får man inte ned stora klossen på slutet, då har helt plötsligt motståndaren vunnit. Förvirrande?
JA.
Samt obehagligt. Den som förtjänar att vinna gör det inte, och den som vinner gör det men med en gnagande vetskap längst om att vinsten egentligen är oförtjänad.
"Ja det är lite sadistiskt" sammanfattade en vän.
I övrigt var kvällen topp.
Foton på olika teman i bohuslänsk infattning. Ovan. Tema "spring break".
Teeeeaaaaam spiiiiriiiit!
Charlie's angels. Lucy har en pilbåge, Fröken Tak en pickadoll och jag endast mina livsfarliga karatehänder.
Charlie's angels i alternativ tagning. Lucy gör krokodilen, Fröken Tak pekar mot högre makter och jag spelar jazz-trumma.
Är det någon mer än jag som ställer sig en smula tveksam till Fanta-reklamen som går på TV?
Vid en första anblick verkar reklamen handla om ett gäng snygga, vältränade och lyckade ungdomar som har en tokrolig dag på stranden, vilken antagligen hade varit grådaskig, tråkig och full med celluliter om det inte vore för Fantan.
Vad är det för fel på detta frågar ni?
Jo, nu ska ni tillsammans med Frikadellen göra en djupanalys av vad som egentligen sker i Fanta-reklamen.
Ok. Först har vi Skojige Killen. Skojige Killen har med sig Fanta till stranden för att pigga upp sina vänner. Han har även med sig glas som verkar vara äkta och inte plast (så opraktiskt!). Han radar upp dem och häller upp Fanta till vännerna en och en. När han kommer till sista glaset verkar Fantan inte räcka till. I ett trevligt och omtänksamt gäng hade man givetvis börjat hälla mellan glasen för att alla skulle få lika mycket. Men skojige killens vänner fungerar inte på detta vis, utan dyker utan pardon mot glasen med mest i, helt utan respekt för Skojige Killen eller det faktum att det var han som bjöd på Fantan från början.
Skojige Killen känner dock sina vänner och vet vad det är för människor han har att göra med. Han har därför preparerat ett lite längre glas som han stuckit ned i sanden. På så sätt kan han dölja det faktum att han faktiskt får mer än de andra.
Vad gör hans kompisar då? Tänker de: Vilken uppfinningsrik lustigkurre? Eller tänker de: Inte mer än rätt, han har ju trots allt pröjsat drickan?
Nej nej. De tänker: Den jäveln, honom brottar vi ned så han spiller ut Fantan han just har hällt upp.
Rått.
Jag vill uppmuntra Skojige Killen att skaffa sig nya vänner. Det finns många precis lika stimorol-tanda-vita och solbrända människor därute som har vett att visa uppskattning för en som tänker på att ta med sig läsk till stranden.
Göteborg har invaderats av triljoner ungdomar i träningsdräkter. Stressade tränare står och hojtar på utrikiska på spårvagnen och stans alla tonårstjejer går i spinn.
Det är Gothia Cup. En vecka om året då ungdomar från jordens alla hörn spelar fotbollscup mot varandra. Framför allt kryllar stan av tonåriga pojkar. Något som stadens tonåriga flickor uppmärksammar med stor entusiasm.
I mina unga dagar var Gothia Cup den absolut mest magnifika veckan om året. Från tidiga morgonen till sena aftonen sprang vi staden runt för att få ut den ultimata Gothia Cup-upplevelsen. Viktigast av allt var så klart de exotiska killarna. Mest intressanta var de brasilianska killarna (för de var snyggast) och de amerikanska (för de pratade som på film, engelska alltså, när man är fjorton är ALLT på engelska fräckt).
Vi hängde utanför skolorna där de bodde, vi hängde vid fotbollsplanerna där de spelade matcher och framför allt hängde vi på 6 av 6 möjliga discon där spännande möten kunde ske. Fröken Taks mor kom prick halv tolv varje kväll och plockade upp oss utanför discot. Var vi inte där i tid kom hon in på dansgolvet och hämtade oss. Detta fick ju absolut inte ske så vi var punktliga.
Vi började nedräkningen i almanackan ett halvår i förväg. Vi planerade minutiöst vad vi skulle ha på oss dag för dag, vi sprayade blondspray i håret, vi (framförallt jag) stoppade bomull i BH:n och vi bombaderade ögonen med kajal.
Nu när jag ser de små svettiga pojklagen i samklang med nya generationers blonderade fjortonåriga tjejer kan jag inte hindra mig från le en smula med nostalgi i blick.
Samt konstatera att jag kommit en lång väg sedan 1998.
Liten rödhårig Frikadellen Gothia Cup 1999, tagen för nästan exakt elva år sedan. 1999 och 1998 var mina glansår i Gothia Cup-entusiasm.
Den söta amerikanska killen på bilden blev kär i mig och jag blev nog lite förtjust tillbaka. Vi tog ett mycket dramatiskt farväl där vi pratade om att vi fortfarande skulle vara under samma måne och stjärnor även om långt borta från varandra.
De coola amerikanska killarna.
Vi hängde med ända in i kaklet och tog våra farväl på flygplatsen.
Jag har under de senaste dagarna gjort en storinventering av min privatekonomi för att ta reda på exakt hur mycket pengar jag spenderar på vad och var jag skulle kunna skära ned.
Mycket vuxet.
Denna vuxna attack på min ekonomi har inbegripit saker som ändrat internetabonnemang, ändrad hemförsäkring, uppsagda tidningsprenumenerationer och lite annat smått och gott. Allt enligt devisen: många bäckar små blir ett böljande vackert hav som jag har råd att semestra vid även nästa år.
En av många läckor i min ekonomi har visat sig vara min ondskefulla mobiltelefon som presenterar vulgärt höga siffror varje månad. Jag har ingen hemtelefon och mobilen har således monopol på alla mina samtalstimmar vilket innebär smärre chocker var gång räkningen bullrar ned i brevinkastet.
Jag plockade därför upp ovan nämnda lur och ringde till min telefonoperatör och frågade hur jag skulle kunna få ned kostnaden på bästa sätt. Den mycket charmerande killen i luren kikade på mitt ringande från sin dataskärm och konstaterade att jag ringer vitt och brett till min egen operatör, andra operatörer och till fasta telefoner. Då jag inte har en hemtelefon rekommenderade han mig att ändra min abonnemangstyp till en med fast summa och fria samtal. På sätt skulle jag spara någon hundralapp och jag skulle veta precis hur mycket pengar jag skulle avkrävas varje månad. Jag tyckte det lät som ett bra förslag och jakade.
Därmed var saken biff. Och vägen mot undergången utstakad. Men om detta var jag ännu ovetandes.
Efter ett par dagar började jag så stilla fundera på om det där med abonnemang egentligen var min melodi över huvudtaget. Vore det kanske bättre om jag bara hade kontantkort? På så sätt skulle jag hålla mina samtal nere och jag skulle ha exakt kontroll på mina kostnader. Ju mer jag prövade tankebanorna ju klokare lät det. Jag tog ett beslut, fattade mobilen och kontaktade åter min operatör. Jag skulle säga upp mitt abonnemang.
En trevlig ung dam svarade och tog sig en titt på vad jag hade för avtal med telefonbolaget.
-"Du har en förhöjd avgift på hundra kronor i månaden som avbetalning på din telefon ser jag."
-"Det vet jag," sa jag och tänkte på min telefon som numera spelar harpa på ett moln, men vilken jag fortfarande betalar på. "Jag tänkte att jag kanske kunde få en klumpsumma att betala så är problemet ur världen?"
-"Ja det går... då ska du betala... låt se... 1300 kr där!"
Jag svalde en klump i halsen.
-"Låt gå!" sa jag och tänkte att det är priset man får betala för sin ungdomliga dumhet.
-"Sen har du en bindningstid under tiden då du betalar av din telefon. Nu ser jag att du bytte till fast pris häromdagen. Då blir priset för att betala av abonnemanget... 6487 kr!"
Tydligen sålde jag min själ i samma sekund som jag ändrade mitt abonnemang från 49 kr i abonnemangsavgift med samtalstaxa till 499 utan samtalstaxa, vilket den charmige unge mannen jag inledningsvis talade med underlät att berätta.
-"Finns det en hake?" Hade jag frågat den unge mannen.
-"Nähähähähä" sa den unge mannen.
Well. I beg to differ.
Det fanns en jävla hake skulle jag vilja påstå.
Kanske den lilla detaljen att abonnemanget var portalen till själva helvetet?
Jag tycker det är skönt att min hyresvärd eftersatt underhållet i rabatten till den grad att jag inte längre behöver bekymra mig över insynen i vårt sovrum.
Bränn-nässlorna utanför vardagsrummet börjar nå samma nivå. Härligt!
I det Frikadellianska hushållet sitter en ensam liten Frikadellen och suckar.
Det råder hårda tider. Sambon jobbar på annan ort för ett par veckor framåt, och lilla Frikadellen har ännu inte funnit sig helt tillrätta som Gräsänka.
Då får man tröst-sno-ihop-sig en liten hemmagjord pesto med valnötter. Vill ni bli som jag? Följ guiden nedan:
Koka en hög tagliatelle. Låt vattnet koka upp. Slå på Danska Hollywoodfruar på TV. Fundera över när Finlands bidrag kommer för att göra det nordiska bidraget till Hollywood komplett. Flyg upp först när pastavattnet kokar över.
Fyll en skål av den färska frusna basilikan som sambon i vanliga fall sparsamt toppar sin tomatsallad med.
Riv ett stycke parmesan. Tröttna, sluta. Vänta på reklamen i Danska Hollywoodfruar. Fortsätt.
Pressa en liten vitlöksbit. Med betoning på liten. Gräsänka i all ära men arbetskamraterna skall stå ut imorgon också.
Tjofsa ihop det hela med olivolja.
Bröta ned i den färdigkokta pastan. Säg "mmmmm" och planera börja äta.
Kom på att "ja jäklar ja, det ska ju vara valnötter i".
Hacka valnötterna.
Möla ned dem i pastan. Tänk på vad gott det ska bli att äta. Se fram emot den goda kronärtskockan som du ska äta till.
Dra dig till minnes att kronärtskockan måste koka i 40 min och att den för närvarande är snustorr.
Strunta i den och gör en lyxig tomatsallad med rödlök och jordgubbar. Blanda med liten nypa socker, salt, peppar, olivolja och balsamvinäger.
Producera en dubbelhaka. Forma fingrarna till en ring. Säg mums filibaba.
Idag fick jag äran att träffa min härligaste Sophia som jag inte sett på många år! Sophia och jag dansade en gång i tiden balett i den stora staden Stockholm. Men så kom vi på bättre tankar, lade ned tåspetsdansen och styrde båda kosan mot våra hemstäder. Jag till Göteborg och Sophia till Malmö.
På ingen tid alls har så många år som åtta gått sedan vår gemensamma dansepok. Under dessa år har vi båda vuxit till stora starka tjejer. Vi har samlat akademiska poäng, vi har flyttat hemifrån, vi har rest runt i världen och vi har båda funnit våra livspartners. Sophia har till och med lyckats få en förlovningsring på fingret och ska gänga sig i oktober.
Och. Vi är båda bloggerskor.
Sophia är en bröllopsbloggare. Men inte en vanlig sådan. Det är inget rosa-rysch-pysch-gullegull-bröllopsbloggande utan alldeles fantastiskt finemangigt, underfundigt, kreativt bloggande. Bröllopsplanerandet fungerar som grund och utgångspunkt men bloggen bjuder vidare på sprakande färg och festlighet som inspirerar i livets alla skeenden. Sophia är en bloggare av dignitet och hennes bloggfotande är inget undantag. Min lilla hobbykamera bleknade förskräckt i blotta åsynen av Sophias gigantumkamera enormus.
Så här käcka är vi.
Jag rekommenderar varmt ett besök hos Sophia och ni hittar henne HÄR.
Nu sitter jag på ett tragiskt försenat tåg i riktning Göteborg. Alla toaletter är trasiga, eluttaget till datorerna funkar inte i min vagn och konduktörerna är svettiga och stressade.
Som grädde på glassen eller topping på moset har vagnen begåvats med ett gäng överförfriskade skånska pågar som förgyller resan genom att utstöta gutturala läten ur vilka jag uttyder: Vi ska ragga töööööööseeeeer… Geeeee maj blannevann till groooooggeeeeen… Krööööökaaaa... Heeeeelsiiiingboooooorg!!
Imorgon börjar åter arbetslivet efter två veckors ledighet som försvann i en nysning.
Gårdagens barnkalas blev rätt rough. Jag sitter här med en isblåsa på huvudet och undrar vad som har hänt med dagens ungdom.
Lite bilder från gårdagen.
Sambon spelar fotboll. Han mötte hårt motstånd från de yngre förmågorna. Likabra att inse att det är dags att ge plats åt den nya generationen.
Sambons kusin och tillika ena födelsedagsbarnets mamma visade sig vara tårtmakarnas svar på Renoir.
Bakom varje framgångsrik man står en kvinna. (jag skrattar i skrivande stund oproportionerligt mycket åt min egen vitsighet)
Humor är min skyddsmekanism.
Jag roar oavbrutet andra på bekostnad av mig själv.
Skåningarna visar också prov på självdistans och har döpt sina regionaltåg till "Påga-tågen". Gotta love it!
Jag ska sätta mig på ett sådant Påga-tåg i riktning mot den stora staden Malmö och träffa en gammal vännina. Hon är för övrigt en mycket eminent bröllopsbloggare på tidningen Glamour och ni hittar henne här.
Under semestern övade jag på Montazamiposen. Ni vet den där då man vrider lite på ena benet för att se smalare ut. Maria Montazami pulls it off perfekt. Därav epitetet Montazami-posen.
Jag övade.
Nästan, men ändå inte.
Jag övade mer.
Nära skjuter ingen hare.
Fortfarande inte den lediga Montazami-stilen jag eftersöker.
Idag, för första gången någonsin, ever, i historien var jag och killen överens i videoaffären om vad som skulle hyras. Detta var absolut tvunget att förevigas i foto.
Jag och killen letade oss upp för ett långt och knaggligt berg för att komma till en genuin liten grekisk by. Utanför husen satt små tanter i hucklen och skvallrade och på trästolar satt farbröder och rökte och spelade backgammon.
Det här är äkta tänkte vi. Här har det fått vara orört och fått förbli genuint.
Det kändes så bra och så fint.
Tills vi upptäckte att lokala tavernans salt och pepparströare kommer från IKEA.
Nu har jag packat upp och tvättat alla kläder. Längst ned, invirad i en romantisk session med min bikiniöverdel hittade jag min kamerasladd.
Så nu kan jag ladda upp mina Grekbilder.
Först ut är den absolut första bilden jag tog. Vi hade gått upp klockan tre på morgonen och åkt över hela Europa, landat i ett inferno av hetta, ålat oss igenom passkontrollen, svettats på transfern, hittat hotellet, lämnat grejorna, kletat in oss i solkräm och letat oss ned till hamnen och skulle nu intaga vår första grek-sallad.
Jag var hänförd av det azurblå medelhavet och bestämde mig för att föreviga ögonblicket. I förgrunden fastnade ett gäng greker som hade en mer avtrubbad inställning till det hela.
Nu har jag packat ned alla käder igen. Imorgon drar vi ned till skåne och österlen och umgås med svärföräldrarna. Sambon är av Ystadianskt ursprung. Vilken tur att jag övade på skånskan redan under Greklands-resan.
Exakt 273 olästa små glada inlägg finns nu att förkovra sig för lilla mig på bloglovin'.
Bloggvärlden fortsatte utan mig.
Nu ska jag läsa mig ikapp om vad folk hittar på där ute i sommaren, vad som har hunnit bli hiss och diss under senaste veckan och vilken kroppsdel Kisse tänker förstora härnäst.
Och givetvis har jag massa bloggande att ta igen.
Inga bilder att publicera än. Jag var så ivrig att få skriva en truddelutt att det gick före att ens en gång packa upp väskan. Kamerasladden ligger invirad bland handdukar och solkräm. Grek-bilder kommer dock inom kort!
Jag sitter just nu pau ett internet-cafe och kaenner mig en smula mallplacerad.
Sjaelv aer jag uppklaedd till taenderna dau jag och karln min taenkte prova pau en av de finare restaurangerna i byn. Runt omkring mig sitter en hoeg finniga grekiska tonauringar och lanar samt ropar "nu ska vi doeda grotttrollet" pau grekiska. Jag sticker ut sau att saega.
Jaja. Allt foer bloggen.
Vi har hyrt bil och snurrat runt oen. Igaur simmade vi i ett vattenfall medan jag frenetiskt sjoeng "de dansar som virvlar i ett vattenfall". Vi har chillat pau en grekisk surfarbar med massa grekiska "twenty-somethings" med foersoek till ansprauk pau att vara coolast i vaerlden. Idag har jag snorklat runt bland fiskarna igen, och fick syn pau en liten blaeckfisk. Den laug som baest och strackte ut sina armar pau botten och samlade ihop lite stenar som den drog ned under sitt bo under en klippa. Kanske planerade den att med dessa skapa naugot litet hemmasnickrat att skryta med infoer sina andra blaeckfisk-vaenner.
Det kaendes lite brutalt att en av dessa vaenner som baest hoell pau att smaeltas i min magsaeck.
Det aer varmt. Jag har snorklat. I havet mer preciserat. Det i sig var en galen upplevelse. Jag foeljde ett interessant litet fiskstim som jag saug naugra meter under mig. Hel ploetsligt upptaecker jag att jag aer omringad av ett jaettestim med smaufiskar. Jag laug i vattnet och iakttog mina nya vaenner i 45 minuter. Aenda tills jag boerjade frysa.
Under vattnet saug jag ocksau en svaerdfisk som var ca 1,5 decimeter laung som var i full faerd med att foersoeka attackera mina nya vaenner med sin lilla svaerdnos.
Skaemt jag drar med jaemna mellanrum.
1) - Vad aer det som ligger mellan sidorna i matteboken och aer lite vitt och kladdigt?
Svar: Pythagoras sats!
Kuriosa: Pythagoras satt och taenkte ut arean pau en triangel just haer pau Samos daer jag befinner mig.
Nu går jag och lägger mig strax. Ska bara möla i mig en pizza först och så ska modern komma och hämta katten. När vi slår dank en vecka i Grekland ska katten Sigrid ligga på en gräsmatta på landet och gotta sig.
Varför går Frikadellen och lägger sig mitt på blanka dagen? Jo därför att klockan tre kommer väckarklockan ringa, och då är det uppåtmarschpannkaka och iväg med taxin mot flygplatsen.
Det finns goda möjligheter att jag inte kommer sova såvärst mkt.
Min flygplansoutfit består av kjol och linne båda rätt snygga men gamla och uttjatade så inget jag känner att jag "slösar på". Ovanpå blire en skjorta och under ett par leggings, allt då detta är lättast att fnula av sig och knöla ned i väskan redan på planet.
Det kanske inte upplevs så krångligt, men det var en sann pärs att arbeta fram denna plan. Allt skulle ju matcha. Med varandra. Och med handbagageväskan. Och skorna.
Jag är helt slut. Men grekerna kommer bli tagna med storm när jag kliver av planet, det är jag säker på.
Ja mina vänner. Nu stundar dagen jag fruktade. Dagen jag lämnar laptopen hemma och under en vecka endast sporadiskt kommer att uppdatera.
Imorgon i gryningen flyger jag och jag har knappt packat alls!
Jag planerade att bli klar igår kväll då jag skulle ha minimalt med tid idag. Dock fastnade jag på en mängd frågor, som endast ett överneurotisk kontrollfreak som your truly kan haka upp sig på.
Lite mindre gruskorn på vägen är givetvis frågor som: Hur jag ska välja kläder så ultimat som möjligt utifrån att de ska kunna kombineras med varandra, vara bekväma, luftiga samt ta liten plats i resväskan?
En större stenbumling har dock varit att tänka ut min out-fit för själva flygresan. Min sambo trodde inte sina öron när jag berättade att detta hade förhalat hela packningsproceduren.
För den ultimata flygplans-outfiten 2010 gäller en mängd aspekter som bör tas i beaktande. Fem närmare bestämt.
1) Det ska vara bekvämt. 2) Jag vill inte frysa på planet. 3) Jag vill inte svettas när jag kommer fram. 4) Jag vill inte slita på najsa kläder jag planerar ha på plats. 5) Jag vill ändå vara snygg.
Vid halvtolv-snåret igår kväll enades jag slutligen med mig själv om en kombination som någorlunda uppfyllde kriterierna.
Vid halv-sex var jag uppe igen med en nackspärr och nu sitter jag på jobbet och lunchbloggar.
Jag släcker alla lampor. Jag kollar alla plattor. Jag tittar efter vad katten gör, ställer dörren till badrummet och lådan på glänt. Jag drar ur sladden till kaffekokaren.
Jag kontrollerar att jag inte har drabbats av tillfällig sinnesförvirring och i ren galenskap dragit fram strykjärnet samt slagit på det. (Eventuellt även bundit fram något branfarligt vid det, typ katten)
Allt är klart. Jag kollar allt igen. Säger högt till mig själv att allt är kollat.
Låser dörren. Går hemifrån. Vänder efter 10 meter för att en sista gång kontrollera att dörren är låst.
När jag kommer hem är jag som vanligt lika förvånad att huset står kvar.
Jag har köpt en blogg-anteckningsbok att skriva upp mina idéer.
Dels är den ypperligen praktisk för de där smarta idéerna man tror att man ska komma ihåg, men som glöms fort som bara den.
Dessutom är den fantastisk när det gäller sprida intellektuell aura. Jag riktigt föreställer mig hur folk tittar på mig, när jag sitter på cafét och skriver upp någon ny idé om katten, och tänker: "där sitter en poet". "Oh, ah, titta hur poeten rynkar pannan i skapandeprocessen"
Hon berättar hur hon som barn höll för öronen när man sjöng "ja må hon leva" för hon tyckte det var så hemskt att hon skulle skjutas. Hon missade tydligen avslutet att hon bara skulle skjutas fram på en skottkärra när hon nått de hundra åren.
Jag konfronterades därmed med min egna felaktiga tolkning av födelsedagssången som jag själv burit i 26 år, 4 månader och 18 dagar (var så goda att räkna ut min födelsedag). Insikten nådde mig med andra ord först för, i runda slängar, en kvart sedan.
Jag har personligen aldrig missat biten med skottkärra. Jag har bara alltid varit övertygad att det är på själva skottkärran som avrättningen skall ske.
När de hundra åren är nådda, i min barndoms tolkning, så säger omgivningen att "nu får det vara nog" och skjuter fanskapet, som först placerats på en skottkärra. Jag antar att jag ändå tyckte det var relativt fair om man nu ändå fått bli så gammal som 100 år.
Det följer fler verser. En handlar om att man skall hängas på en häst bak-o-fram vilket jag givetvis har tolkat som ytterligare en avrättningsmetod om den första bommade. Som barn la jag därför till en egen vers för att hjälpa till i brainstormandet kring hur man skulle göra sig av med denna envetna 100-åring som envisades med att klamra sig fast vid livet. Den lydde "då ska hon begravas 100 meter under jorden".
Jag antar att jag tänkte att om allt annat har misslyckats kan man ju faktiskt bara gräva ned personen ändå. Riktigt djupt för att vara på den säkra sidan.
Tilläggas bör att jag inte nyligen funderat över innebörden av födelsedagssången. Men det är nog en ganska torftig förklaring. Jag borde nått av denna insikt något tidigare.
Igårkväll drog jag återigen ut mot havet med Lucy och ett gäng andra. Målet med resan var grillning av allehanda marinerade köttbitar. Pojkarna rullade hajkbananer* i aliminiumfolie, och flickorna drack rödvin och grillade marshmallows. Någon lyckades både äta kakan och ha den kvar genom att ha med sig laptopen så att alla vevezuelan-entusiaster kunde titta på matchen Paraguay-Spanien. När matchen var slut spelade vi macken-klipp på Youtube.
Riktigt camping-liv alltså!
Jag är mycket nöjd med hur den ljumma sommarkvällen togs tillvara. Idag är det grått och trist och det är ganska bra för jag har en hel del att dona med inomhus.
Lucys pojkvän visade sig för övrigt vara picknickens svar på Martha Stewart!
*Bananer med chokladbitar i, lägges i folie och får smälta på grillen.
Nyss återkommen efter att spenderat dagen med min kära Lucy vid havet.
Jag ville verkligen inte skräpa ned. Men en utbrytarrepublik från den lokala myrstacken hade deklarerat min äppleskrott som självständig stat. Jag hade inte hjärta att avbryta det hela. Skrotten blev kvar.
By the way. Mormor var nöjd med besöket och de goda kanelbullarna. (fanns kvar i frysen sedan det omtalade samt omständiga baket) Hon förseddes med kaffe och drog sedan vidare med modern och fadern till lantsället. Kort men trevligt.
Mormor har kommit till västkusten ändå från Arboga och nu ska hon göra premiärbesök hos lilla mig. Då måste hemmet vara representabelt så lilla mormor trivs.
Idag har vi röjt farligt värre. Bellas första födelsedag har firats av med sommarbuffé och jordgubbstårta.
Värdinnan och födelsedagsbarnet spanade ut över festsällskapet från sitt högsäte.
När presentöppningen sattes igång väntade jag mig en storartad succé för mitt paket gigantum.
-"Ta mitt sist" sa jag och log i mjugg. När hon öppnar min present kommer alla andra blekna i jämförelse, tänkte jag.
För vilket barn blir inte till sig av fullkomlig lycka för en gigantisk groda delvis i manchester?
Suck. Jag skulle vilja påstå att jag föll på mållinjen. Jag blev i sista sekund övermannad av en traktor med djur utrustad med allehanda ljus- och ljudeffekter.
Gah!
Jaja. Vad annat hade man väntat sig av ett barn uppvuxet i mobilåldern.
Idag fyller Bäbis-Bella ett helt år och ikväll är det kalas. Jag har endast köpt en liten, modest och symbolisk present. Materiella saker kan liksom inte köpa kärlek.
Bella ska älska mig mest av alla i världen. Det är min slutliga destination. Jag kommer köpa presenter i en aldrig sinande ström tills jag når mitt mål.
Jag (kanske på pikalurven): Åh de va Kal å Ossbon va! De satt vid hamnen. Å då va, trilla en göbbe ner i vattnen! Han va engelsman va! Så han ropa änna: Help me! Help me! Då sa Kålle till Ossbon: DÖ, där ligger en o talar engelska - FLYTANDE-
Min bror: Det där... *harkel*... kanske inte var blogg-material direkt.
Jag fick nyss "nöjet" att lyssna på en uppstudsig tonårstjejs koversation med sin mor. Modern frågade saker som: "vad ska du göra i helgen", "är det något du vill att jag ska handla" osv.
Fullkomligt normala saker.
Tonårsdottern himlade med ögonen och skrek (!) saker som: "sluta prata", "jag vet väll va faan inte vad vi har i kylskåpet", "jag sov faktiskt till två idag inte tre!"
Denna något horribla upplevelse fick mig att fundera på om jag någonsin vill skaffa barn om det ska sluta med att de en dag ska bli så elaka.
Jag var tvungen att ringa min egna lilla mor och återge händelsen. Min mor lovade att jag visserligen var "jobbig" (vad det nu innebär) som tonåring men jag var aldrig elak. "Du har alltid varit godhjärtad Ellen".
Skönt att höra. Jag tycker själv att jag är och alltid har varit ganska så snäll mot folk. Tycker man kan kosta på lite extra av det snälla mot de som har fött en (min mor) och närt en (min mor o far).
Och jag hoppas innerligt att denna goda karma jag försöker tänka fram kommer resultera i en godhjärtad snäll liten unge som på sin höjd pushar "senast-hemma-tiden" (som sin egna lilla mor en gång gjorde).
En ung Ellen. Som identitetskrisar och provar på livet som brunett. En av flera färgfaser.
I vintras när det var så kallt att man var tvungen att ha björnpäls på sig inomhus, råkade jag ut för stora hudproblem. Jag har alltid haft problem med att jag har lätt för att bli rödfnasig kring haka och kinder, och när fnaset börjar, då vill gärna huden bli irriterad och producera finnar för att göra det hela skojigare. Men under vintern blev detta 10 ggr värre.
Jag har till följd av detta botaniserat i fler sorters ansiktskrämer än en normal människa provar under en livstid. Jag har provat naturliga krämer. Onaturliga krämer. Billiga krämer. Dyra krämer. Jättedyra-typ-Sveriges-statsskuld-1992-dyra-krämer. Vissa har inte hjälpt alls, andra har hjälpt litegrann, några (läs "naturliga") har gjort det hela sjuhelvetes värre. Ingen har dock hjälpt totalt!
När den torra vintern gjorde att min haka tuppjuckade värre än någonsin tidigare skådat gjorde jag något drastiskt. Jag slet fram en tub idominsalva och smorde in schabraket med. Då, för första gången på mycket lång tid varvade min stressade och fnasiga haka ned, tog en drink vid poolen och började bläddra förstrött i en Elle-tidning.
Så jag smörjde igen dagen efter. Och igen. Och igen. Och återigen. Tills flera månader hade gått och vintern var för länge borta. Alla andra krämer jag lagt många dyra slantar på ligger förstrött i badrumsskåpet och samlar damm. Inget. INGET har gett mig så bra effekt som lite hederlig svensk salva som man i vanliga fall smetar på bäbisars rödarumpor.
Nej detta är inte en produktplacering. Då hade jag pratat helosan.
Nyhetsvärdet? Ja ni känner väll hur er egen förfäran stiger vid det här laget? Alla tjejer som jag bekänt detta inför har slagit händerna för sina Elizabeth Arden-ansikten och utbrustit i ett upprört: OOOoooooo!
"Är du gaaaalen!? Det är alldeles för fett för ansiktet!"
Well, fortsätt leva i era 400kr-burken-drömmar tjejer där ute. Jag har slängt allt vad fuktkräm heter och är Idomin-fejan 4 life.
